Denis Lavant och Olga Kurylenko i L'Empereur de Paris (2018)
Regi: Jean-François Richet
Originaltitel: L'Empereur de Paris
Medverkande: Vincent Cassel, Olga Kurylenko, Denis Lavant, Fabrice Luchini, Freya Mavor m.fl.
Land: Frankrike, 2018
Releasedatum: 2019-10-30 (DVD, BD, VOD)
Kostymdrama brukar felaktigt antas för att vara en genre. I själva verket kan man lägga vilken genre som helst i svunnen tid.
Kejsaren av Paris går från prison-break-drama till Suicide Squad i Napoleon-tidens extravaganta Paris.
Det här är svindyr blockbuster action som utspelar sig i början av 1800-talet och som har Vincent Cassel i huvudrollen som hjälten och legenden François Vidocq.
Vincent Cassel gick upp 20 kilo för att bli mer lik verklighetens Vidocq, men han ser ändå ut att vara smal som en vessla. Vidocq var betydligt rundare, både kropps- och ansiktsform, men eftersom få människor utanför Frankrikes gränser känner till verklighetens Vidocq över huvud taget är eventuell avsaknad av porträttlikhet inget att bekymra sig över.
För att sammanfatta Vidocqs långa biografi i ett par meningar: Vidocq var mästerkriminell, mästerrymmare och senare mästerdetektiv i Paris --- på jakt efter andra mästerkriminella. Helomvändning!
Det är lite som om Professor Moriarty hade beslutat sig för att bli rättskaffens och starta en konkurrerande detektivbyrå till Sherlock Holmes, och sedan hade han satt dit alla sina gamla kriminella kompisar. Och kriminella uppskattar inte tjallare. Tjallare är värre än gamla hederliga detektiver.
När vi först träffar Vidocq i filmen befinner vi oss mitt inne i ett prison-break-drama. Vidocq skaffar sig under fångenskapen fiender och allierade som ska komma att återkomma senare i filmen och han lyckas snabbt fly tillsammans med en annan fånge, genom att bli kastad överbord, och sedan, Houdini-style, ta sig ur sina bojor. Det är lite Greven av Monte Cristo över det hela.
Vidocq blir många år senare falskt anklagad för mord, och i utbyte mot sin frihet och benådning för alla sina brott erbjuder han sig att ta fast de verkliga mördarna. Det klarar han på mindre än tio minuter, och sedan fortsätter han av bara farten att samla ihop "a band of misfits" från gatan, Suicide-Squad-style: en snygg, blond gatflicka som är en pick-pocket-expert och ett gäng med morske män som kan fäktas med svärd och skjuta med pistol. (Fast ibland glömmer de att ladda pistolerna innan de går in i skurkarnas håla ... vilka amatörer!) Vidocqs nybildade band rensar snabbt upp i Paris undre värld. Det hela går väldigt lätt ... tills det inte går alls längre.
Ett nytt kriminellt gäng gör sin egen rensning för att undanröja konkurrensen och tar över staden. De organiserar sig och dödar alla utom Vidocq själv. Han och hans män har vid det här laget redan blivit desillusionerade över att belöningen och benådningen aldrig kom. Det blev avslag på det hela, på grund av komplicerade politiska turer, och alla som någon gång läst något av Alexandre Dumas den äldre eller lite fransk historia över huvud taget vet att fransk politik vid denna tiden var mycket rörig.
Mycket rörig är förresten en underdrift. Den var en katastrofal härva som ingen begrep.
Vilka som höll ihop och vilka som halshögg varandra kunde förändras över en natt. Monarki, republik, kejsardöme ... huvuden rullade lik förbannat och lika skoningslöst och urskiljningslöst och likgiltigt. Det är något som den här filmen tar fasta på --- det finns ingen struktur, det finns ingen att lita på (framför allt kan man inte lita på staten) och det finns ingen logik i det hela.
I den här filmen räddar folk livet på varandra, för att sedan mörda varandra i en annan scen. Vem som håller på vem och vem som har ihop det med vem i Paris fiktiva undre värld ... Och varför karaktärerna gör som de gör ... Det är ännu rörigare än Frankrikes politik i verkligheten, och det vill inte säga lite det.
Men det är kul att se actionfilm som försöker se ut som de tre musketörerna, och tjusiga påkostade scenerier där Tuilerierna figurerar eller där Triumfbågen just håller på att byggas.
