 |
| Konstverk i vardande. I, Daniel Blake. |
Originaltitel: I, Daniel Blake
Medverkande: Dave Johns, Haley Squires m.fl.
England, 2016
Scanbox Vision
Du måste ha en dator för att fylla i att du inte har en dator. Och för att meddela att du behöver hjälp med datorer.
Alla beslut tas av en anonym "decision maker" som du inte kan ringa. Han kan bara ringa dig. Och när han ringer har han inget nytt att säga. Ingenting som du inte redan visste. Eftersom du redan är drabbad av beslutet.
Rundgången är ett moment 22.
Ingen är ansvarig för någonting. Allt går åt helvete.
Det är så viktigt att vara unik! Att sticka ut! Men ve den som verkligen sticker ut på CV kursen!
Eller som försöker med en annan taktik, som personliga möten, istället för att fylla i de datoriserade blanketterna. Personliga möten ger ju inga virtuella spår - du kan inte bevisa var du varit och vilka jobb du sökt, alltså har det aldrig hänt. Resultat för att försöka sticka ut: Sanktion!
Nytt mästerverk av Ken Loach
Den brittiske filmveteranen och mästerregissören Ken Loach (född 1936) skildrar vanmakt och solidaritet i sin nya film "Jag, Daniel Blake." Det här är andra gången under sin illustra karriär som Loach kammat hem Guldpalmen i Cannes. Ett mycket välförtjänt pris för en film som skildrar en verklighet som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Det här är en film som ofta är rolig, mycket tack vare Dave Johns, komikern som spelar Danel Blake, men Ken Loach slarvar aldrig bort allvaret, den sammanbitna ilskan och de flyktiga konfliktlinjerna i sin senaste film "Jag, Daniel Blake". Det här är ett Mästerverk med Stort M.
Daniel Blake tvingas gå igenom alla helveteskretsar i det Inferno som är den moderna arbetsförmedlingen. Glöm morötter, här är det piskan som gäller.
Djävulen bor i de oändliga blanketterna
Den moderna djävulen är en kostymnisse som levererar klichéer, kartlägger hopplös statistik med färgglad penna, klottrar på ett blädderblock och håller i en obligatorisk CV-kurs med kroniskt sjuka arbetslösa. Eller den nitiska arbetsförmedlaren, som delar ut sanktioner till den som fyllt i en blankett fel, eller kommit med en försenad buss. Eller den inspelade monotona rösten som meddelar att "det är många som ringer just nu, vi besvarar ditt samtal så fort vi kan, för ditt samtal är viktigt för oss". Eller är den moderna djävulen hela systemet? Som föraktar omsorg och medmänsklighet och utdelar straff för för öppen ridå?
När blev det omodernt med empati? När blev det omodernt att kunna arbeta med händerna? Att bygga något verkligt, något riktigt, istället för att skicka ut datoriserade blanketter?
Den nya Ken Loach-filmen "Jag, Daniel Blake" är en vandring i New Public Managments olika helveteskretsar.
Man hejar odelat på Daniel Blake - samtidigt som man förstår att det kommer att gå käpprätt åt pipsvängen för honom.
Hela filmen spelades in i kronologisk ordning och skådespelarna själva blev chockade av precis hur tragiskt slutet blev. Hela tiden hoppades de på något bättre. Precis som de verkliga människor som vandrar runt i helveteskretsarna. Hoppet är det sista som överger människan.
Ett modernt Inferno
Dantes Inferno är ingenting mot detta. Se filmen och du kommer att känna igen dig. Myndigheten har alltid rätt - vilken myndighet det än gäller - och den lilla människan kan aldrig vinna. Inte ens den som håller ut i telefonkö efter telefonkö. Den enda vinnaren verkar vara telefonbolagen. Du kommer att bli så frustrerad av "Jag, Daniel Blake" att det känns som om du kommer att få en hjärtattack bara av att se filmen. Från timslånga telefonköer till förnedrande möten på arbetsförmedlingen och till sist en uppgivenhet som leder till ren fattigdom och hunger. Systemet som ska "hjälpa" leder istället till att folk förlorar tron på sig själva och livet.
Folk nöts sönder, bit för bit, till och med den glade och rebelliske Daniel Blake. Han som hela sitt liv har varit den som hjälpt andra.
I "Jag, Daniel Blake" får människorna stråla, där de promenerar gatan fram mot regngråa kulisser. En vacker vänskapshistoria är ljusglimten i mörkret.
Loach vet hur en slipsten ska dras och vilka knappar han ska trycka på för att få publiken att känna engagemang. Men den tydliga maktkonflikten, den som gjorde motståndet så brinnande och så självklart i tidigare filmer av Loach, som till exempel i "Bröd och rosor" och "It's a free world", är här mycket lömskare. Att stå upp mot en flegmatisk och paragrafryttande arbetsförmedlare - eller vilken myndighetsperson som helst som gömmer sig bakom sitt skrivbord och sina floskler - är
praktiskt taget omöjligt. Det motstånd som snickaren Daniel Blake ändå lyckas uppbjuda ger egentligen inget resultat - han lämnar bara efter sig en önskan om att inte vara ett nummer, utan en människa med bibehållet människovärde.
