Han sa Ja!
På söndagseftermiddagen sa Edward af Sillén Wahlgren JA till sin Pernilla. Allt skedde i en intim tillställning med de närmsta vännerna affärskollegorna på the Little Vegas Chapel, i Las Vegas, Nevada. Nu har föreställningen fått sin regissör.
En perfekt romans som i dagarna skall resultera i en gemensam bebis, en bebis som kommer att visa sig för offentligheten och den samlade pressen genom sin födelse den 23 januari på Lilla Cirkus, Stockholm.
Närmast Pernilla vid födseln kommer hennes tre vise män att guida henne i form av Ola Forssmed, Kim Sulocki och Måns Nathanaelson starkt påhejad av heliga gudmor Hanna Hedlund. Nu välkomnar vi alltså också Edward som kapten till Hybris Kajutan.
--------
Efter att ha firat sina 40 år på scen och 50 år på jorden i ett födelsedagskalas som pågått i ett och ett halvt år med 135 000 av hennes närmsta vänner kan inte Pernilla Wahlgren få nog. Trots att ensemblen försökt att stoppa henne så är nu beslutet taget att det kommer att bli en helt ny show, med premiär på Lilla Cirkus, Stockholm den 23 januari 2020.
Så åter igen efter den prisbelönta och helt utsålda föreställningen Kort, Glad & Tacksam tar hon med sig vännerna Hanna Hedlund, Ola Forssmed, Måns Nathanaelson och Kim Sulocki i ännu en humorföreställning fylld av musik, sketcher och parodier i ett underhållande temo.
Nu släpps också hösten 2020
Efter frågor om kompletterande konsertstäder har vi idag också hittat en lösning för att öka på med ännu en spelperiod - hösten 2020. Det innebär att onsdagen den 2 oktober 2019 släpper vi nya shower till nya städer! Självklart läggs det också till dagar på de städer som redan idag sålt ut sina föreställningar på våren 2020, dvs Malmö, Växjö och Örebro.
03/10 - Norrköping, Louise de Geer 19:30
04/10 - Karlskrona, Karlskrona Konserthus 19:00
09/10 - Luleå, Energi Arena 19:30
10/10 - Umeå, Idunteatern 19:30
11/10 - Sundsvall, Tonhallen 19:00
16/10 - Falun, Guide Arena 19:30
17/10 - Linköping, Crusellhallen 19:30
18/10 - Gävle, Gävle Konserthus 19:00
23/10 - Eksjö, Olsbergs Arena 19:30
24/10 - Halmstad, Halmstad Teater 19:30
25/10 - Karlstad, CCC 19:00
30/10 - Östersund, Sporthallen 19:30
31/10 - Örnsköldsvik, Nolaskolan 19:30
07/11 - Borås, Åhaga 19:30
13/11 - Trollhättan, Älvhögsborg 19:30
14/11 - Växjö, Växjö Konserthus 19:30
20/11 - Skövde, Skövde Arena 19:30
21/11 - Örebro, Conventum Kongress 19:30
27/11 - Malmö, Slagthuset MMX 19:30
28/11 - Malmö, Slagthuset MMX 19:30
29/11 - Malmö, Slagthuset MMX 19:00
02/12 - Visby, Wisby Strand 19:30
04/12 - Eskilstuna, Lokomotivet 19:30
05/12 - Jönköping, Jönköpings Konserthus 19:30
11/12 - Lund, Sparbanken Skåne Arena 19:30
12/12 - Kalmar, KalmarSalen 19:30
Biljetter:
Biljetter till "Pernilla Wahlgren har Hybris” hösten 2020 släpps onsdag 2 oktober kl 10.00 via pernillawahlgrenharhybris.sesamt lokala biljettombud.
måndag 30 september 2019
söndag 29 september 2019
Bokmässan 2020 - Tema Digital kultur och temaland Sydafrika!
|
Bokmässan 2019 - tips från söndagens program!
Söndagens program – allt ingår i biljetten |
|
lördag 28 september 2019
Crime Time 2019 - Alla de prisade deckarna!
|
Bokmässan 2019 - tips för lördagen
Guldkorn ur lördagens program: |
|
SCEN: Crime Time
Idag invigs Crime Time på Bokmässan i Göteborg!
Det finns också väldigt mycket annat kul att se på Bokmässan!
