FILM: Song for Marion

En modern saga där även den sista kärleken är vacker

Song for Marion blir till något mycket mer än ännu en “körenpastisch” och Charles Dickens skulle kunna applådera förnöjt från sin himmel, även om han själv oftast höll sig till den första kärleken som temaSong for Marion (En Sång för Marion)
Regi: Paul Andrew Williams
Medverkande: Terence Stamp, Vanessa Redgrave,Gemma Arterton , Anne Reid,Christopher Eccleston, m.fl
England, 2012 DVD, 2013, Scanbox Vision

En julsaga av Charles Dickens är än idag en av världens mest populära berättelser. Den handlar om hur Ebenezer Scrooge, en ensam snål och sur gubbe, vågar ge sig ut i livet och bli en nyttig och positiv del av ett större sammanhang, av samhället i stort. (Vilket inte hindrar att några av de bästa komiska poängerna görs när Scrooge spelar rollen av “grinig gammal gubbe”).
Song for Marion följer samma formula som En julsaga. Terence Stamp spelar Arthur, som är precis som Scrooge när det gäller att fjärma av resten av världen och leva som om “every man is an island” (tvärt emot John Donnes recept!). Han skriker visserligen inte humbug men han skriker däremot “bugger off” till folk som sjunger utanför hans hus och det är inte ens “Christmas carols“, vilket original-Scrooge hatade.
Arthur har däremot gjort ett undantag i livet: han har släppt in Marion (spelad av Vanessa Redgrave) till sin hårt avfjärmade sfär. Han har en person som är nära. Alla andra spelar ingen roll. Och “alla andra” inkluderar även sonen. När den enda person de har gemensamt dör förlorar de kontakten. Och Arthur blir en 100%-ig Scrooge karaktär, alltid sur och butter och nu utan kontakt med någon över huvud taget.
Men liksom ett spöke och tre julandar skakar liv i Scrooge och får honom att bli en del av samhället så kommer en pigg och positiv ung körledare, likt en godmodig ande av nuet, och skakar liv i Arthur och tvingar ut honom ur sin bubbla av svårmod, sorg och surhet. Liksom julens andar i Charles Dickens En julsaga drar hon sig inte för att ringa på mitt i natten. “Du sover ju ändå inte”, konstaterar hon nyktert.

Genom den största delen av filmen är Arthur avfjärmad. Han har ständigt något mellan sig och alla andra. En mur, ett stängsel, en husvägg eller en rumsavdelare. När hela familjen ska umgås och baka umgås hela familjen och Arthur ser till att hamna i en egen del av bildrutan, avklippt från de andra genom en innervägg. Till och med när det är konsert utomhus hamnar Arthur bakom en hög häck eller en pelare och är återigen rent bildmässigt innesluten i sin egen lilla värld-vilket understryker hur han är som person.
I slutet av filmen och med den goda körledarens hjälp klarar Arthur, som har scenskräck (och möjligen också sångskräck), av att stå på scenen och sjunga solo inför en publik. Helt oskyddad och inte avfjärmad från andra människor. Det hela är som en framgångssaga i BBC-serien kören med Gareth Malone, där musikens helande kraft får allt från skolungdomar till unga soldatfruar att överkomma sina rädslor.
Körledaren i filmen har däremot absolut gehör för gamla människor, en ofta bortglömd del av samhället. Medan mycket av populärkulturen - och även finkulturen - handlar om den första kärleken så är det få verk som handlar om den sista, “tills döden skiljer oss åt“, och vad den stackars överlevaren ska göra. Song for Marion blir därmed till något mycket mer än ännu en “körenpastisch”, den blir till En modern julsaga, utan jul, men med stämning. Charles Dickens skulle kunna applådera förnöjt från sin himmel, även om han själv oftast höll sig till den första kärleken som tema.

Belinda Graham