FILM: The Hunger Games - Catching Fire

Catching Fire 

- tonårsdramatik med en modern prinsessa!

 

Katniss plockar fram pilbågen igen!

 

När man är tonåring är allt så dramatiskt - allt är en strid på liv och död. Det stämmer i Engelsforstrilogin som handlar om tonårshäxor i Bergslagen, det stämmer i Hungerspelen trilogin som handlar om framtida gladiatorspel, som en ondskefull regim organiserar för att hålla befolkningen på plats. En extremversion av Expedition Robinson, om man så vill, där alla utom vinnaren dör, bara för att underhålla det rika folket i huvudstaden med skådespel och för att kuva det fattiga folket på landet som skriker efter bröd.

 

Fantasy och sci-fi dystopier har mycket gemensamt, men i sci-fi dystopierna finns ingen magi, allt i framtiden fungerar på “vetenskaplig väg”men specialeffekterna i bombastiska filmatiseringar påminner ändå om varandra.

 

Medan den första delen av Hungerspelen trilogin är reaktiv, är den andra delen i serien reflektiv. Huvudstaden håller befolkningen på plats med att ständigt hålla dem i ett reaktivt tillstånd - överleva för stunden, det är mottot, inte att tänka på sakers sammanhang. Detta symboliseras av Hungerspelen som anordnas i boken - allt gäller att överleva för stunden, ingen hinner reflektera över om det är rätt för barn och tonåringar att döda varandra. Den reflektiva delen kommer in i Catching Fire, då flera av personerna drabbats av posttraumatisk stress, och funderar över vad de egentligen gjort för att överleva. Hungerspelen är egentligen som romarnas gladiatorspel, fast TV-sänt, och allt övervakat av ”kejsaren” President Snow. När Snow gör ”tummen” ner till spelledaren Seneca Crane avrättas han och ersätts med Plutarch Heavensbee.

 

Det var bara en tidsfråga innan filmrättigheterna till Hungerspelentrilogin snappades upp av Warner Bros och det blir fyra filmer av tre böcker. här är inte första gången som gladiatorspel gjort sig bra på film, tänk bara på Ben Hur, Gladiator, The Running Man, men mest av allt: tänk på den japanska filmen Battle Royale, som också handlar om tonåringar som slår ihjäl varandra. Skillnaden är att medan Battle Royale är kritisk mot hela vuxenvärlden (vilket kan ses som en genomgående agenda från den japanska regissören som, liksom sina jämnåriga, blev grymt sviken av vuxenvärlden under andra världskriget) så innehåller The Hunger Games ingen kritik mot vuxenvärlden för vad de gör för att förstöra den yngre generationen. Det hela är helt enkelt “regimens fel” - förkroppsligad av President Snow.

 

Del två i The Hunger Games - Catching Fire -presenterar ett nytt gladiatorspel, precis som del ett, men ändå helt annorlunda. För nu är det alla gamla favoriter som ska komma tillbaka och tävla på liv och död en gång till --- och det innebär att Katniss och Peeta måste in i ringen igen. Men det innebär också att Catching Fire är mindre av en tonårsfilm än ettan i The Hunger Games serien. Medan Katniss och Peeta var bland de äldsta att delta i den första filmen, är de nu de yngsta, eftersom alla de gamla favoriterna är äldre än fjolårets vinnare.

 

I The Hunger Games - Catching Fire får publiken både ha kakan och äta den. Katniss är en fattig pojkflicka som trivs bäst i skogen - ändå njuter hon av alla spektakel, all överdådig mat och alla vackra kläder som huvudstaden har att erbjuda. Katniss blir “omgjord” som i en Askungesaga, eller som i en chick-flick, med en modedesigner, Cinna, som den goda fén. Han använder sitt mode på ett subversivt sätt för att störta regimen. Säck och aska i all ära, men vill man vara riktigt upprorisk mot den meningslösa materialismen och det kapitalistiska förtrycket ska man tydligen välja designerkläder.

 

Det är meningen att man ska avsky klassklyftorna, men samtidigt bjuder filmen på ett ohämmat visuellt frosseri när det gäller det goda livet i huvudstaden (mycket mer så än i böckerna, där allt silar genom Katniss kritiska medvetande). Katniss är som en modern prinsessa - snygg i prinsessbakelserna hon har på sig, men alltid redo att ta till svärdet, eller i alla fall pilbågen, och bokstavligen splittra illusionen som håller de tävlande fjättrade.

 

Till syvende och sist är detta en uppväxtskildring, helt i klass med de senaste Snövit filmatiseringarna, som handlar om hur en apolitisk ung människa tvingas ta ställning - och rädda sitt folk. The Hunger Games -Catching Fire ligger alltså helt rätt i tiden.

 

Det finns ytterligare kopplingar till de gamla folksagorna: huvudpersonen är en tjej i de sena tonåren, temat med den romantiska triangeln eller ”hitta drömprinsen” och att de flesta bifigurer kan klart och tydligt delas in i hjälpare och stjälpare. Det är däremot inte tydligt vem som är vem vid en första genomläsning av boken -och heller inte tydligt för de som ser filmerna utan att ha läst böckerna först.

 

Joanna Mason är som en framtida inkarnation av den sexiga häxan, komplett med rött hår och utmanande attityd. Plutarch Heavensbee är som det otäcka, listiga trollet, eller en beräknande Rumpelstiltskin. Finnick Odair, livsfarlig i vatten, en treudd som vapen och vackert, blont utseende, är som en ny näcken. Lita inte på denna förföriske kille, verkar undertexten säga oss. Men alla tre visar sig vara hjälpare som räddar livet på Katniss. Två av dem blir framtida bästa vänner till henne. Till skillnad från många ungdomsböcker är det alltså inte så lätt att se vem i hela världen man ska lita på. Skenet bedrar hela tiden. Till och med när det gäller ledarna för de olika grupperna. Till och med när det gäller President Snow. Något som är värt att tänka på, i en tid där till och med nyhetsförmedling blir allt mer förenklad och ska förklara för oss vem som är värd att ”heja på”.

 

 

Regi: Francis Lawrence

Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Elizabeth Banks, Willow Shields, Philip Seymour Hoffman, Stanley Tucci, Toby Jones, Sam Claflin, Lynn Cohen, Jena Malone, Amanda Plummer m.fl. USA, 2013 Nordisk Film