Hur verklighetens Vidocq överlevde så länge som han gjorde i denna tid av extrem back-stabbing, det ger filmen inte något svar på.
Men Vincent Cassel vandrar runt i Napoleon-tidens Paris och ser stoisk och heroisk ut. Det kanske räckte som överlevnadsstrategi?
Kostymdrama brukar felaktigt antas för att vara en genre. I själva verket kan man lägga vilken genre som helst i svunnen tid.
Kejsaren av Paris går från prison-break-drama till Suicide Squad i Napoleon-tidens extravaganta Paris.
Det här är svindyr blockbuster action som utspelar sig i början av 1800-talet och som har Vincent Cassel i huvudrollen som hjälten och legenden François Vidocq.
Vincent Cassel gick upp 20 kilo för att bli mer lik verklighetens Vidocq, men han ser ändå ut att vara smal som en vessla. Vidocq var betydligt rundare, både kropps- och ansiktsform, men eftersom få människor utanför Frankrikes gränser känner till verklighetens Vidocq över huvud taget är eventuell avsaknad av porträttlikhet inget att bekymra sig över.
För att sammanfatta Vidocqs långa biografi i ett par meningar: Vidocq var mästerkriminell, mästerrymmare och senare mästerdetektiv i Paris --- på jakt efter andra mästerkriminella. Helomvändning!
Det är lite som om Professor Moriarty hade beslutat sig för att bli rättskaffens och starta en konkurrerande detektivbyrå till Sherlock Holmes, och sedan hade han satt dit alla sina gamla kriminella kompisar. Och kriminella uppskattar inte tjallare. Tjallare är värre än gamla hederliga detektiver.
När vi först träffar Vidocq i filmen befinner vi oss mitt inne i ett prison-break-drama. Vidocq skaffar sig under fångenskapen fiender och allierade som ska komma att återkomma senare i filmen och han lyckas snabbt fly tillsammans med en annan fånge, genom att bli kastad överbord, och sedan, Houdini-style, ta sig ur sina bojor. Det är lite Greven av Monte Cristo över det hela.
Vidocq blir många år senare falskt anklagad för mord, och i utbyte mot sin frihet och benådning för alla sina brott erbjuder han sig att ta fast de verkliga mördarna. Det klarar han på mindre än tio minuter, och sedan fortsätter han av bara farten att samla ihop "a band of misfits" från gatan, Suicide-Squad-style: en snygg, blond gatflicka som är en pick-pocket-expert och ett gäng med morske män som kan fäktas med svärd och skjuta med pistol. (Fast ibland glömmer de att ladda pistolerna innan de går in i skurkarnas håla ... vilka amatörer!) Vidocqs nybildade band rensar snabbt upp i Paris undre värld. Det hela går väldigt lätt ... tills det inte går alls längre.
Ett nytt kriminellt gäng gör sin egen rensning för att undanröja konkurrensen och tar över staden. De organiserar sig och dödar alla utom Vidocq själv. Han och hans män har vid det här laget redan blivit desillusionerade över att belöningen och benådningen aldrig kom. Det blev avslag på det hela, på grund av komplicerade politiska turer, och alla som någon gång läst något av Alexandre Dumas den äldre eller lite fransk historia över huvud taget vet att fransk politik vid denna tiden var mycket rörig.
Mycket rörig är förresten en underdrift. Den var en katastrofal härva som ingen begrep.
Vilka som höll ihop och vilka som halshögg varandra kunde förändras över en natt. Monarki, republik, kejsardöme ... huvuden rullade lik förbannat och lika skoningslöst och urskiljningslöst och likgiltigt. Det är något som den här filmen tar fasta på --- det finns ingen struktur, det finns ingen att lita på (framför allt kan man inte lita på staten) och det finns ingen logik i det hela.
 |
| Verklighetens François-Eugène Vidocq ... |
Men det är kul att se actionfilm som försöker se ut som de tre musketörerna, och tjusiga påkostade scenerier där Tuilerierna figurerar eller där Triumfbågen just håller på att byggas.
Hur verklighetens Vidocq överlevde så länge som han gjorde i denna tid av extrem back-stabbing, det ger filmen inte något svar på.
Men Vincent Cassel vandrar runt i Napoleon-tidens Paris och ser stoisk och heroisk ut. Det kanske räckte som överlevnadsstrategi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.