lördag 30 november 2013

Recension: Tid att älska


 

 
Tid att älska

- kärleken spirar bland Ale stenar

 

 

Jan Mårtenson

Tid att älska

Beijbom Books

 

 

 

Shakespeare diktade om tonårskärlek i Romeo och Julia. Vare sig du kartlägger finkultur eller populärkultur (ibland överlappar de två), vare sig du kartlägger kärleksskildringar i böcker eller de på film, så är de flesta skildringarna av unga människor och det mesta handlar om första, största kärleken.  När Unfinished Song (En sång för Marion) gjorde succé först i Storbritannien och sedan i resten av världen stod som vanligt experttyckare och gapade: Detta handlar ju om gamla människor, det stämmer inte med våra marknadsföringsprofiler om vad folk vill ha! Men marknadsföringsprofilerna kan dra något gammalt över sig, för faktum är att även äldre personer blir förälskade och det är minst lika viktigt att dikta om deras erfarenheter.

 

Jan Mårtenssons fina lilla diktsamling, vars omslag går i lila och rött (mogna färger!) handlar mycket riktigt om kärlek på äldre dagar eller “mogen kärlek” som det också kallas.

 

Inspirationen för dikterna är när Mårtenson själv träffade en stor kärlek på gamla dagar. Egentligen har de inte så mycket gemensamt, en hedonist från Tidaholm och en av islams sekulariserade döttrar från Norge, som Mårtenson själv uttrycker det, men till skillnad från match.com-liknande sajter är det väl ingen som tror att man ska vara exakt likadana typer för att trivas tillsammans?

Anne Sofie Roald, Jan Mårtensons “Julia“, är professor i religionsvetenskap och konverterade till islam vid 28 års äldre - 22 år senare bestämde hon sig för att kasta slöjan. Mårtenson själv är inte speciellt religiös. Även om en del naturlyriska partier som skildrar det skånska landskapets skönhet skulle kunna karakteriseras som panteistiska.

 

I många finstämda små dikter fångar Mårtenson både vardagen och det magiska mötet, liksom de

möten som aldrig blev av, som det mellan de äldre släktingarna som gått vidare och den nuvarande, levande kärleken:

 

 

 

Från tid till tid

 

Mormors och morfars hjärtan

slutar aldrig slå för mig

och dem jag älskar.

Ni har aldrig mötts

men jag tror att de vet

vem du är.

Tiden har stannat

i klockorna jag fick ärva,

det ljudlösa tickandet

En del av oss.

Mycket mer än kärlek,

mycket mer än vi.

 

 

Det finns däremot saker i Skåne som är äldre än mormor och morfar och deras tid. Det finns Ale stenar. Det var där Jan Mårtenson och Anne Sofie Roald vigdes och Mårtenson har fångat det hela i en jordnära, skånsk dikt med äkta tyngd:

 

 

Vigsel vid Ales stenar

 

Vi valde just den här platsen

“där kusten stupar mellan hav och himmel”

för vår vigsel.

Här förenades vi,

en av islams sekulariserade döttrar

och en hedonist från Tidaholm,

i famntaget som innesluter

både urtid och framtid.

En romantiker står alltid

med båda fötterna på jorden,

här mycket stadigt

bland 50 ton tunga stenblock.

Vi färdas hela tiden

mot det gränslösa.

 

Det är viktigt att de äldre och deras känslor också får ta plats. Det som är “äldre” har ju ett stort värde - vare sig det gäller människor eller stenar, men just nu verkar det som om stenarna är mer vördade. Det kanske är tid att rucka på marknadsföringsprofilerna?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.