En komiker - ett perfekt val till huvudrollen
Ståupp-komikern Dave Johns är ett djärvt val till huvudrollen, och valet är perfekt. Lugn, vänlig pch med en komiska tajming som bidrar till filmens lätt lakoniska ton. I ett symbiotiskt förhållande till Ken Loachs berättande sätter han fingret på inte bara systemets mörker, utan även dess absurda sida. Hans vänskap med den fattiga ensamstående mamman Katie (enkelt och självklart gestaltad av Hayley Squires i sin första filmiska huvudroll) är oväntad och sympatisk. Det är i deras relation som ljuspunkten finns, de möts i utanförskapet och fattigdomen och reagerar med generositet och omtanke om varandra.
När Loach och hans gamle manuspartner letade idéer och intervjuade de fattiga som stod i kö för att få gratis mat som folk skänkt till kyrkan (kyrkan hjälper, när staten struntar i folk) var det de medelålders eller något äldre männen som fångade deras uppmärksamhet. Dessa äldre män som kan mycket. Men som inte är "datoriserade". Det finns många sådana. Som alltid använt vanliga pennor och manuella verktyg. Kanske svårt för folk i Sverige att förstå, ett datortätt land där folk shoppar tekniska prylar hela tiden. Men så är det. I England är det inte ens säkert att du har varmt och kallt vatten i samma kran (eller att du över huvud taget har varmt vatten).
Medelålders vita män som gud (och staten) glömde
När blev det passé att kunna bygga saker som varar? Att gör något riktigt? När blev så ute att vara hjälpsam, att skriva ut en blankett som sökanden kan fylla i med vanlig penna istället för att tvinga hen till en dator?
I extramaterialet på DVDn finns bland annat Ken Loachs lågmält arga tacktal i Cannes - inför uppklädda högdjur påpekar han att folk i världens femte rikaste land (Storbritannien) står och köar framför kyrkan i timmar för att få lite konserver.
Det där är verkligheten i Newcastle.
"Jag, Daniel Blake" må vara klassad som spelfilm, men bitvis känns det som en brännhet, aktuell dokumentär.
BG
Du måste ha en dator för att fylla i att du inte har en dator. Och för att meddela att du behöver hjälp med datorer.
Alla beslut tas av en anonym "decision maker" som du inte kan ringa. Han kan bara ringa dig. Och när han ringer har han inget nytt att säga. Ingenting som du inte redan visste. Eftersom du redan är drabbad av beslutet.
Rundgången är ett moment 22.
Ingen är ansvarig för någonting. Allt går åt helvete.
Det är så viktigt att vara unik! Att sticka ut! Men ve den som verkligen sticker ut på CV kursen!
Eller som försöker med en annan taktik, som personliga möten, istället för att fylla i de datoriserade blanketterna. Personliga möten ger ju inga virtuella spår - du kan inte bevisa var du varit och vilka jobb du sökt, alltså har det aldrig hänt. Resultat för att försöka sticka ut: Sanktion!
Nytt mästerverk av Ken Loach
Den brittiske filmveteranen och mästerregissören Ken Loach (född 1936) skildrar vanmakt och solidaritet i sin nya film "Jag, Daniel Blake." Det här är andra gången under sin illustra karriär som Loach kammat hem Guldpalmen i Cannes. Ett mycket välförtjänt pris för en film som skildrar en verklighet som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Det här är en film som ofta är rolig, mycket tack vare Dave Johns, komikern som spelar Danel Blake, men Ken Loach slarvar aldrig bort allvaret, den sammanbitna ilskan och de flyktiga konfliktlinjerna i sin senaste film "Jag, Daniel Blake". Det här är ett Mästerverk med Stort M.
Daniel Blake tvingas gå igenom alla helveteskretsar i det Inferno som är den moderna arbetsförmedlingen. Glöm morötter, här är det piskan som gäller.
Djävulen bor i de oändliga blanketterna
Den moderna djävulen är en kostymnisse som levererar klichéer, kartlägger hopplös statistik med färgglad penna, klottrar på ett blädderblock och håller i en obligatorisk CV-kurs med kroniskt sjuka arbetslösa. Eller den nitiska arbetsförmedlaren, som delar ut sanktioner till den som fyllt i en blankett fel, eller kommit med en försenad buss. Eller den inspelade monotona rösten som meddelar att "det är många som ringer just nu, vi besvarar ditt samtal så fort vi kan, för ditt samtal är viktigt för oss". Eller är den moderna djävulen hela systemet? Som föraktar omsorg och medmänsklighet och utdelar straff för för öppen ridå?
När blev det omodernt med empati? När blev det omodernt att kunna arbeta med händerna? Att bygga något verkligt, något riktigt, istället för att skicka ut datoriserade blanketter?
Den nya Ken Loach-filmen "Jag, Daniel Blake" är en vandring i New Public Managments olika helveteskretsar.
Man hejar odelat på Daniel Blake - samtidigt som man förstår att det kommer att gå käpprätt åt pipsvängen för honom.
