I stallet med Sigge - Nytt stall, samma gamla kompisgäng ...

Författare: Lin Hallberg

Titel: I stallet med Sigge
Serie: Sigge (del 18)

Illustrationer: Margareta Nordqvist

ISBN: 9789178037407

Förlag: Bonnier Carlsen

Favoritshettisen Sigge är tillbaka! Det här är faktiskt den artonde boken om den lilla vita ponnyn och hans skötare Elina och det är inte klokt att det finns så många böcker och ändå händer det något nytt i varje bok! Det är liksom aldrig upprepningar, personerna utvecklas hela tiden ...


Bok sjutton i serien slutade näsrapå med en cliffhanger ... Ingela skulle bli tvungen att stänga ridskolan om hon inte skaffade ett nytt stall till ponnyerna, där alla får ha en egen box (istället för en spilta) - nya regler för ridskolor. Det hade Ingela inte råd med, men alla ungarna i stallet och deras föräldrar fixade gratis virke och bestämde att de skulle göra allt själva och bygga ett nytt stall.

Det nya stallet har byggts mellan bok sjutton och arton - det gick undan med andra ord - och i den här boken blir det invigning. Dessutom är det dags för ett träningsläger på jullovet, där det ska fokuseras på dressyr, Ingela tar dit en riktig dressyrdomare ... och alla tränar hårt för att prestera bra på tävlingarna i Danmark (som förmodligen kommer att utspela sig under en senare bok). Men det här är ändå inte npågon lycklig bok, förmodligen är det den sorgligaste i serien ... 

Ponnyn Nanou ska komma tillbaka till stallet (ponnyn som bits) och ingen vill vara skötare till henne och ingen vill byta häst ... och det blir direkt tjafs och konflikter. Det märks mer och mer att det är två läger i stallet, de andra tjejerna säger jämt passiv aggressiva (eller öppet aggressiva) saker till Elina, eftersom hon har Sigge, som är allas älsklingsponny, som sin sköthäst ... Till och med bästisen Mattis kan vara sur ibland. 

Den enda som är riktigt schysst är Agnes, som älskar ponnyn Japp mest av alla hästarna i stallet, men hennes mormor är sjuk och Agnes tillbringar mycket tid i stallet med att gråta i Japps päls eller man ... Elina tänker på alla som dött, och på tiden som går, och att hon själv växer, och snart kommer hon att vara för stor för Sigge ... Helst skulle hon vilja frysa tiden: Ingen dör och själv blir hon inte större! Boken avslutas med ett efterord och en minnesstund för Sigges bror Sam, som nu dött 32 år gammal. Vilket är väldigt gammalt för en shettlandsponny. Alla ponnyer i boken finns eller har funnits i verkligheten och allt är baserad på realistiska och verkliga händelser ...

Mycket hästintriger och ännu mer människointriger och hästarna lever i alla fall vidare för evigt i bokform ....

Boken är genomgående illustrerat med fina svartvita illustrationer av Margareta Nordqvist. Bilden där ponnyn Sigge rullar sig i höet i sin nya box (som för att inviga den) ser ut som en bild av ren pur lycka och livsglädje! Och att ponnyerna genomgående ser så glada, livliga och spralliga ut är en kontrast till bokens sorgliga teman.