BOK: Bright Young Thing blir Bright Young Dead i pusseldeckaren Vackra unga döda.

Jazz, clubs and hedonism … Unity, Diana and Nancy Mitford at Lord Stanley of Aldernay’s wedding in 1932. Photograph: Hulton Archive/Getty Images


Författare: Jessica Fellowes
Titel: Vackra unga döda
Serie: Mitfordmorden (del 2)
Antal sidor: 366

Översättning: Ylva Stålmarck

Originaltitel: Bright Young Dead

ISBN: 9789177950295

Utgivningsdatum: 2019-05-17

Förlag: Bokförlaget Polaris 

Bright Young Thing blir Bright Young Dead i Jessica Mitfords nya deckare - med den svenska titeln Vackra unga döda. Bright Young Things eller Bright Young People var ett catchy påhittat namn av tabloidpressen för att sammanfatta 1920-talets festande kändiselit --- bohemer, aristokrater, målare, författare, skådespelare, socialiter ... och festprissar.

Maskeradpartyn, vilda skattjakter, nattklubbsliv, jazz och massor av champagne stod på menyn. Några gillade det intellektuella livet, några gillade musiken och dansen och teaterscenen, andra gillade mest att festa hårt --- för hårt --- och missbrukade alkohol, kokain och andra trendiga droger.

Romanen vackra unga döda är en fiktion --- men systrarna Mitford har funnits i verkligheten (både Nancy och Diana Mitford var just bright young things och Nancy blev en känd författare. Det är lite konstigt att förlägga ett påhittat underhållningsmord till en verklig familj med verkliga kändisar och historiska personer och som man känner till.

I fiktionens värld sker det ett mord på Pamela Mitfords 18-års dag, en av gästerna, den populäre festprissen Adrian, faller ner från kyrkans klocktorn under nattens skattjakt, och det står klart att någon av gästerna måste vara skyldig till mord ... Men vem? Det här har upplägget för klassisk Cluedo liknande pusseldeckare med klockor i fokus och alibin och vittnesmål ... a la Agahta Christies Seven Dials mystery eller Rian Johansson Christie tribute Knives Out.

Men mysteriet har knappt börjat innan man lämnar Mitford systrarna och deras barnflicka, den fiktiva Louisa Cannon, och boken beger sig till London istället, där man får följa Guy, en kille som Louisa är kär i, som jobbar inom polisen men han för aldrig göra något spännande för han är så närsynt att han inte ens känner igen sin egen partner när hon står framför honom. Lousia är så klar avundsjuk att Guy har en kvinnlig partner, för tjejer blir automatiskt avundsjuka på alla andra tjejer, och båda två gråter ut hos Guy i olika omgångar. Romanen är inte direkt någon reklam för kvinnliga deckarare. De var mycket tuffare på Agahta Christies tid. (Tuppence, Frankie, Miss Marple ...)

Tuffa tag får man däremot från de kriminella elementen ... Alice Diamond & the Forty Thieves har funnits i verkligheten, liksom den kvinnliga nattklubbsägaren och hennes dotter som tufft driver stället (hon driver även med Guy - det förtjänar han!) och fixar med mutor till sedlighetspolisen.
Guys bästa vän Harry jobbar förresten som jazzmusiker på stället.

Louisa försöker bevisa att Dulcie Long inte begick mordet och är oskyldig --- vilket är lite magstarkt med tanke på att Dulcie Long är medlem i Forty Theives och snodde med sig alla Iris Mitfords juveler. Inklusive alla diamanterna ... Det hade nyligen räckt för att bli deporterad till Australien -- och för Lousia som visade in henne till Iris rum, hade det räckt för att bli avskedad. Men Dulcie ska bevisas oskydlig till mord, för att det ska bli "lyckligt slut". Ha! Louisa och Dulcie har träffats totalt tre gånger, det finns knappast någon personkemi dem emellan och man bryr sig inte om dem. Det är också väldigt långsökt att en barnflicka i en familj med sju barn ska kunna vara ledig när som helst och åka till London när som helst, och hälsa på Dulcie när som helst och luska efter ledtrådar.

Alla utsvävningarna i London fungerar som "filler" för att fylla upp till en tjock bok, innan alla ska samlas hemma hos Mitfords igen och rekonstruera kvällen ... Men vid det laget har man glömt vilka som var med i början av boken, vilka de var, var de var, vad de hade för relationer till varandra, vad de hade för motiv ... för hela boken har varit filmer med andra saker i London --- droger, nattklubbsbesök, jazzmusik och så vidare.

Det finns också några felaktigheter, som att föreslå att oäkta barn som inte erkänts kan ärva (hade oäkta barn kunnat ärva hade Henrik VIII aldrig behövt gifta om sig) och att Dulcie som "oskyldig" ska bli utsläppt direkt --- hon var ju i ala fall skyldig till rån och stöld etc. (även om hon inte mördat någon) och till att ha varit medlem i Forty Thieves --- och bara det hade räckt till minst 5-8 år (om man slår upp de verkliga domarna som Forty Thieves medlemmarna fick --- de lindrigaste ...)

Louisa och Guy har ofta ett överlägset sätt mot de smarta unga människorna som de ska spana på ... och säger att de gör oförklarliga och tråkiga saker när de tex har skattjakt (Skattjakt är kul! Kolla in t.ex. The Big Bang Theory)! --- men (själva är de betydligt tråkigare och har inga intressanta eller spännande intressen eller hobbies alls. Och de driver med en kille (en av de misstänkta) och säger att han är konstig typisk överklass för att han läser telefonkatalogen --- han är helt klart inom autismspektrat så det är inget kul alls. Alla kan inte gå omkring vara normal respektabel medelklass och vilja bilda en heterokärnfamilj som Louisa och Guy.

Det hade förmodligen blivit en roligare roman om man ägnat sig åt att ge folk personligheter och gjort en bra pusseldeckare (det är också för lätt att inse vem som gjort det) --- det slarvas med motiv och spännings uppbyggnad -- Eller så kunde man ha lagt hela romanen i London och hängt med betydligt tuffare damer än Louisa. 1920-talet såg "crime syndicates", "boot legging" illegala nattklubbar etc. --- som helt drevs av kvinnor. Som inte hade någon "guy" att springa och gråta ut mot.