Hela filmen spelades in i kronologisk ordning och skådespelarna själva blev chockade av precis hur tragiskt slutet blev. Hela tiden hoppades de på något bättre. Precis som de verkliga människor som vandrar runt i helveteskretsarna. Hoppet är det sista som överger människan.
Ett modernt Inferno
Dantes Inferno är ingenting mot detta. Se filmen och du kommer att känna igen dig. Myndigheten har alltid rätt - vilken myndighet det än gäller - och den lilla människan kan aldrig vinna. Inte ens den som håller ut i telefonkö efter telefonkö. Den enda vinnaren verkar vara telefonbolagen. Du kommer att bli så frustrerad av "Jag, Daniel Blake" att det känns som om du kommer att få en hjärtattack bara av att se filmen. Från timslånga telefonköer till förnedrande möten på arbetsförmedlingen och till sist en uppgivenhet som leder till ren fattigdom och hunger. Systemet som ska "hjälpa" leder istället till att folk förlorar tron på sig själva och livet.
Folk nöts sönder, bit för bit, till och med den glade och rebelliske Daniel Blake. Han som hela sitt liv har varit den som hjälpt andra.
I "Jag, Daniel Blake" får människorna stråla, där de promenerar gatan fram mot regngråa kulisser. En vacker vänskapshistoria är ljusglimten i mörkret.
Loach vet hur en slipsten ska dras och vilka knappar han ska trycka på för att få publiken att känna engagemang. Men den tydliga maktkonflikten, den som gjorde motståndet så brinnande och så självklart i tidigare filmer av Loach, som till exempel i "Bröd och rosor" och "It's a free world", är här mycket lömskare. Att stå upp mot en flegmatisk och paragrafryttande arbetsförmedlare - eller vilken myndighetsperson som helst som gömmer sig bakom sitt skrivbord och sina floskler - är
praktiskt taget omöjligt. Det motstånd som snickaren Daniel Blake ändå lyckas uppbjuda ger egentligen inget resultat - han lämnar bara efter sig en önskan om att inte vara ett nummer, utan en människa med bibehållet människovärde.
En komiker - ett perfekt val till huvudrollen
Ståupp-komikern Dave Johns är ett djärvt val till huvudrollen, och valet är perfekt. Lugn, vänlig pch med en komiska tajming som bidrar till filmens lätt lakoniska ton. I ett symbiotiskt förhållande till Ken Loachs berättande sätter han fingret på inte bara systemets mörker, utan även dess absurda sida. Hans vänskap med den fattiga ensamstående mamman Katie (enkelt och självklart gestaltad av Hayley Squires i sin första filmiska huvudroll) är oväntad och sympatisk. Det är i deras relation som ljuspunkten finns, de möts i utanförskapet och fattigdomen och reagerar med generositet och omtanke om varandra.
När Loach och hans gamle manuspartner letade idéer och intervjuade de fattiga som stod i kö för att få gratis mat som folk skänkt till kyrkan (kyrkan hjälper, när staten struntar i folk) var det de medelålders eller något äldre männen som fångade deras uppmärksamhet. Dessa äldre män som kan mycket. Men som inte är "datoriserade". Det finns många sådana. Som alltid använt vanliga pennor och manuella verktyg. Kanske svårt för folk i Sverige att förstå, ett datortätt land där folk shoppar tekniska prylar hela tiden. Men så är det. I England är det inte ens säkert att du har varmt och kallt vatten i samma kran (eller att du över huvud taget har varmt vatten).
Medelålders vita män som gud (och staten) glömde
Det är något av en kliché att medelålders vita män har det bra, eftersom de är "normen" - kvinnor, färgade, LGBTQ, minoriteter ... alla utsatta grupper är "inne" att skildra, och detta med rätta, men Loach visar att bara för att du har "rätt kön" och "rätt etnicitet" innebär detta inte automatiskt att du är en vinnare. Det finns massor av Daniels Blakes i verkligheten, som ingen låtsas om. Män som samhället sviker, män som har kunskaper som inte värderas längre, när nya slipsnissar och paragrafryttare tar över.
Daniel Blake säger nytert att "jag kan bygga ett hus till dig, men jag vet inte hur man använder en dator för att fylla i en blankett".
Daniel Blake säger nytert att "jag kan bygga ett hus till dig, men jag vet inte hur man använder en dator för att fylla i en blankett".
När blev det passé att kunna bygga saker som varar? Att gör något riktigt? När blev så ute att vara hjälpsam, att skriva ut en blankett som sökanden kan fylla i med vanlig penna istället för att tvinga hen till en dator?
I extramaterialet på DVDn finns bland annat Ken Loachs lågmält arga tacktal i Cannes - inför uppklädda högdjur påpekar han att folk i världens femte rikaste land (Storbritannien) står och köar framför kyrkan i timmar för att få lite konserver.
Det där är verkligheten i Newcastle.
"Jag, Daniel Blake" må vara klassad som spelfilm, men bitvis känns det som en brännhet, aktuell dokumentär.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.