Här är några godbitar från dagens program:
9:30 Crimetime invigs
10:00 Okända odjur ... Sara, Kalle, Johan Theorin F 3
11:00 Deckarmöte över Atlanten --- Don Winslow, Anne Holt, Kristina Ohlsson ....F 5 (s101)
Harper Collins Nordic och Piratförlaget
12:00 Från teaterstudent till hyllad författare --- David Nichols, K 2 s 45 (Printz förlag)
12:00 Lars Lerin K 1 s 45 (Trollet, Bonnier Carlsen)
13:00 Det hårda livet i London --- Caitlin Moran, Katie Davies K 2 (Bonniers och Norstedts)
14:00 Miljön i kriminalromaner - NinniSchulman, Anna Jansson m.fl. F 5
14:00 Siri Hustvedt --- K 2 (Norstedts)
14:00 Rachel Kuschner --- K3 (Bookmark)
15:00 Markus Zusak, Peter Whitebrook --- K 3 (Norstedts, Ingenting mindre än ett mirakel)
15:00 Caitlin Moran och Clara Henry --- K2
16:00 Karismans kraft --- Lianne Moriarty OCH Meg Wolitzer --- K 2 (Bonniers och Bookmark)
16:00 Ernst Kirsschsteiger --- K3
torsdag 26 september 2019
SCEN: Magnus Uggla - Varning på stan för nu mår kung i baren illa igen - Kung av Rondo!
Regi och manus: Rikard Bergqvist
Titel: Magnus Uggla - Varning på stan för nu mår kung i baren illa igen
Medverkande på scenen: Magnus Uggla, Sara Englund Cahling, Olivia Knyta Fernandez, Jesper Sjöberg och Fredrik Lexfors. Bandet: Richard Nilsson, kapellmästare, klaviatur, gitarr och sång, Annika Grandlund, trumpet, horn, saxofon, slagverk, keyboard och sång, Charlotte Centervall, gitarrer, munspel och sång, Anders Nygårds, fiol, gitarrer, keyboard och sång, Ulric Johansson, elbas, kontrabas och sång, och Marcus Liliequist, trummor, slagverk och sång.
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi och kostymdesign: Tomas Sjöstedt.
Premiär: 26 september
Spelas till och med: 14 december
Plats: Rondo, Liseberg, Göteborg
Nu har Magnus Uggla laddat om! Pappas kappsäck är proppfull av hits som packas upp på det anrika Rondo i Göteborg. Uggla, denne rockfarfar som ser tillbaka på genombrottsåret 1977, gör alla rätt. Direkt.
Nostalgi är framtiden. Och Uggla är laddad till max!
Zombiekavalkad utan apokalyps
Att inledningsvis presentera en låtkavalkad i form av en zombieparad är träffande och smått genialiskt. Alla gamla låtar åldras inte med samma grace.
Men Magnus Uggla kan inte bli av med sina gamla schlagdängor --- även om han skulle vilja det, även om han skulle försöka. Så om man inte kan bli av med sina hjärnspöken och sina "dämoner" --- då kan man ju slå mynt av dem!
Magnus Uggla är inte den förste svenske konstnären som har kommit med det receptet för självmedicinering.
Även ADHD:n vänds till sin fördel --- att "inte kunna sitta still" är ju bara bra när man är känd som partyprisse och showman --- och en Aldrig Dansa Helnykter Diagnos har Magnus själv ställt.
Att komma sist i Melodifestivalen med Johnny the Rocker är även detta något som Uggla vänder till något positivt i framgångssagan om sig själv --- för om Uggla hade vunnit slaget om schlagern hade han ju automatiskt blivit en premiärprisse, en av de där som "alltid är där" --- de som Uggla häcklar i Jag mår illa. Sura rönnbär är också goda! I alla fall när de ger goda försäljningssiffror.
Pepprar med hits
Publiken peppras med gamla Uggla-klassiker i en aldrig sinande hitkavalkad som varar i över en och en halv timme. Feststämningen infinner sig omedelbart.
Detta är den ultimata partykvällen. Kungen i baren levererar vad han lovar --- bara låtar som "alla vill ha" och, enligt honom själv, "ingen nyskriven skit".
Det blir heller inga långrandiga mellansnack eller gråtmilda avslöjanden, som är så trendiga i krogshower idag, då kändisar ska tala ut, berätta om hur svårt de haft det, visa sitt sanna jag, och torka tårar tillsammans med publiken.
