Major Pettigrews sista chans - det är alltid för tidigt att ge upp!

 

Major Pettigrews sista chans

- det är alltid för tidigt att ge upp!

 

Författare: Helen Simonson

Originalets titel: Major Pettigrew’s Last Stand

Förlag: Forum förlag / Månpocket

Översättare: Katarina Jansson

På romanens första sida händer det två omskakande händelser för Major Pettigrew: 1) han får veta att hans yngre bror har dött 2) han lär känna Jasmina Ali, som blir hans livs sista stora kärlek.

Den stora kärleken återuppstår

Major Pettigrew har redan upplevt den stora kärleken, men hon är död sedan länge och Jasmina Alis man är också död. De har båda långa, lyckliga, jämställda äktenskap bakom sig. Major Pettigrew har en son, som är en streber i bankvärlden i London (trots att fadern hade hoppats på att han skulle gå in i det militära som fadern och farfadern före honom). Mrs Ali har en butik. Som brorsonen gärna vill ärva, medan hon fortfarande lever. Skillnaden är att Mrs Ali, liksom sin bortgångne make, älskar sin butik, sitt arbete och kontakten med kunderna medan brorsonen har en mycket mer krass inställning.

Generationsskillnader, vårdköer och vinstmarginaler

Skillnaderna mellan generationerna går igen när det gäller Major Pettigrew och Roger. Eller Major Pettigrew och resten av världen. Han tycker att saker var bättre organiserade förr. Han kan inte ens få begrava sin egen bror när han vill, för prästen har så mycket att göra, till exempel med sin ungdom i kris grupp - “är inte ungdomen i kris varje vecka,” undrar Major Pettigrew,“det här är ju en begravning för guds skull, låt dem sätta andras behov före sina egna för en gångs skull!” - och begravningsentreprenören vill ha sina fredagar lediga. Istället får Major Pettigrew ställa in ett läkarbesök som han köat i evigheter för att få. Inte nog med att det måste finnas vårdköer-det finns även begravningsköer.

Morden-i-Midsomer-idyll

På ett sätt sammanfattar boken hur livet är i många länder idag, länder som var vana vid att vara välmående, visa solidaritet, hugga i och jobba på och inte ha milslånga vårdköer. Och ungdomen är bara intresserad av snabba klipp och visar aldrig solidaritet.

På ett annat sätt är Major Pettigrews sista chans väldigt gammeldags film-engelsk, ett slags Morden i Midsomer utan mord - allting är väldigt idylliskt - det finns inga “housing estates” med tillhörande problem, det finns inte ens ett gigantiskt köpcentrum i den idylliska lilla byn, det är mest golfklubbar och garden parties och tedrickande och bokprat och allmänt trivsamt byliv.

Romeo och Julia för 60-plussarna

Major Pettigrews sista chans är ett slags Romeo och Julia för äldre läsare -Romeo och Julia var 16 respektive 14 år när de kastade in handduken och begick gemensamt självmord som en direkt följd av hur oförstående omgivningen, mest den äldre generationen, varit mot de unga tu.

Här är det snarare den yngre generationen som är fördomsfull och hinder i vägen för att Major Pettigrew och Mrs Ali slutligen ska få varandra -de gamla tu möts av både rasism och åldersrasism från båda läger.

Men till skillnad från Romeo lägger sig inte bara Major Pettigrew ner och dör när allting verkar hopplöst - han har insett att livet är värdefullt, och den tid han har kvar vill han leva tillsammans med sin alldeles egna prinsessa Jasmina Ali. Han behöver bara vinna henne först …

Huvudrollen, tack!

I likhet med Torsdagarna i Parken av Hilary Boyd är Major Pettigrews sista chans av romandebuterande Helen Simonson ett bra exempel på att 60-plussarna idag inte bara vill vara birollskaraktärer i de stora romantiska dramerna, de vill spela huvudrollerna!

Tiden då bara tonåringar fick känna hjärta och smärta är länge sedan förbi.