Women correspondents accredited by the US Army: Mary Welsh, Dixie Tighe, Kathleen Harriman, Helen Kirkpatrick, Lee Miller and Tania Long. Photo: Lee Miller Archives
Författare: Natasha LesterTitel: Den franska fotografen
Översättning: Johanna Svartström
Originaltitel: The French Photographer
ISBN: 9789170285462
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsdatum: 2020-04-08
Författaren, som är från Australien, har lagt till en kärlekshistoria med en tjusig amerikan, Dan Hallworth, som Jessica May får ihop det med. Bokens tagline lyder som så att "Kriget tog henne till Paris och kärleken till en man och en liten flicka höll henne kvar". Den lilla flickan är Victorine, en flicka som Dans bror har räddat från krigets fasor och säker död och Victorine har blivit ett slags armémaskot.
Det finns onekligen något positivt i att en familj kan se ut hur som helst och det är inte blodsband som räknas, utan samhörighet och starka band. Dan, Victorine och Jess hör ihop. Det bara är så.
I bokens nutid spelar Jessicas barnbarn huvudrollen, Victorines dotter D'Arcy som jobbar med konst och foto och drömmer om att bli dokumentärfilmare i Australien. Hon får också ihop det med en tjusig amerikan när hon är på besök förenat med arbete i Frankrike.
I likhet med bokens författare gillar D'Arcy yoga och vintage klänningar och hennes kläder beskrivs alltid noggrant, liksom alla lyxiga middagar med den tjusige amerikanen på den franska slottet.
Antalet amerikaner och australiensare i boken ska förmodligen vara till för att bredda försäljningen och att visa att andra världskriget inte var bara en europeisk angelägenhet, ättlingar till de som var med finns över hela världen ...
Men en nutida intrigen och alla påklistrade "hinder" för en tilltänkt kärleksaffär är inte alls lika intressant som de verklighetsbaserade historierna från andra världskriget och tar fokus och kraft från det som är verkligt intressant. Dessutom blir det för mycket släktforskning och vem bryr sig vem som har blodsband med vem och är "riktiga" föräldrar och "riktiga barn" --- det är enbart fånigt. Dan och Jess kändes utan tvekan som de äkta föräldrarna till Victorine, att börja diskutera "riktighet" retroaktivt är enbart fånigt --- och underminerar även de moderna stämningar att alla som adopterat inte har "riktiga barn" eller att av alla samkönade par med barn är då bara en av två föräldrar "riktigt". Så urbota dumt --- och även ett exceptionellt fånigt ordval.
Det positiva med Den franska fotografen är den historiska delen, romanen belyser en hel del som glömts bort med andra världskriget, bland annat alla kvinnliga insatser, sjuksköterskor som riskerade livet nära fronten, kvinnor som gav upp sina karriärer för att stötta sitt land och sedan glömdes bort när det blev fred, och alla krigsfotografer och krigskorrespondenter som fick jobba dubbelt så hårt som sina manliga kollegor för att få jobbet gjort ...
Och som dessutom ofta blev censurerade, bland annat när de skrev om missförhållanden och övergrepp och annat som inte passade in i den ameriknska bilden av det hjältemodiga kriget borta i Europa.
Man får också en tankeställare på vad som räknas som nyheter och vilka delar av andra världskriget som blev omskrivna fotograferade och filmade. Vad man har här är inbäddade journalister som följer med amerikaner dit de går ... För att vara en nyhet måste journalister och fotografer finnas på plats, för att de ska finnas på plats måste amerikaner finnas på plats, annars är det inte intressant för läsarena av Vogue, New York Times, the Herald eller andra stora publikationer.
Så händelser i Frankrike och Italien blev starkt bevakade --- och att de flesta tyska soldater fanns ovanför polcirkeln i Slaget om Nordkalotten blev praktiskt taget obevakat och ofotograferat. Där fanns inga tjusiga amerikaner ...
BG
För lite över sjutto år sedan skrev en grupp amerikanska kvinnliga journalister histoira när de satte klorna i det största scoppet --- och den största hisotiren --- för deras generation. D-Day. Damerna blev kända som "the D-Day Dames" --- och faktiskt, 10 procent av alla krigskorrespondenter var kvinnor. Bland dem Martha Gellhorn, den första av journalisterna att ta sig iland på D-Day. Hennes före detta man, Ernest Hemingway, kom inte i närheten av landstigningen. Victory sweet victory!