Parodi på terapi
Magnus Uggla gör en kort parodi på detta. Han lägger sig på terapisoffan och en av dansarna, utklädd till psykolog, försöker analysera Ugglas texter och hon kommer fram till vad hon "anar" hos Uggla när det gäller komplikationer och komplicerade förhållanden och komplexa frågeställningar. Uggla kontrar direkt med att här anas ingenting, för att "det är ju fullkomligt helt jävla solklart!". Därefter hoppar han upp från soffan och river av Värsta grymma medleyt som inleds med Värsta grymma tjejen.
Ingen sätter Magnus Uggla på pottkanten. Eller, för den delen, på terapisoffan.
En journalist (spelad av en annan av dansarna) blir lika snabbt avpolletterad av Uggla, när märkliga saker ska tolkas in i texten till Johnny the Rocker.
Överklass och rocker under proggarnas era
Magnus Uggla har retat upp många under sin karriär. 1977 lyckades han med att reta upp precis alla, både till höger och vänster. Proggarna mådde illa av att en överklasstyp stack upp och skulle leka rocker. Han sjöng inte ens om politik. Och var inte politisk korrekt.
"Men kidsen älskade mig!" fastslår Uggla, och kommer fram till att dessa coola kids nu sitter i publiken som pensionärer ... och själv är han också ålderspensionär numera.
"Jag får åka spårvagn för halva priset!" konstaterar han förnöjt.
Ja du, Uggla, seniorer som är skrivna i Göteborg får åka spårvagn helt gratis!
Ett övertygande argument för att lägga 08-tillvaron bakom sig?
Likt många pensionärer vill Uggla gärna prata mycket och länge om sina barn och om hur duktiga de är. Skötsamma och ambitiösa. Han visar till och med upp sonens teckningar. De har blivit till en snygg animerad film om att följa sina drömmar, som spelas upp bakom den sjungande Uggla. Fast Uggla tillägger att han skäms lite för att sonen är helnykterist och aldrig har smakat alkohol.
"Kung i barens son nykterist --- det är så pinsamt!" suckar Uggla och skakar på huvudet.
Vilket uppror! Det där är faktiskt en revolt värdig Saffron i klassiska komediserien Absolutely Fabulous!
Absolutely Fabulous är också denna kväll med Magnus Uggla.
Som avslutas med Kung i baren, kungen av alla festsånger under en glad partykväll.
I love MU!
En stor del av publiken är iklädd T-shirts med texten I love MU. Och det har ingenting med kor att göra.
Säga vad man vill om Magnus Uggla. Men inte är han lättmjölk.
Publiken lämnar Rondo glada och nöjda och småsjungande --- kanske för att ha efterfest på någon balkong?
Magnus Uggla kan glädja sig åt ännu en succé --- och över att kunna åka spårvagn billigt.
BG
Bildspel från premiären:
BG
Bildspel från premiären:
Bokmässan 2019 - Tema Sydkorea invigdes av The Tune
Invigningen av Sydkoreas monter är det officiella startskottet för årets Bokmässa, där Sydkorea är temaland och hedersgäst. Den koreanska folkmusikinspirerade ensemblen The Tune serverar musikalisk underhållning och uppvisar både dans och ovanliga traditionella instrument. Genren är det som brukar benämnas "världsmusik". Deras musik finns också att uppleva på nätet. Annars kopplar de flesta idag ihop Sydkorea med K-pop fenomenet som nu erövrar världen.
Invigningen innehåller också många långa tal av olika talare, som Sveriges kultur- och demokratiminister och minister med ansvar för idrottsfrågorna Amanda Lind, Sydkoreas vice kulturminister Kim Yong-sam, författaren Ki Young Hyun, Chulho Yoon, ordförande i Korean Publishers Association, Sydkoreas ambassadör Lee Jeong-kyu och Frida Edman, mässansvarig på Bokmässan, och Bokmässans programchef Oskar Ekström. De koreanska talarna textas på engelska på en skärm bakom invigningsceremonin, och de svenska (som talar engelska på invigningen) textas på koreanska.
Årets temaland exporterar just nu massor av popmusik, mat, filmer och litteratur till hela världen - och även trädgårdstrender. En koreansk trädgård har byggts upp innanför entrén till Bokmässan, en koreansk food truck har parkerats bredvid den, och en restaurang för fin korean barbeque har öppnats på andra våningen. Allt för fyra dagar.
Flera författare har uppmärksammats för sina nyskapande berättelser från dagens Korea, där samhällslivet präglas av innovation och teknologisk utveckling i absolut framkant, men också av starka traditioner.
Alltså precis som koreansk musik.
Bokmässan 2019 - tips för torsdagen!
The Tune från Sydkorea!
Torsdag invigning 10:00 C 02:02 --- The Tune spelar!
