BULLET TRAIN – it’s a trainwreck…och ett sorgligt exempel på smaklös “westernwashing”

 

Regi: David Leitch
Skådespelare: Brad Pitt, Joey King, Aaron Taylor-Johnson, Brian Tyree Henry, Andrew Koji
Land: USA, Japan
År: 2022
Genre: Action, Komedi, Thriller
Längd: 127 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Sony
Betyg: 2

Bullet Train tillhör den sorgliga kategori av filmer som skulle kunnat bli bra. Det hade bara behövts andra skådespelare och ett annat manus. Filmen saknar logisk trovärdighet, psykologisk trovärdighet och all annan trovärdighet. Vi befinner oss här i ett Japan som inte ser ut som Japan, på ett känt japanskt höghastighetståg som inte ser ut som någon typ av känt höghastighetståg, och i tågvagnar som är överfulla av västerlänningar.

Om du skulle leja någon för ett hemligt uppdrag på ett japanskt tåg — skulle du leja en japan (som i mangaoriginalet) som smälter in bland alla andra, eller skulle du leja en lång, blond, vältränad och vältalig Brad Pitt? Han smälter inte ens in i Finland. Där han nyligen öppnade en konstutställning i Tammerfors. Bullet Train fick förmodligen sitt namn för att amerikaner inte kan stava till Shinkansen.

Sorgligt ödslad potential

Det är ännu sorgligare att se filmer som har potential att bli bra, än sådana som rätt och slätt bara är usla. Bullet Train är gjord efter ett hyllat japansk mangaoriginal där man får följa en otursförföljd japansk hitman med kodnamnet Ladybug, det kriminella paret Tangerine och Lemon, som älskar Thomas the Tank Engine, och den japanske skolpojken The Prince, som redan är en fullfjädrad sociopat.

Japansk prinspojke blir rosaklädd amerikansk flicka

Av någon anledning är plötsligt alla de fyra protagonisterna västerlänningar. Alla stora huvudroller, och även en del biroller, är västerlänningar. Channing Tatum är med på tåget i en liten biroll. Även statister är västerlänningar. Som en äldre blond dam som hyschar folk hela tiden.

The Prince har blivit en rosaklädd amerikansk flicka som ska föreställa dottern till en rysk maffiaboss i Japan (alla är japaner i originalet) … och det är så dumt så det knappt går att beskriva.

I originalet så springer de tre olika intressenterna på varandra, alla har sina olika agendor och olika fuffens på gång, och när mangan är över så har alla överlevt och alla fortsätter på sina intriger … Det är rätt kul att fantisera “vad hände sedan …”

Alla ska stryka med – inklusive tåget … ?

Här verkar ambitionen vara att alla ska stryka med. Inklusive själva tåget. Det konstigaste är att den japanska pojken The Prince (som överlever) har blivit en rosaklädd tjej som blir mördad … för skoj skull, som ett gag. Det är otroligt dålig smak.

Man pendlar mellan whitewashing, rasism, misogyni och en unken önskan om att verka cool genom att låta som om man var med i en Guy Richie film (typ Snatch, också med Brad Pitt).

Men inte ens Guy Richie gör bra Guy Richie filmer längre, så släpp det bara. Genren är död. Tiden är ute. Allt är bara så fel. Om någon är i filmen är död, låt hen vara död. Återuppliva inte in i absurdum.

Använd inte en orm som är känd för att ha ett av världens mest långsamt verkande gift till att bli snabbt giftig på trettio sekunder.
Spring inte ovanpå tåget och krossa tågrutor – det är omöjligt på den moderna tidens supertåg.

Tredje akten spårar ur

En helt vansinnig och malplacerad tredje akt spårar ur rejält, liksom tåget, japanska tåg har ofta fjärrstyrning och behöver inte en rad töntiga hitmen för att köra det, en hel rysk maffiaklan kan inte klättra på ett slimmat höghastighetståg som går i 285 kilometer i timmen, det här är inte High Chaparral och något gammalt tågrån i en gammal western, fast man spelar som om det vore det.

Flygfantaster fick skådespelare som flög runt i Super Hornets på riktigt, en äkta P-51 Mustang rattad av Tom Cruise och en klassisk Tomcat, i actionrökaren Top Gun: Maverick … och tågfantaster får det här löjeväckande spektaklet. It’s a train wreck.

Filmen saknar logisk trovärdighet, psykologisk trovärdighet och all annan trovärdighet.

De flesta har inte resväskor med sig

En twist ska förresten vara att de flesta har resväskor med sig, inte portföljer. Det stämmer inte alls. Det är tvärtom. De flesta i Japan har portfölj. Där får man ner allt man behöver. Både för jobb och minisemester. Ren skjorta, laddare, tekniska prylar och den senaste mangan. Japaner är mästare på compact livning. Och compact packing.

Om du mot förmodan ska ha resväska med dig på ett höghastighetståg, krävs det att du bokar en extra plats för den. Och det går absolut inte att gömma en massa mordoffer på toaletterna, i Japan är man stolt över att ha fungerande toaletter överallt på tågen, det här är minsann inget Öresundståg.

Varför “westernwashing”?

Förresten – varför denna “whitewashing“ eller snarare “westernwashing“? Varför västerlänningar i japanska roller? En förklaring till detta som levererades från filmmakarna var att “asiater” inte säljer biljetter. Vilket verkligen låter som om de ansvariga för debaclet är helt ute och seglar. Visst säljer “asiater”. Har filmfolket inte hört talas om BTS? Ett av världens största band? K-pop fenomenet, ringer det några klockor? J-pop? Studio Ghibli? Parasit? Squid Games? Crazy Rich Asians? Simu Liu? Akwafina? Bruce Lee? Michelle Yeoh? Drive My Car?

Drive My Car vinner över Bullet Train

Jag brukar föredra tåg framför bil – men Drive My Car vinner över Bullet Train alla dagar i veckan. Med japaner som spelar japaner, precis som i boken som låg till grund för filmen.

Förresten. Det lilla tåget Thomas the Tank Engine är “Big in Japan”. Japan är ett av få länder utanför Japan där Thomas & Friends har slagit igenom.

Bullet Train är en långdragen, långsökt och långtråkig film. Att åka Shinkansen på riktigt är däremot jättekul. Alla utom en på tåget var japaner. Så är proportionerna i verkligheten.