Martha Gellhorn spelar rollen som bästa vän till huvudpersonen Jessica May i den nyutkomna romanen Den franska fotografen. Jessica May är en fiktiv fotograf och krigskorrespondent med bakgrund som fotomodell för Vogue, och hon är löst baserad på Lee Miller. Flera av scenerna i boken har utspelat sig i verkligheten, flera av fotona finns i verkligheten och flera av Jessica Mays vänner och konkurrenter i branschen fanns också i verkligheten, som Margaret Bourke White, Ruth Cowan, Katherine Coyne , Lee Carson, Mary Welsh, Iris Carpenter ...
Martha Gellhorn spelar rollen som bästa vän till huvudpersonen Jessica May i den nyutkomna romanen Den franska fotografen. Jessica May är en fiktiv fotograf och krigskorrespondent med bakgrund som fotomodell för Vogue, och hon är löst baserad på Lee Miller. Flera av scenerna i boken har utspelat sig i verkligheten, flera av fotona finns i verkligheten och flera av Jessica Mays vänner och konkurrenter i branschen fanns också i verkligheten, som Margaret Bourke White, Ruth Cowan, Katherine Coyne , Lee Carson, Mary Welsh, Iris Carpenter ...
 |
| Martha Gellhorn speaking to soldiers in Italy during World War Two |
Författaren, som är från Australien, har lagt till en kärlekshistoria med en tjusig amerikan, Dan Hallworth, som Jessica May får ihop det med. Bokens tagline lyder som så att "Kriget tog henne till Paris och kärleken till en man och en liten flicka höll henne kvar". Den lilla flickan är Victorine, en flicka som Dans bror har räddat från krigets fasor och säker död och Victorine har blivit ett slags armémaskot.
Det finns onekligen något positivt i att en familj kan se ut hur som helst och det är inte blodsband som räknas, utan samhörighet och starka band. Dan, Victorine och Jess hör ihop. Det bara är så.
I bokens nutid spelar Jessicas barnbarn huvudrollen, Victorines dotter D'Arcy som jobbar med konst och foto och drömmer om att bli dokumentärfilmare i Australien. Hon får också ihop det med en tjusig amerikan när hon är på besök förenat med arbete i Frankrike.
I likhet med bokens författare gillar D'Arcy yoga och vintage klänningar och hennes kläder beskrivs alltid noggrant, liksom alla lyxiga middagar med den tjusige amerikanen på den franska slottet.
Antalet amerikaner och australiensare i boken ska förmodligen vara till för att bredda försäljningen och att visa att andra världskriget inte var bara en europeisk angelägenhet, ättlingar till de som var med finns över hela världen ...
Men en nutida intrigen och alla påklistrade "hinder" för en tilltänkt kärleksaffär är inte alls lika intressant som de verklighetsbaserade historierna från andra världskriget och tar fokus och kraft från det som är verkligt intressant. Dessutom blir det för mycket släktforskning och vem bryr sig vem som har blodsband med vem och är "riktiga" föräldrar och "riktiga barn" --- det är enbart fånigt. Dan och Jess kändes utan tvekan som de äkta föräldrarna till Victorine, att börja diskutera "riktighet" retroaktivt är enbart fånigt --- och underminerar även de moderna stämningar att alla som adopterat inte har "riktiga barn" eller att av alla samkönade par med barn är då bara en av två föräldrar "riktigt". Så urbota dumt --- och även ett exceptionellt fånigt ordval.
 |
| Lee Miller photo of a ruined street in St Malo, 1944 |
Det positiva med Den franska fotografen är den historiska delen, romanen belyser en hel del som glömts bort med andra världskriget, bland annat alla kvinnliga insatser, sjuksköterskor som riskerade livet nära fronten, kvinnor som gav upp sina karriärer för att stötta sitt land och sedan glömdes bort när det blev fred, och alla krigsfotografer och krigskorrespondenter som fick jobba dubbelt så hårt som sina manliga kollegor för att få jobbet gjort ...
Och som dessutom ofta blev censurerade, bland annat när de skrev om missförhållanden och övergrepp och annat som inte passade in i den ameriknska bilden av det hjältemodiga kriget borta i Europa.
Man får också en tankeställare på vad som räknas som nyheter och vilka delar av andra världskriget som blev omskrivna fotograferade och filmade. Vad man har här är inbäddade journalister som följer med amerikaner dit de går ... För att vara en nyhet måste journalister och fotografer finnas på plats, för att de ska finnas på plats måste amerikaner finnas på plats, annars är det inte intressant för läsarena av Vogue, New York Times, the Herald eller andra stora publikationer.
Så händelser i Frankrike och Italien blev starkt bevakade --- och att de flesta tyska soldater fanns ovanför polcirkeln i Slaget om Nordkalotten blev praktiskt taget obevakat och ofotograferat. Där fanns inga tjusiga amerikaner ...
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.