12:00 Teknik och vetenskap i barnboksillustrationer - J 1
13:00 Årets Peter Pan Pristagare - Bonnie-Sue Hitchcock, utgiven av Gilla Böcker
SAL R 2
14:00 Möt årets ALMA pristagare - Bart Moeyaert - G 4
Arrangör: Kulturrådet och Lilla Piratförlaget
14.00 Nicole Krauss och Ingrid Elam samtalar - Brombergs förlag
14:30 SAL R2 Svensk barnboksprovning ...
16:30 Tessa Hadley om Romankonsten ... - Seminarium
17.00 Sagor om Grammatik med Sara - Seminarium
18:00 Mässan stänger
Torsdag invigning 10:00 C 02:02 --- The Tune spelar!
12:00 Teknik och vetenskap i barnboksillustrationer - J 1
13:00 Årets Peter Pan Pristagare - Bonnie-Sue Hitchcock, utgiven av Gilla Böcker
SAL R 2
14:00 Möt årets ALMA pristagare - Bart Moeyaert - G 4
Arrangör: Kulturrådet och Lilla Piratförlaget
14.00 Nicole Krauss och Ingrid Elam samtalar - Brombergs förlag
14:30 SAL R2 Svensk barnboksprovning ...
16:30 Tessa Hadley om Romankonsten ... - Seminarium
17.00 Sagor om Grammatik med Sara - Seminarium
18:00 Mässan stänger
måndag 23 september 2019
Emmys 2019: Fleabag and Game of Thrones bag the big wins!
It was a British invasion at the 71st Emmy awards, with Game of Thrones taking home the prize for best drama and Phoebe Waller-Bridge’s Fleabag sweeping most of the comedy awards in a night that saw numerous nods to stars from across the pond.
The biggest question heading into the night was whether Emmy voters would reward perennial juggernaut Game of Thrones for its divisive final season. The show was nominated for 32 awards – the most for any single season of television ever – and had already won 10 Creative Arts Emmys last week. Game of Thrones took home the night’s final prize for outstanding drama series and a best supporting actor nod for American star Peter Dinklage – bringing its total to 12 awards and breaking its own 2015 record for the most awards given to a series – but was otherwise shut out of the telecast.
Instead, Fleabag emerged as the night’s big winner, upstaging Veep, HBO’s other Emmys mainstay in its final season, and last year’s darling The Marvelous Mrs Maisel. Fleabag, which originated as Waller-Bridge’s one-woman show at the Edinburgh festival fringe, took home the awards for outstanding writing, best comedy series and best directing. Waller-Bridge also claimed lead actress in a comedy series – a surprise win over Julia Louis-Dreyfus, who would have become the most decorated Emmys performer of all time had she won a ninth award for her role as Selina Meyer on Veep.
Waller-Bridge, who began her third acceptance speech by saying “This is just getting ridiculous”, was the crest of what amounted to a British wave at the Emmys, with wins for several stars: Ben Whishaw (A Very English Scandal) won for outstanding supporting actor in a limited series, while Jodie Comer (Killing Eve) apologized to her Liverpudlian parents for not inviting them because she “didn’t think it was my time” in her speech for lead actress in a drama series. Chernobyl, HBO and Sky Television’s brutal, critically acclaimed limited series on the 1986 nuclear disaster, won for best outstanding writing, best directing and limited series. John Oliver won his fourth consecutive Emmy for best variety series for Last Week Tonight, and Jesse Armstrong took home best drama writing for HBO’s upstart Succession. Black Mirror’s choose-your-own-adventure flick Bandersnatch also won for best television movie.
In a hostless awards show packed with more awards than anything else, perhaps the most stirring moment of the night was Michelle Williams’ speech for outstanding lead actress in a limited series (Fosse/Verdon), in which she heralded gender pay equity. “My bosses never presumed to know better than I did about what I needed in order to do my job and honor Gwen Verdon,” said Williams, now an outspoken activist for gender pay equity following the revelation – to herself and the public – that she was paid significantly less than costar Mark Wahlberg in the movie All the Money in the World. “The next time a woman, and especially a woman of color – because she stands to make 52 cents on the dollar compared to her white male counterpart – tells you what she needs in order to do her job, listen to her,” Williams said to some tears from the audience.
“Believe her, because one day she might stand in front of you and say thank you for allowing [her] to succeed because of her workplace environment and not in spite of it.”
