Det finns två rådande trender inom underhållningsindustrin: Filmer och tv-serier som spelar på nostalgi, som Karate Kid, Ghostbusters, Cobra Kai och Stranger Things. Och så musik och återföreningar som spelar på nostalgi. Allt från artister som återvänder till Melodifestivalen en åttonde gång till grupper vi knappt minns, som EMD, som återförenas för ännu en turné. När det gäller återföreningar så är rockers redan platinamedlemmar. De har klippkort på att göra slut och att återförenas.
Så ... det är ingen högoddsare att Spinal Tap återförenas. Vi får filmnostalgi OCH musiknostalgi i ett och samma ljuvliga paket. This is Spinal Tap är ju mockumentären framför alla! Fortfarande den allra roligaste ...
Återkomsten utspelar sig femton år efter 1984 ...
Sångaren David St. Hubbins (Michael McKean), gitarristen Nigel Tufnel (Christopher Guest) och basisten Derek Smalls (Harry Shearer) har inte pratat med varandra på femton år och fansen spekulerar i vad det var som hände och vad som orsakade splittringen.
Spinal Taps manager hade fixat ett kontrakt som nu ärvs av hans dotter (Kerry Godliman) och där uppdagas det att Spinal Tap enligt kontraktet är skyldiga att göra en enda spelning till.
Tack och hej, och hårdrockshistoria ska skrivas. Dokumentärfilmaren Marty DiBergi (Rob Reiner) som gjorde den första filmen är tillbaka för att föreviga denna historiska sista spelning. Vad kan gå fel? Svar: allt.
McKean, Guest, Shearer och Reiner återförenas och bara det gör filmen sevärd. Älskade roller med goa gamla gubbar. Personkemin finns där. Även birollsinnehavare från ettan återkommer. Tonen är nu vuxnare och sorgligare - det är inte lika skojsigt och hejvilt längre, men det blir ändå en bra film, trots, eller just på grund av, förändringarna och skiftet i tonläget.
Ny spelare i leken är Chris Addison som är väldigt bra som konsertpromotor från helvetet. Flera olika cameos görs av kända musiklegendarer och dessa förgyller hela filmen. Detta om något säger väl hur älskat Spinal Tap är --- av den bransch som de en gång drev hejdlöst med. Spinal Tap har blivit kult sedan 1984.
Det är rart, rörande och varmt, de rockande seniorerna är härliga.
Förresten, filmen The Last Waltz, som skildrade den sista spelningen med The Band, är en tydlig inspirationskälla. Så man hyllar dels gamla Spinal Tap från 1984, dels Martin Scorseses verk från 1978 ... så nostalgimackan är dubbel.
Spinal Tap II: The End Continues är för de redan frälsta. Så klart. Men vad är det för fel med det? Se ettan först och ladda sedan upp med tvåan - massor av fint material, väl värd sin plats i rockhyllan ...
Vad är det man säger? Life imitates art?
Verkligheten är ju i sig som en Spinal Tap komedifilm där åldrande hårdrockare lägger ner och återförenas. Kiss lade ner för ett par år sedan och återförenades nyss för en osminkad konsert i Las Vegas. Brian Johnson i AC/DC höll på att bli döv och la av, men i höstas var han tillbaka på Ullevi igen, med hörapparater och headbangande. W.A.S.P på Sweden Rock körde I’m a wild child! med en 68-årig Blackie Lawless sittande på en pall. Så visst står gamla rockers pall för en hel del. Och visst kan det bli fler återföreningar BÅDE med fiktiva och verkliga hårdrockande band.
Så ... det är ingen högoddsare att Spinal Tap återförenas. Vi får filmnostalgi OCH musiknostalgi i ett och samma ljuvliga paket. This is Spinal Tap är ju mockumentären framför alla! Fortfarande den allra roligaste ...
Återkomsten utspelar sig femton år efter 1984 ...
Sångaren David St. Hubbins (Michael McKean), gitarristen Nigel Tufnel (Christopher Guest) och basisten Derek Smalls (Harry Shearer) har inte pratat med varandra på femton år och fansen spekulerar i vad det var som hände och vad som orsakade splittringen.
Spinal Taps manager hade fixat ett kontrakt som nu ärvs av hans dotter (Kerry Godliman) och där uppdagas det att Spinal Tap enligt kontraktet är skyldiga att göra en enda spelning till.
Tack och hej, och hårdrockshistoria ska skrivas. Dokumentärfilmaren Marty DiBergi (Rob Reiner) som gjorde den första filmen är tillbaka för att föreviga denna historiska sista spelning. Vad kan gå fel? Svar: allt.
McKean, Guest, Shearer och Reiner återförenas och bara det gör filmen sevärd. Älskade roller med goa gamla gubbar. Personkemin finns där. Även birollsinnehavare från ettan återkommer. Tonen är nu vuxnare och sorgligare - det är inte lika skojsigt och hejvilt längre, men det blir ändå en bra film, trots, eller just på grund av, förändringarna och skiftet i tonläget.
Ny spelare i leken är Chris Addison som är väldigt bra som konsertpromotor från helvetet. Flera olika cameos görs av kända musiklegendarer och dessa förgyller hela filmen. Detta om något säger väl hur älskat Spinal Tap är --- av den bransch som de en gång drev hejdlöst med. Spinal Tap har blivit kult sedan 1984.
Det är rart, rörande och varmt, de rockande seniorerna är härliga.
Förresten, filmen The Last Waltz, som skildrade den sista spelningen med The Band, är en tydlig inspirationskälla. Så man hyllar dels gamla Spinal Tap från 1984, dels Martin Scorseses verk från 1978 ... så nostalgimackan är dubbel.
Spinal Tap II: The End Continues är för de redan frälsta. Så klart. Men vad är det för fel med det? Se ettan först och ladda sedan upp med tvåan - massor av fint material, väl värd sin plats i rockhyllan ...
Vad är det man säger? Life imitates art?
Verkligheten är ju i sig som en Spinal Tap komedifilm där åldrande hårdrockare lägger ner och återförenas. Kiss lade ner för ett par år sedan och återförenades nyss för en osminkad konsert i Las Vegas. Brian Johnson i AC/DC höll på att bli döv och la av, men i höstas var han tillbaka på Ullevi igen, med hörapparater och headbangande. W.A.S.P på Sweden Rock körde I’m a wild child! med en 68-årig Blackie Lawless sittande på en pall. Så visst står gamla rockers pall för en hel del. Och visst kan det bli fler återföreningar BÅDE med fiktiva och verkliga hårdrockande band.
Slutligen ... 1984 var ett säreget musikår och musikfilmår. Rob Reiners mockumentär This is Spinal Tap från 1984 finns nu för tiden att samla på blu-ray. När det gäller 1984 och musikdokumentärer ... Last Christmas (1984 års stora julhit) har fått en egen musikdokumentär, Wham! 40 år av Last Christmas, som nu finns att se på SVT play. Även de stora julhits som gjordes för att skicka pengar till "Afrika" har fått egna dokumentärer. Något som verkligen hade passat för en mockumentär ... Vad sägs om rader som "Do they know it's Christmas?" om folket i ett generiskt fattigt tycka-synd-om "Afrika", följt av en förnumstig postkolonial "we-they" uppdelning? Tja, många människor i "Afrika" är inte kristna, så att veta om det är jul eller inte står förmodligen inte högt upp på önskelistan. Den melodramatiska kärlekstriangeln i Last Christmas håller bättre - liksom Spinal Tap. Nog om 1984 nu. Dags att kolla på mer film ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.