FILM: Pain and Glory - Smärta och ära - Almodóvars grande finale

Antonio Banderas i Pain and Glory.


Regi: Pedro Almodóvar
Titel: Dolor y Gloria - Pain and Glory
Svensk titel: Smärta och ära
Manus: Pedro Almodóvar
Medverkande: Antonio Banderas, Asier Etxeandia, Leonardo Sbaraglia, Nora Navas, Julieta Serrano,
Penélope Cruz m.fl.

Land: Spanien, 2019

Distribution: Scanbox Entertainment

Aktuell: På DVD och BD och VOD från 10 februari


2019 var ett år för stora gamla regissörers grande finale. nu är det ju mycket möjligt att de gör fler filmer, som ett slags spilog, men 3 stora filmare verkar ha satsat allt på ett kort, som om den här filmen vore den sista: Tarantino, Scorcese och Almodóvar.

Almodóvars Pain and Glory - eller Smärta och ära som den heter på svenska - är extra mycket extra allt när det gäller Almodovar. Man känner igen temana, favoritskådisarna och miljöerna. Ändå är Pain and Glory mycket mer nedtonad än Almodóvar filer i allmänhet, vilket på något sätt känns lite snopet. 

Det är mindre färg och mindre humor än vad man är van vid. Det är som om någon skruvat mer reglaget på Almodóvar. Nej, han gör inte så långt som Ingmar Bergman när det gäller dödsångest och sjukdomar och kriser, men ändå. Mycket elände ska genomlevas innan huvudpersonens kreativa kramp löser sig.

Alla tre ovannämnda regissörer har förresten gjort filmer om manliga medellivs kriser.

Tarantino om en skådespelare som är rädd att han blivit en före detting, irrelevant i det moderna hippa hippy-Hollywood.

Scorcese om en lönnmördare som ser tillbaka på sitt liv.

Almodóvarom en regissör som drabbats av kreativ kramp.

När det gäller författare brukar man säga skrivkramp, writers block, men vad säger man om egentligen filmregissörer? Filmkramp? Bildkramp? Regissörskramp? I alla fall så är huvudpersonen en regissör som har drag av Almodóvar själv.

Salvador Mallo är gay och har rufsigt hår och slog igenom som regissör i unga år.

Antonio Banderas spelar filmmakarens fiktiva alter ego Salavador Mallo. Det är en av Banderas bästa prestationer någonsin.

Salvador Mallo är en tokhyllad regissör som är globalt berömd, men som tappat gnistan.

Han har ont i ryggen och en hel massa andra krämpor, och han har hållit sig borta från branschen.

Men egentligen sitter inte smärtan i kroppen utan i huvudet (eller själen).

Doktorn påpekar att Mallo minsann skulle kunna regissera (är han ett fan som vill ha fler filmer att titta på?) Ryggsmärtan kanske bara är psykosomatisk.

Mallo får en inbjudan till cinemateket i Madrid för att närvara vid en visning av en restaurerad kopia av hans 32 år gamla genombrottsverk Sabor. Detta sätter igång en kedjereaktion.

Mallo söker upp filens huvudrollsinnehavare, som han inte pratat med sedan filmens premiär, och plötsligt är allt gammalt groll som bortblåst - de två röker heroin tillsammans och minnena dansar 

 à la Smultronstället i Salvadors plågade sinne.

Pain and Glory tävlade i Cannes (våren 2019) och Banderas vann pris för sin insats här. Han är också Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll.

Vi får följa hur den berömde regissören blev berömd - vi får se hur det började, hur han gått från punkfilmare under post-Franco-eran, över den sexiga perioden på 80-talet, till att bli mainstream och en global publiks favoritspanjor. Barndomen och mamman (spelad av Penélope Cruz) får som så ofta hos Almodóvar ta upp ett stort utrymme.

Det är den delen av filmen som utspelas i minnenas nostalgiska skimmer och klara färger som är den mest intressanta, och levande delen av filmen även om den är fragmentarisk och sönderbruten. Cruz är fenomenal. Banderas har med rätta hyllats för sin insats, men egentligen ä det Cruz som bara går runt och äger.

Nutiden rullar på utan egentlig konflikt. Ska filmaren med ryggsmärtor filma igen, eller inte?

Barndomen kanske har nyckeln till lösningen?

Det är lite samma stuk som i en av de bästa filmerna någonsin, Cinema Paradiso, där en filmregissör kommer tillbaka (rent fysiskt och inte genom haschhallucinationer) till sin gamla by och inser varför han älskade film och ville jobba med film från början --- och det var inte för att bli rik och berömd och hyllad. Han måste komma tillbaka till kärleken till filmen igen.

Ett lyckligt slut kräver att huvudpersonen, här den deprimerade regissören Salvador Mallo, kommer över sin kreativa ångest (och sina fantomsmärtor i ryggen) och filmar igen. Dags att gå från Pain - mot Glory!

Men är det egentligen så viktigt  att huvudpersonen hittar tillbaka till att filma igen? För mer är inte automatiskt bättre.

Man har samma tankar som när sluttexterna av Once Upon A Time in Hollywood rullar ... Hur ska Tarantino kunna toppa det här? Allt annat blir ett steg ner, en mer obetydligt epilog.

Och Almodóvar kan så klart göra roligare och spexigare filmer, men det här känns som ett värdigt hej då till filmbranschen. Ett som han inte kan toppa.

BG