FILM: The Farewell - Tragikomiskt ensembledrama med Akwafina i centrum

Akwafina och Zhao Shuzhen i The Farewell.

Regi: Lulu Wang
Titel: The Farewell
Medverkande: Akwafina, Zhao Shuzhen, Tzi Ma, Diana Lin m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: NonStop Entertainment
Betyg: 5


Blod är tjockare än vatten ... Men är blodsband även starkare än kulturella band? Den frågan utforskas i det tragikomiska dramat The Farewell. Akwafina är det stora amerikanska affischnamnet i detta charmiga och eftertänksamma ensembledrama, där mandarin är det språk som mest talas. Amerikansk engelska, brittisk engelska och japanska spelar andra och tredje fiolen i filmen. 

Akwafina spelar Billi, en vanlig amerikansk tjej, som inledningsvis promenerar genom New York och pratar lågmält och respektfullt på mandarin i sin mobiltelefon. På tråden har hon sin högt älskade farmor Nai Nai (ett briljant rollporträtt av Zhao Shuzhen).

Utan mössa i New York

Billi försäkrar Nai Nai att hon har mössa på sig (det har hon inte) eftersom det är kallt i New York (det är det inte  ...). Nai Nai försäkrar Billi om att hon är hemma (det är hon inte) och mår bra (det gör hon inte). En afroamerikansk namninsamlare får Billis underskrift på ett papper och Billi växlar snabbt språk och attityd till den tuffa amerikanska tjej som man är van att se Akwafina som. (Tuff tjej med kaxig amerikansk attityd sammanfattar Akwafinas komiskt kärnfulla rollprestationer både i Oceans 8 och Crazy Rich Asians). Det här kommer att bli ledmotivet för resten av filmen --- hur Billi växlar mellan sina olika persona och sina olika kulturer.

Blir inte medbjuden till Kina

Hela familjen ska åka "hem" till Kina eftersom Nai Nai är döende i cancer, men Billi blir inte medbjuden. Hon är för amerikansk, hon är för känslig. Nai Nai vet inte om att hon är döende.

"Chinese people have a saying: when people get cancer, they die," förklarar Billis mamma (Diana Lin). "But it’s not the cancer that kills, it’s the fear." Yup. Det man inte vet, mår man inte illa av.

Alltså ska patienten inte få veta något --- för sitt eget bästa. Det är traditionen. Det är "the Chinese Way".

Billi framhåller det amerikanska sättet --- att det är olagligt att undanhålla information av detta slag, tänk om Nai Nai har en "bucket list", saker hon vill göra i sista minuten? Men Billi kan inte gå emot hela släkten och årtusenden av kinesisk tradition --- kinesisk tradition är betydligt äldre än nymodiga amerikanska värderingar, den amerikanska drömmen och hela landet USA.

Kulturkrockar och bröllopsbesvär

Billi blir lämnad kvar i New York. Men hon skrapar ihop pengar till flygbiljetten och åker till Kina och återförenas med resten av släkten. Ingen är glad över att se henne. Utom Nai Nai.

Kulturkrockar fortsätter att komma genom hela filmen. Nai Nai lär Billi sina träningsrörelser, för ett långt och hälsosamt liv, och att man ska skrika ut negativ energi med ett stort HA!

Hur förklarar man för Nai Nai att hela släkten plötsligt är församlad i Kina, efter 25 år? Enkelt. Billis kusin ska gifta sig. Med en japansk tjej som han bara dejtat i tre månader. Alltså måste hela släkten församlas ...

Klandrar utvandrarna ... 

Vilken kultur är bäst? Billis pappa hävdar att han numera är amerikan. Men det är ju helt uppenbart att amerikanerna (både vita och afroamerikaner) inte ser kineser som amerikaner. Hur länge de än bott i landet. Billi tar in på hotell i Kina och ingen på hotellet tror att hon är amerikan. Hon ser ju ut som en kines!

De som blev kvar i Kina klandrar Billis föräldrar för att de utvandrade till USA, drömmarnas land, och att de inte tog hand som sina gamla släktingar. Enligt kinesisk tradition.

