LICORICE PIZZA – en söt nostalgitripp tillbaka till 70-talet utan någon (lakrits)sälta alls

Regi: Paul Thomas Anderson
Skådespelare: Alana Haim, Cooper Hoffman, Sean Penn, Tom Waits, Will Angarola
Land: USA, Kanada
År: 2021
Genre: Drama, Komedi, Romantik
Längd: 133 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: SF Studios
Betyg: 4

Affischen uppvisar mängder av kända stora namn, som Bradley Cooper och Sean Penn. Cooper dyker upp en timme och tjugo minuter in i filmen (som vattensängskund) och han försvinner spårlöst några minuter senare, utan att göra något djupare avtryck eller intryck. Penn tar en drink, citerar William Holden, och hoppar sedan ut ur filmen, över en brinnande golfbana, på en motorcykel. Hur stor stil ska folk ha på sina namn, för att bara göra biroller eller cameos? Det är lite som om Lady Gaga och Tony Bennett skulle vara toppnamnen i Muppets Again. Dessutom: vi får ingen lakrits alls. Och ingen pizza heller.

Det äts så väl fine dining och japansk-amerikansk fusion som klassiska drive in hamburgare med pommes frites – men ingen pizza – vare sig med eller utan godistillbehör.

Och ändå blir det en hel del tomma kalorier.

Episodisk, som Friends, och åren går …

Filmen är episodisk, och påminner en hel del om TV-serien Friends – ja, filmen håller inte på i tio år, utan i tre år (på en speltid på lite över två timmar) men det känns som tio långa år. Det känns också som om huvudpersonerna, på Ross & Rachel vis, hade kunnat hålla på med sin knepiga av och på relation hur länge som helst. Episoder staplas på varandra. Den med skolfotograferingen. Den med barnskådespelarnas återträff. Den med vattensängen. Den med den galne vattensängskunden. Den där det skaffas en ny agent. Den med Rainbows audition. Den med den brinnande golfbanan. Den med politikerfilmen. Den med flipperspelet. Den där tjejens politikercrush visar sig vara gay. Och så vidare och så vidare …

Måste springa för att hitta varandra

När de unga tu på romcoms klassiska vis ska springa för att hitta varandra, (det duger inte att släntra eller att flanera i maklig takt), och de springer om varandra gång på gång under kvällen, så undrar man: är detta “Den med slutet där de får varandra“? Eller kommer de på Ross & Rachels vis att fortsätta att ha ett märkligt av och på förhållande i sju år till?

Lovande Cooper Hoffman

Lovande är den unge Cooper Hoffman (ja, han är son till Philip Seymour Hoffman) som säkert kommer att få många huvudroller även när han vuxit ifrån finnarna. Även om farsgubben slog igenom som birollernas mästare. (Philip Seymour Hoffman hade den bästa rollen i hela Hungerspelen tetralogin – och det var långt ifrån en huvudroll).

Andersons egen Once Upon a Time …

Paul Thomas Anderson har regisserat, producerat och skrivit manus. Man har en känsla av att Licorice Pizza är hans Once Upon a Time in Hollywood – en nostalgitripp tillbaka i tiden och en anekdotisk flirt med film- TV- design- och musikhistoria, och givetvis med David Bowie och The Doors på soundtracket. Men den äkta Barbra Streisand lyser med sin frånvaro.

Visst är 1970-talet coolt – i sin egen nutid

Irriterande nog finns det en löjlig ironisk glimt som gör att filmen hela tiden känns som om den osar oäkta sjuttiotal. Visst är frisyrerna och kläderna och bilarna och så vidare töntiga? Nej, det är de inte, inte för de som lever detta liv som sin nutid och som tycker att de själva är “the epitome of cool”. Det är lätt att i sinnet jämföra denna film, som utspelar sig i ett fiktivt 1973, med den äkta 1974-års dunderhitten Blåst på 60 sekunder där alla ser så himla coola ut i sina frisyrer, kläder och bilar – för att detta är deras nutid och de tror själva på sin egen inneboende coolhet.

Inga situationer blir någonsin farliga på riktigt

Till skillnad från Once Upon a Time in Hollywood… det här är en film där inga situationer någonsin är eller blir farliga (även om de borde bli det), där det inte finns några reella hot, där rasism och sexism bara ses som lite gullig nostalgi … och där oljekrisen bara medför komiska situationer och proppen ur för vattensängsbranschen.

Sött, sött och sött … och inte någon salt lakrits alls.