FILM: Ghost in the Shell - från Japan till USA och originaliteten är borta

Även cyborger har spanx på sig på jobbet.

Ghost in the Shell - Jason Bourne + RoboCob i Bladerunner miljöer

Regi: Rupert Sanders
Ghost in the Shell
Manus: Jonathan Herman, Jamie Moss
Medverkande: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt
m.fl.
USA/Japan/Kina, 2017
Fox-Paramount

Ghost in the Shell är kult - både som manga och animé. Action och filosofi blandas med vartannat, och det inspirerade till Matrix-trilogin, som blev oerhört framgångsrik.

När Ghost in the Shell tog steget och blev amerikansk film drog rollistan till sig en hel del kritik - eftersom huvudrollerna inte gick till japaner eller ens "asian-americans" och en global white-wash diskussion drog igång på det demokratiska forum som är Internet.

Man får ibland finna sig i att amerikaner tar alla roller själv och att vissa versioner blir lite underligga. Som att alla i Sverige talar engelska - vissa amerikansk engelska, andra brittisk engelska - i Girl with a Dragon Tattoo. Och att folk verkar få röka överallt.

Men det är inget emot hur underlig Ghost in the Shell har blivit i amerikansk version. Precis ingenting stämmer! Jag hade sett fram emot den här filmen så himla mycket. Scarlett Johansson var bra i sci-fi filmen Lucy och hon är bra i Marvel filmerna, där hon spelar Black Widdow, en superhjälte utan andra superkrafter än att hon är ryska och snygg och är upptränad av den grymma ryska staten till att bli ett slags "monster" (enligt karaktärens egna ordval).

I Ghost in the Shell blir hon också uppbyggd av en ond stat eller ett ont företag eller en kombination av de båda.

Filmen är som en kombination av RoboCop och Jason Bourne.

Vad har den onda staten/det onda företaget gjort med mig? Vem var jag i ett tidigare liv? Var finns mina föräldrar? osv. Man orkar inte se Jason Bourne storyn en gång till.

När Scarlett Johanssons karaktär hittar sig själv, att hon är en japansk kvinna som heter Mokoto, och hittar sin japanska mamma ... Det är så himla underligt. Eftersom ScarJo ser så väldigt vit och amerikansk ut. Whitewash-kritikerna får massor av vatten på sin kvarn. Men det är inte det underligaste.

Varför är alla männen hon jobbar med i sitt team så påbyltade medan hon själv är avklädd?

Varför pratar alla huvudpersonerna engelska med olika brytning medan alla runtom dem pratar japanska? Var ska detta utspela sig? Varför är det så mycket produktplacering i filmen? Varför låter musiken exakt likadant hela tiden? Finns det bara ett synthljud i framtiden? Varför ersatte man inte alla skådespelarena med animerade figurer? De hade sett mer levande ut. Varför har man petat in en idiotisk och onödig kärlekshistoria mellan ScarJos karaktär och den vithårige dansken? Om man ska göra en supersoldat, varför ska hon se ut som en skyltdocka och varför behöver hon jättestora bröst?
Hur har de tänkt när det gäller manuset? Rollbesättningen? Logiken?

OM man nu vill skapa supersoldater, finns ett mycket bättre program beskrivet i den nya X-men filmen Logan - och det verkar helt logiskt. Man blir också engagerad i hur det ska gå för barnsoldaterna, speciellt X-23, Logans dotter.

På hela filmen blir man inte ett dugg engagerad i ScarJos karaktär, vare sig som Major eller Mokoto, man har ingen aning om vad hennes team håller på med eller vad det är för skurk de jagar eller varför, man har ingen aning om varför alla är så superallvarliga hela tiden som om de tar det här på allvar ...

Som komedi hade det kunnat bli kul.

Som en kvinnlig Jason Bourne historia är det absolut o-kul.

Framtiden kommer förmodligen inte att se ut som i Ghost in the Shell - framtiden kommer förmodligen att se ut som i filmen Logan, med massor av fält med genmanipulerad majs, för att göra sötsliskiga drycker. Logan själv är däremot inte sötsliskig - men Ghost in the Shell är ungefär som ett fält med genmanipulerad majs. Bara tomma kalorier.

Filmen är, liksom Matt "Jason Bourne" Damons nya äventyr The Great Wall gjord med hjälp av kinesiska pengar. Hitintills har amerikansk-kinesiska samarbeten inte burit någon god frukt.

Det japanska originalet handlade om vem huvudpersonen skulle BLI.

Den amerikanska remaken handlar om vem som huvudpersonen en gång VAR.

Det är lätt att se var det gick fel. Om man ska göra framtidsvisioner, ska man inte hålla på att se tillbaka.

Postivt: miljöerna är skitsnygga. Det snyggaste som gjorts sedan Bladerunner. Men resten kommer inte i närheten av Ridley Scott standard. Tyvärr. Synd på en så bra grundidé.

BG