Billis farbror och hans familj utvandrade till Japan. Denna familj hävdar att de fortfarande är stolta kineser. Fast de bor i Japan och talar japanska med varandra i familjen och Billis kusin ska gifta sig med en japanska som inte kan ett ord kinesiska.

Den flyktiga amerikanska drömmen

De som stannat kvar i Kina klandrar utvandrarna ... medan de själva drömmer om att skicka sina barn till USA, för att de ska utbildas och uppleva och uppfylla den amerikanska drömmen. 

En dröm som Billi är mycket skeptisk till. Men hon får inte lov att vara kritisk mot USA. Hon får inte lov att påpeka att det finns saker som våld, dödsskjutningar, droger ... utan att någon spetsigt säger "Flytta tillbaks till Kina då!"

Det är bara för älskade Nai Nai som Billi erkänner att det inte går så bra för henne som alla (inklusive hennes egna förädlar ) tror .. Det där attraktiva stipendiet som hon ville ha, det fick hon inte. Och det ser inte så bra ut på jobbfronten heller. Hyran i New York är hög och ska höjas igen ... Av alla som utvandrar och förväntas bli rika och framgångsrika, är det få som lyckas. (Ett tema som man bland annat känner igen från den svenska boksviten Utvandrarna-Invandrarna-Sista brevet till Sverige. Folk VILL gärna skriva hem och skryta med hur bra allt är borta i Amerikat, men sanningen är en annan. Guldet blev till sand, typ.)

HA!

Nai Nai förstår. Och hennes tips om att göra rörelser och skrika ut ett HA! då och då verkar fungera.

Som ett slags besvärjelse mot världens elände, både i Amerika och i Kina.

Filmen är baserad på en sann historia ... och sex år efter händelserna i filmen lever Nai Nai fortfarande i allra högsta välmåga. Och gör sina övningar och skriker HA!

BG

Fotnot ... Nästan samma storyline, om en döende matriark och en släkt som församlas för att fira något, finns i en svensk film som just nu går på bio. Det finkänslighet som de olika manusen har, och även de själva filmerna uppvisar, skiljer sig åt på en skala från noll  till till fem. Noll till den svenska filmen, som är som en stor brölande tjur som övertydligt klampar omkring i en glasaffär. Fem till den amerikansk-kinesiska filmen som är som en grand prima ballerina som vackert klarar sina piruetter utan att rubba en fjäder. Eller en cirkusprimadonna som går på en tunn lina mellan komedi och tragedi, utan att någonsin vilja tippa över.

The Farewell är film nummer två från Lulu Wang - som är ett briljant exempel på att inte bara vita män kan göra stor filmkonst. Och Akwafina visar detsamma när det gäller huvudrollen. Hon ger gott om plats till andra i ensemblen att lysa och ha sina egna historier och berättelsetrådar i väven --- vilket den svenske manlig motsvarigheten gott skulle kunna lära en viktig läxa av. När han slutat bröla i glasaffären.

Dessutom är det kul att se "vanligt folk" i en film --- i The Farewell visar upp ett vanligt, fint bröllop för kinesisk medelklass, till skilnad från det omöjliga överdåd vi fick se i Crazy Rich Asians, där de allra rikaste i Singapore levde ut sina romantiska fantasier. Det finns en hel del att säga för vanlighet!

Det är också befriande att se en film dar den amerikanska drömmen och framförallt den amerikanska kulturen med sitt "vi måste prata om det" inte framhålls som det eftersträvansvärda.

Det finns mycket att säga för andra traditioner från andra länder --- som är mycket äldre än USA.

The Farewell har redan börjat håva in priser och lovord från olika ceremonier och galor - Akwafina kan redan stoltsera med en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll i en komedi och hon är favorit till att vinna en BAFTA .. och visst kommer det även att bli en Oscarsnominering.

Dock ska "komedi" tas med en nypa salt. Det här är ett lågmält ensemble drama, snarare än komedi, och för den som vill se Akwafina ta ut sina komiska svängar rejält rekommenderas just Crazy Rich Asians och finalen av Jumanji: The Next Level.