Kit Harington har den största pojkvänsrollen. |
Vera Brittain är en av världens mest kända pacifister och hennes övertygelse grundlades under första världskriget.
Filmen har tyvärr lagt en hel del tonvikt på hennes kärleksaffärer, så en stark, känd kvinna har plötsligt blivit en flicksnärta som springer efter karlar hela tiden.
Först är hon tillsammans med killen som spelar Merlin i den framgångsrika TV serien. De badar tillsammans, i scener som påminner om scener från Ett Rum med Utsikt (fast här badar de påklädda).
Sedan följer scener där Vera stampar och skriker och kastar saker omkring sig (hon är arg för hon har fått ett dyrt piano i present) och säger att hon aldrig ska gifta sig. Då: entré för nästa pojkvän, kärlek vid första ögonkastet, de pratar om poesi mellan en massa vit tvätt (som taget från Stolthet och Fördom) och de ska gå på Oxford tillsammans. Dyrt, men föräldrarna hostar upp pengar, förmodligen för att den bortskämda dottern inte ska få fler utbrott, och i och med första världskriget försvann de flesta män i krig, alltså tog Oxford gärna in kvinnor. Någon måste ju fylla platserna.
Vera har knappt kommit till Oxford och familjen har betalat hennes avgifter, så försvinner pojkvännen ut i strid och Vera springer efter honom, tårfyllt farväl vid tåget, hon hoppar av skolan för att följa männen i strid som söt sjuksköterska.
Vera blir pacifist när hon vid fronten baddar pannan på en tysk soldat som sedan dör och Vera inser att alla unga killar är likadana. Det är synd att sjuksköterskejobbet reduceras till en sådan klyschig och sentimental scen.
Vera kommer hem efter kriget, hennes pojkvänner och lillebror är alla döda, så hon gifter sig med den senaste pojkvännens bäste vän, de får två barn tillsammans och predikar pacifismens budskap.
Det är fängslande med sanna historier, och detta är en oerhört tragisk sann historia - alla dessa unga män, tonåringar, eller i tidiga tjugoårsåldern, dog. Vilket innebär att för första gången blev det en generation unga kvinnor som inte inriktade sig på att gifta sig (det fanns inte många kvar att gifta sig med).
Men felet med Testament of Youth är att huvudpersonen tillbringar för mycket tid med pojkvänner och giftermålsprat, och hon framstår som oerhört bortskämd, får alltid vad hon vill och prat om att vara oberoende och inte gifta sig är bara "show" idéen håller inte ens en minut.
Sedan är Alicia Vikander också ett problem, hon låter som en perfekt robot när hon pratar, alltså som någon som lärt in engelska för att det ska låta "perfekt" och vanliga människor låter inte perfekta, de har sina egna dialekter och accenter. Man pratar inte likadant t.ex. om man är från Norra England eller från London. Alla andra låter som riktiga människor utom huvudrollsinnehavaren, och det är mycket irriterande.
Jämför t.ex. med Felicity Jones i The Theory of Everything. Hon låter inte som sig själv, hon låter inte som tidigare roller hon spelat, hon har perfekt dialekt, accent, intonation för den roll som hon spelar (Jane Hawking) och i den tid hon lever (1960-tal). Det är klasskillnad det.
Det är synd om Vera Brittain att hennes liv till sist blev en mjäkig kärlekshistoria.
Men krigsscenerna är bra, och alla de unga männen och deras inställning. De ser allt som ett stort äventyr, ungefär som det skildras i andra säsongen av Mr Selfridge: har man aldrig varit utomlands förr verkar det som ett bra erbjudande att åka till Frankrike! Men det blev inte något stort äventyr, det hela var en stor illustion.
Förödelsen får en att undra hur det kunde bli ett nytt världskrig så snart när ingen som varit med om det första ville att det skulle hända igen.
Regi: James Kent
Titel: Testament of Youth
Medverkande: Alicia Vikander, Kit Harington, Taron Egerton, Colin Morgan, Dominic West, Emily Watson, Joanna Scanlan, Miranda Richardson m.fl.
UK, 2014
Nordisk Film
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.