Harar, potatisar och chips: Den irländska poesin har ett stort år i Sverige!
Denna samlingsvolym kan med fördel kombineras med nyutkomna ”Tornet”. Som sagt – detta är ett stort år för irsk poesi i Sverige – förutom Muldoons ”En Hare på Aldergrove” har alltså två diktsamlingar av W.B. Yeats kommit ut, aldrig förut, på svenska, utgivna ”Tornet” i sin helhet på Brombergs förlag (del i serien Nobelklassiker) och ett utmärkt urval ur hela W.B. Yeats produktion på Ellerströms med titeln ”Ett kristalliskt rop”. Och även här finns en hare med:
”En fläckig katt och en tam hare
Äter vid min härd
Och sover kvar
Och jag är deras hela värld
Av kunskap och försvar
Försynen för mig ansvar tar”
Från ”En dåres två sånger”
Yeats är på många sätt en sann irländare, till skillnad från Muldoon flyttade han inte till USA 1987 – men det är ju andra tider nu – Yeats använde sig ofta av olika typer av ljudrim och skrev en mycket melodisk, sångbar, poesi som för lyssnaren lätt låter typisk irländsk eftersom både det irländska språket och engelska med irländsk dialekt låter väldigt melodiskt i våra öron. Yeats är en av fyra irländare genom tiderna och en av två irländska poeter som kommit att få Nobelpriset i litteratur – den andre poeten är Seamus Heaney som skrivit mycket positivt om både Yeats produktion och Paul Muldoons dikter.
Att dikter står högt på Irland är lätt att se. Deras nuvarande president är också en publicerad poet (om än inte nobelpristagare). Yeats har stundom en lite Tranströmer-aktig känsla, som här med vaggvisa, änglar, de dödas värld som glimtar fram:
”En vaggvisa
Se änglarna tittar
Nu ner på din gärd
Så leda att sitta
i dödas värld …”
Men detta är ju inte bara det stoff som Nobelpristagare vävs av – det är också det stoff som irländska sagor vävs av … Yeats är mycket irländsk, poesin är rotad i den irländska myllan lika säkert som Seamus Heaneys berömda omdiktade potatisar (”Digging” och ”In Memoriam M.K.H”). Av Irlands Nobelpristagare i litteratur (Seamus Heaney, William Butler Yeats, Samuel Beckett och George Bernard Shaw) är 50% kända som poeter, även om Beckett också skrev dikter så kan de anses som marginella i hans livsverk.
Träd och popkultur
Den irländske poeten Paul Muldoon har lämnat Irland för ett liv i USA, popkulturen gör sig ständigt påmind i hans diktning och för att använda en potatismetafor: detta är mindre potatis och mer chips. (Chips står också för den nya teknologin där Irland ligger i framkant av utvecklingen). Dock på ett högklassigt sätt och i nya former!Irland i allmänhet och Nordirland i synnerhet finns kvar i diktningen med sin natur och sina barndomsminnen.
”På samma sätt som det mesta av blåsten tycks försiggå där det finns träd – kretsar det mesta i världen kring oss själva.”
Med dessa rader – ur ”Blåst och träd” – inleds diktsamlingen ”En Hare på Aldergrove”. Det är en samlingsvolym där dikter ur samtliga Paul Muldoons diktsamlingar finns med. Det är första gången som dessa dikter översätts och ges ut i Sverige (redan 1991 gav Ellerströms ut urvalsvolymen ”Att möta britterna”) och här har Ellerströms förlag i Lund återigen gjort en fantastisk kulturgärning i samarbete med Ireland Literature Exchange.
För det första är det ett mycket bra urval av dikter. Visst kan man äga Paul Muldoons samlade dikter på engelska, men detta är en tjock tegelsten i stil med ”Krig och Fred” och kan synas lite avskräckande för att låna ut till poesientusiaster för att rekommendera en (i Sverige) ny poet.
För det andra är det en bra översättning. Dikterna blir som små vackra berättelser och Paul Muldoons originalspråk kommer väl till rätta. För det tredje är det en mycket vacker volym. Formgivningen, bindningen, layouten även storleken på typsnittet och givetvis omslaget bidrar till att ge en viss stämning som förhöjer läsupplevelsen.
