FILM: Jim Broadbent och Harold Fry - Från fuldans till pilgrimsvandring - Sommarens bioupplevelse handlar Om att hitta sin väg ...

Biopremiär i morgon: 16 juni 2023 Jim Broadbent uppfann den roliga dansen i ”Moulin Rouge”. I sommar ger han sig ut på vägarna och vandrar. Långt. I alla fall på biograferna … Vi älskar folk som bara reser sig upp och går. Det är inte att undra på att ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann …” blev en så megastor succé. Både som bok och som film. Det är aldrig för sent att bara resa sig upp och gå. Det är aldrig för sent för personlig utveckling, det är aldrig för sent för äventyr, det är aldrig för sent för en pilgrimsfärd … Pilgrimsfärder har förresten blivit allt populärare. Även bland kändisar. Agneta Sjödin har skrivit om sin pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. ”Vanligt folk” (alltså folk som inte är så religiösa eller spirituella av sig) pilgrimsvandrar för att meditera och tänka efter, för att komma ut i naturen och tänka och få motion. I Paulo Coelhos framgångsrika böcker är pilgrimsmotivet vanligt förekommande. Det säljer som smör. Rachel Joyces bok som nu blivit en mycket fin biofilm handlar om en fiktiv pilgrimsvandring som görs av en man vid namn Harold Fry och boken inleds med ett citat av John Bunyans ”Kristens resa” – en klassisk pilgrimsvandring i bokform, som än idag har sina läsare. Kristens resa fungerar också som ”coming-of-age-story”. Men Harold Fry är pensionär. 65 år. Inte ung som Kristen. Men som sagt, folk i dagens ”coming-of-age-storys” blir allt äldre, speciellt de böcker som har en manlig huvudperson. Filmlegendaren Werner Herzog skrev en bok som på svenska fick titeln ”Att gå i kylan”. Den kände regissören vandrar år 1974 från München till Paris för att hans vän Lotte Eisner ska tillfriskna. Vandringen är en ”trade-off” med gud eller högre makter eller hur man nu ska uttrycka det. Ungefär så resonerar Harold Fry. Om han går hela vägen genom England så kommer hans vän Queenie att bli frisk. Harold Fry är inte religiös, men han vill också ha en "trade-off" med gud eller högre makter. Han vill rädda Queenie. Queenie är hans ”Lotte”. Harold lämnar hem och förbluffad fru för att promenera 100 mil i seglarskor. Inte ett övervägt beslut, men när Harold väl har börjat gå så kan han inte sluta. Man förstår av hans tankar att i det förgångna har han gjort något som han vill att Queenie ska förlåta – hon har tagit straffet för något som Harold själv gjorde och han tackade henne inte. Queenie måste leva, han måste få säga tack – och förlåt. Harold funderar också mycket på den infekterade relationen han har till sin fru, om att vara en dålig far och även här ligger hemligheter begravda. Mot slutet av berättelsen får vi veta vad det var Queenie gjorde för så många år sedan och även varför sonen aldrig kommer hem till det välbäddade och dammfria rum som är hans, och som stått orört som ett mausoleum i åratal. Hela storyn är upplagd som ett slags deckare med massor av ”red herrings” och hela tiden får Harold Fry hålla sig på rätt spår. Harold visste att han hade hittat sin väg. Han berättar historien om Queenie, och han frågar främlingar om de vill vara så vänliga att hjälpa till …. Han blir kanske erbjuden en smörgås, eller en flaska vatten, eller en ny omgång plåster. Han tar aldrig mer än han behöver … När Harold Fry är i Bath och besöker de romerska baden (Harold tar under färden tillfället att leka turist och köpa souvenirer till Queenie och sin fru) blir han till exempel erbjuden limousinskjuts hela vägen. Av en rik skådespelare. Men Harold Fry faller inte för frestelsen. Han måste fortsätta att promenera – annars kommer det inte att hjälpa. Man pilgrimsvandrar inte i limousin! Harold Fry når till sist ett slags försoning genom sin pilgrimsfärd. Det här är en underbar story, vackert gestaltad av Jim Broadbent i rollen som Harold Fry. Hans ansikte ser förresten ut som en karta. Där ett intressant liv syns i fåror och vandringsleder. Här är tips på några fler huvudpersoner som “reser sig upp och går”: Hundraåringen i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - av Jonas Jonasson Delia Grinstead i Utan bagage – av Anne Tyler Tessa Björk i Till Isola - av Madeleine Hessérus Mundus Gregorius i Nattåg till Lissabon – av Pascal Mercier Författaren till romanen om Harold Fry, Rachel Joyce, är även dramatiker och framgångsrik skådespelare. Rachel Joyce har flera gånger framträtt på Royal National Theatre, The Royal Court och Cheek by Jowl. Hon har bland annat tilldelats priset Time Out Best Actress. 2012 nominerades hennes debutroman ”Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd” till Man Booker Prize for Fiction 2012, och hon utsågs till årets nykomling vid National Book Awards 2012. Joyce har bland annat skrivit succérna Perfect och Frank, kärleken och skivbutiken --- och en uppföljare till Harold Frys pilgrimsfärd, som handlar om Queenie. Det kan alltså bli en ny biofilm, om ”ettan” går bra. Eller så kan vi unna oss en pocketbok till stranden och läsa ”hur det gick sedan” – när vi har en paus mellan sommarens alla härliga filmupplevelser! Belinda G T K