FILM: Ailos Resa (Aïlo: Une odyssée en Laponie) - Årets bästa julfilm!

I en tid då alla åldersgruppers koncentrationsförmåga verkar krympa snabbare än isflaken i norr drar Ailo in som en frisk fläkt. Här har vi en storslagen film som närmar sig det meditativa – utan att bli tråkig.

Renen Ailo kommer till världen en kall vinterdag i ett kargt nordiskt landskap. Hans mamma har dragit sig undan den övriga flocken för att föda, väl medveten om att farorna i samma stund mångfaldigas.

Det är svårt att på egen hand överleva kyla, vargar och hunger.

Det är så till den milda grad svårt att hon för ett ögonblick verkar överväga att lämna den nyfödda för att själv kunna återförenas med flocken.

Hon har redan hunnit en bit när hon ser en örns vida vingar avteckna sig mot himlen och väljer att återvända.

Återvända för att lägga sin varma mule mot sonens kladdiga päls och uppmuntra honom att ta sina första vingliga steg.



Vår längtan till naturen

Filmer som skildrar naturen och dess kretslopp har länge haft en stark position både på TV och bio.

För en nordisk publik var Arne Sucksdorffs Det stora äventyret från 1954 länge stilbildande och inhemska filmer som Metsän tarina (2012) och Järven tarina (2016) har bevisat att även dagens publik är villig att betala för att se naturen på bio.

De båda sistnämnda producerades av Marko Röhr som även varit en drivande kraft bakom Ailo.



Ailo är en synnerligen internationell ren som tagits om hand av finska, norska och franska filmteam. För regin står fransmannen Guillaume Maidatchevsky som visar sig ha stark känsla för genren - helheten är välberättad och visuellt hänförande.

Här tar man ut det mesta av den karga, vilda och starka miljö som än så länge finns kvar och som utgör hem för mängder av arter.

Bland björnar och ekorrar

Berättarmässigt är Ailo uppbyggd som vilken dramafilm som helst. Man spelar med konflikter och faror, skapar dynamik via ”i sista minuten”-situationer och låter helheten bäras av ett färgstarkt persongalleri.

Ailo är den givna huvudpersonen, men vid hans sida finns mängder av andra djur.

Den ettriga lilla ekorren som likt sin medbroder i Ice Age väntar på att en åtråvärd kotte skall smälta fram ur isen.




Den burriga haren som i princip gärna skulle vara kompis med alla, men som i sista stund fegar ur.

De vilda vargungarna som läxas upp av sin auktoritära morsa. Och så har vi den lurvige hannen som blir så tagen av det egna flirtandet att kärleksobjektet tröttnar.

Tack vare att det finns en berättarröst som lotsar tittaren genom äventyret minskar risken för den typ av förmänskligande av djur som kan vara riktigt irriterande.

Det måste få ta tid

Det allra bästa med filmen är att den tillåter sig själv och publiken att andas lugnt. Även när det dyker upp spännande sekvenser med inslag av action.

Påpekas bör att vissa jaktscener är av det slag som kan uppröra familjens minsta.

Poängen är ändå att varje bild är ett konstverk i sig, konstverk som förtjänar vår odelade uppmärksamhet. Vare sig det handlar om hisnande vidbilder av vita fält eller talande närbilder av ett djurs intensiva blick.




Ser man till helheten blir den något av en meditativ betraktelse över livets rytm så som den rimligen borde te sig för oss alla.

Endast avlägset släkt med julgubbens renar

Begrepp som "lugn", "eftertänksam" och "avvaktande" dyker automatiskt upp i ens huvud när man tar del av Ailos första år. Ord som allt mera sällan har någon given plats i vare sig vår vokabulär eller tillvaro.

Men kanske denna lilla ren kan bli en påminnelse om dem? Och möjligen bereda väg för en sannare julfrid än alla skrikiga och gälla barnfilmer där renar skenar fram över himlen med julgubbens släde.



Ho, ho, ho. Kurt Russell är en stressad julgubbe i Netflixsatsningen The Christmas Chronicles. Bild: Netflix/ Everett Collection/All Over Press


Samtidigt som Rudolfs mule under åren antagit en allt rödare nyans har julgubben blivit allt svettigare och mer stressad. Se bara på Paul Giamattis julgubbe i Fred Claus (2007).

Eller på Kurt Russells coola julsnubbe i The Christmas Chronicles(2018).

Och visst förstår man att det är stressigt när allt fler vill ha allt fler presenter. Samtidigt som allt färre tror på vare sig julgubben, Jesus eller pratet om att det är tanken som räknas.

Så varför inte ge Ailo en chans att visa hur vackert snön kan gnistra, hur mycket värme en kärleksfull puff med nosen kan generera och vilken fantastisk möjlighet till kontakt det finns mellan allt levande.

Bara man stannar upp för att titta och känna.