Hugh Jackmans bästa roll hitintills |
- Ett nytt mästerverk från Denis Villeneuve!
Thanks giving ska vara en mysig högtid i Amerika. Man
umgås och äter för mycket och tittar på TV. Vi befinner oss i ett trivsamt
villakvarter, båda familjerna består av mamma, pappa och två barn. Två är
tonåringar och ska passa de minsta, men de fastnar framför TVn och de minsta
barnen smiter ut och leker själva … och de försvinner spårlöst. Misstankarna
riktas mot en mystisk husbil. Föraren Alex (Paul Dano) tas in för förhör, men mentalt
sett är han kvar i tioårsåldern, kanske ändå yngre. En ålder då han själv
kidnappades och utsattes för övergrepp. Har han själv nu blivit förövare? Eller
är han oskyldig? Eller har han lämnat över de båda flickorna till den verklige
förövaren?
Franskkanadensaren Denis Villeneuve gjorde förr
något år sedan den Oscarnominerade Nawals
hemlighet, en känslostark och spännande thriller om ett fiktivt,
krigshärjat, land i Mellanöstern. Den engelskspråkiga debuten Prisoners är minst lika bra och stilsäker.
Det börjar som en thriller, men snart är vi inblandade i en moraliskt komplex
berättelse, där det hela tiden växlar vem som är offer och förövare, utan att
Villenuve för den skull gör avkall på spänningsmomenten, deckarpusslet eller de
överraskande vändningar som genren förväntas levererar.
Titeln Prisoners
kan tolkas på många sett. De båda flickorna blir fångar. Men det blir även Alex
– den förmodade förövaren. När den frustrerade kommissarien (Jake Gyllenhaal)
går bet, bestämmer sig en av papporna (Hugh Jackman) för att ta saken i egna
händer och kidnappar Alex, som han låser in och torterar med övertygelsen att
han vet var de två flickorna finns. Han fru vet ingenting, men den andra pappan
och den andra frun vet allt – men väljer att blunda för brutal misshandel mot
en person som mentalt sett inte är äldre än deras barn --- och en person som
faktiskt är oskyldig till övergrepp.
De andra föräldrarna vågar inte sätta sig emot, och
blir genom sin passivitet medskyldiga till ett brott som kanske är lika förfärligt
som det ursprungliga.
Jackman har gjort många bra roller genom åren, men
denna, en för honom otypisk roll, är förmodligen hans bästa prestation
hittills: en starkt religiös machoman med en gammaltestamentlig vrede, som tror
att världens undergång är nära. Han planerar för allt, ska ha kontroll över
allt, och med sin krångliga barndom, religiösa fanatism och sina paranoida drag
är Jackmans karaktär egentligen en perfekt förövare – fast han också spelar ”hjälten”
i dramat, den som faktiskt gör något och för handlingen framåt.
”Barnen finns i labyrinten”, är den enda ”vettiga”
ledtråd som Jackmans karaktär – och Gyllenhaals karaktär – får fram, fristående
från varandra, från två olika män, som båda var utsatta för övergrepp som barn.
Men är det en vettig ledtråd och var finns den där labyrinten?
Som metafor kan man konstatera att alla inblandade
är fast i en labyrint av moraliska återvändsgränder. Offer blir förövare, och
snart offer igen, mörkret och regnet till tar och Villeneuve kryddar med lite
mystik, religion och hemligheter som bokstavligen göms i källarna. Dostojevskij
och Freud hade båda varit nöjda. Det här är en enastående vacker och grym film,
som man kommer ihåg en lång tid efteråt. Vuxen underhållning med hög kvalitet är något
som man inte är bortskämd med från Hollywood, och något som levereras allt mer
sällan.
Men labyrinten visar sig vara mycket mer än en
metafor. Den finns på riktigt.
Och en pastor med ett lik i källaren visar sig ha
hittat nyckeln till mysteriet, utan att själv veta om det.
Prisoners är en av årets
bästa filmer, och årets bästa och vackraste thriller.
Regi: Denis Villeneuve
|
|
Medverkande: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis,Maria Bello, Terrence Howard, Melissa Leo, Paul Dano m.fl.
|
USA, 2013
Nordisk film
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.