VACKRA SJÄLAR – i stil med En oväntad vänskap, men märkligt slätstruket

FAKTA
Regi: Bernard Campan och Alexandre Jollien
Skådespelare: Bernard Campan, Alexandre Jollien, Tiphaine Daviot, Julie-Anne Roth, La Castou
Land: Frankrike
År: 2021
Genre: Komedi, Drama
Originaltitel: Presque
Engelsk titel: Beautiful Minds
Längd: 92 minuter
Format: DVD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 3

Vackra själar är en fransk dramakomedi i samma stil som En oväntad vänskap. Alexandre Jollien – regi och huvudroll – är en superkändis i den fransktalande världen. Han har bland annat skrivit en rad filosofiska böcker. Och han har skrivit manus till denna film, tillsammans med vännen Bernard Campan, också känd skådespelare och regissör.  

Alexandre Jollien spelar i Vackra själar en mycket positiv man som inte låter en funktionsvariation vara ett hinder för att följa sina drömmar. All based on a true story. Precis som En oväntad vänskap. Funktionsvariationer är inget hinder för män som är på jakt efter att följa sina drömmar – snygga bilar, snygga kvinnor, road trip! Och manlig vänskap. Ja, bilen i denna film är kanske inte så snygg … det är vännens arbetsbil. 

Våldsam första träff 

Igor är en man i fyrtioårsåldern  med cerebral pares som jobbar som cykelbud. Hans liv förändras den dagen som han träffar på begravningsentreprenören Louis (Bernard Campan). Eller snarare tvärtom. Louis träffar Igor. Bokstavligen.  Louis kör nästan över cykelbudet. Igor väjer undan i sista sekunden och skadar sig bara lindrigt. Det här är en våldsam ”meet cute” som sedan utvecklar sig till bromance. Även om bara en av dem först förstår att det är bromance på gång. 

Dyker upp som gubben i lådan 

När Louis har försäkrat sig om att Igor mår bra, så är slutet gott … för Louis del. Dags att gå vidare. Men Igor är inte så lätt att bli av med. Den egensinnige Igor dyker upp igen, som gubben i lådan. När Louis har en körning till Sydfrankrike gömmer sig Igor i bilen … Och historien ”road trip med omaka par som ska bli vänner” tar sin början.

Är underligt slätstruket

Rollerna är tämligen klyschiga, speciellt de kvinnliga rollerna, och det känns underligt att något som är baserat på Alexandre Jolliens eget liv är så pass slätstruket och nedtyngt av troper. Om någon skulle kunna göra en originell och engagerande berättelse om livet med funktionsvariation, borde det väl vara någon som lever det livet i verkligheten? 

Plums i det blå

På ungefär 90 minuter får vi en förutsägbar prick-till-prick historia – som slutar med ett frigörande plums i det blå.