Av de utvalda dikterna i denna samlingsvolym finns det som minst två och som mest sex ur varje enskild diktsamling – Paul Muldoon har skrivit elva stycken – och dessutom två bonusdikter, ”Honung” och ”Ett avtryck”, som inte är utgivna i någon diktsamling än.
Paul Muldoon har ett rykte om sig att använda ett krångligt språk som ställer krav på läsarna, men den svenska volymen är lättläst och inbjudande och flera av Paul Muldoons bästa naturdikter eller ekologiska dikter finns med, här är den allra kortaste:
”Strandpipare”
”Strandpiparna landar tvärt, lyfter sen igenför de är inkarnationen av regn.”
Liksom i naturen försiggår mycket under ytan i Paul Muldoons dikter:
”Achillea millefolium: med sina nedsölade, fjäderliknande blad
och skära (Inte så mycket röda
som lila) eller gulvita blomma, sin fasta lilla knut
till huvud
liknar den någon som hemlighåller
något för sig själv, något som väntar på att bli utsagt”
Paul Muldoons ”Rölleka” har en hel del gemensamt med hans dikter. Som de flesta poeter använder han en hel del av sitt eget liv, från barndomsminnen från Nordirland till nutidens liv i USA – han bor i USA sedan 1987 och arbetar på det prestigefulla universitetet Princeton. Han är gift med en judinna, och har skrivit en hel del om utanförskap, både ur irländskt och judiskt perspektiv. En sammansatt Rölleka och en summering av motsatser
En av de roligaste dikterna om irländsk identitet är Kuba (dikten är från 1980), och i den ondgör sig Muldoons far över den där opålitliga presidenten. Kennedy. “…den här Kennedy är praktiskt taget irländare och alltså knappt bättre än vi själva.”!
Litar man inte på sig själv litar man inte heller på andra! Och det kan leda till kriser. Både identitetskriser och Kubakriser.
Det vore lätt att summera irländsk poesi som en juxtaposition mellan nytt och gammalt, och påpeka att de nya irländarna söker sig ut på ett helt annat sätt … men det vore att ignorera historien där Irland och även Sverige var ett par av de länder som förlorade mest av sin befolkning till det nya landet USA. Dessutom var Irland det land som förlorade flest människor i den stora svälten. Umbäranden och att söka sig utåt är alltså knappast något nytt, vare sig i det irländska livet eller i den irländska poesin.
Det vore också enkelt att säga något om att de stora irländska poeterna alla har något med den irländska myllan att göra, och sedan citera ett par strofer ur en av Seamus Heaneys berömda potatisdikter, och säga något om fruktsamma rötter. No pun intended. Men fullt så enkelt är det inte.
Yeats och Heaney, de två som fått Nobelpriset för sin diktning, är starkt förankrade till en äldre litterär irländska tradition, men Paul Muldoon – även om han obestridligen är från Irland – har minst lika stora delar amerikansk popkultur och judiska referenser i sin diktning och dessutom en mer allmän angloamerikansk tradition bakom sig, förutom det typiskt irländska som också tittar fram här och där, likt en hare som snabbt skuttar iväg…
Paul Muldoon ses som en av de största engelskspråkiga poeterna idag. Observera att engelskspråkig syftar här inte på en tradition i ett visst land, utan på hela det engelska språkområdet. Inte minst det amerikanska. Om Andy Warhol hade levt idag och varit poet kanske han hade velat vara som Paul Muldoon. Och haft samma frisyr. Den irländska poesin idag är mer komplex än någonsin och en del av ett globalt medvetande.
Belinda Graham
Källor
W.B. Yeats
Ett kristalliskt rop
Översättare: Ann-Kristin Åklint
Ellerströms förlag
W.B. Yeats
Tornet
Översättare: Thomas Sjösvärd
Brombergs Förlag
Paul Muldoon
En Hare på Aldergrove
Översättare: Lars-Håkan Svensson
Ellerströms Förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.