Representation and tolerance were also the themes of speeches by Billy Porter (Pose), who took home the prize for lead actor in a drama series – “The category is love, y’all, love!” he shouted – and Patricia Arquette (The Act), who won outstanding supporting actress in a limited series. Arquette dedicated the award to her sister Alexis, a trans woman who died in 2016, and urged an end to discrimination of trans people. “Give them jobs. Let’s get rid of this bias that we have everywhere,” she said.
Outside of the British winners, other highlights of the evening included two nods to The Marvelous Mrs Maisel – Tony Shalhoub and Alex Borstein for supporting actor and actress in a comedy series, respectively – and an underdog win for Ozark’s Julia Garner as outstanding supporting actress, besting Daenerys Targaryen herself, Emilia Clarke.
Game of Thrones still got its recognition, however, as a portion of its massive cast and crew took the stage for the night’s biggest honor. Given all the fire and ice, dragons and long shoots, “it is amazing that all of you are still alive”, said co-showrunner DB Weiss. “I can’t believe we finished it.”
FILM/TV: The Emmys belong to Fleabag!
God, it’s weird to watch the Emmys not screw everything up, isn’t it? For decades now, we’ve been conditioned to expect the worst from the ceremony. The patter would be hacky and ill-advised (hello Sofia Vergara on a rotating plinth). The jury would giddily fling awards at movie stars, however mediocre, who deigned to dip their toes into the low-rent world of television. Modern Family would win things. It’s usually such a mess.
So last night was strange. For the most part, the awards went to people who actually deserved them. Fleabag won. Barry won. Succession won. Killing Eve won. Ben Whishaw won. Chernobyl won. All the shows you wanted to win, but assumed wouldn’t because they were slightly more challenging than the usual Emmys fare, all won.
But let’s start with Game of Thrones, which stormed into the Emmys trailing dozens of nominations behind it, and very nearly came away empty-handed. Four of its stars were nominated for best supporting actress, and all of them lost to Ozark. Three directors were nominated for best direction, and all of them lost to Ozark. Peter Dinklage at least deserved his best dramatic supporting actor win, because he did more than anyone to root this dog’s dinner of a season in some form of humanity. But after a long night of sustained losses, Game of Thrones’ eventual best drama victory felt a little hollow.
Much more deserved was all the attention won by Fleabag, which took home lead comedy actress (over Catherine O’Hara!), comedy writing, comedy directing and comedy series. A sweep like this – while once again hinting at the possibility that Emmy voters only watch one comedy a year – is a terrific achievement that is thoroughly deserved and just about validates this publication’s decision to write three separate headlines about Fleabag every single day. I’d question the directing award, because it won against a Barry episode that qualified as an actual work of art. But let’s not quibble too much. Today the world belongs to Phoebe Waller-Bridge, and I can’t wait to see what she does next.
The success of Chernobyl continues to fascinate. Not because it doesn’t deserve the attention – my god, it deserves all the attention in the world – but because Craig Mazin won for his writing. Mazin, you’ll remember, wrote The Hangover. If Joker wins big at the Oscars next year, as is predicted, it’s odd to think that the two most critically acclaimed works of the year will have their roots in a film where Ed Helms drugs Mike Tyson’s tiger with Rohypnol.
If nothing else, Bandersnatch’s win helped to classify what it actually was. It won best television movie, despite not being on television or being a movie. It’s useful to have this level of categorisation because, if interactive dramas really take off, it prevents the Emmys from having to create a category called Best Bandersnatch.
This being the Emmys, there were snubs. Of course there were snubs. Pretty much any time The Marvellous Mrs Maisel wins anything, it’s a snub. This year its awards were confined to the supporting and guest comedy performer categories, with Alex Borstein and Tony Shaloub winning. But they did so at the expense of Henry Winkler, Stephen Root and Anthony Carrigan from Barry, and Fleabag’s Olivia Colman, GLOW’s Betty Gilpin and The Good Place’s D’Arcy Carden who wasn’t even nominated in the first place. For the most part, the Emmys did well this year. But man, when it gets things wrong it really gets things wrong.
But, really, the night belonged to the giant back-handed compliment paid to Game of Thrones. Sure, you’re the biggest show of all time. Sure, you changed television forever. But never forget this: you’re no Ozark.
FILM: Mary Queen of Scots - 15-åring och drottning av Frankrike ... Saoirse Ronan i ny, ovanlig tonårsroll
Regi: Josie Rourke
Titel: Mary Queen of Scots
Medverkande: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Jack Lowden, Joe Alwyn, Gemma Chan m.fl.
Medverkande: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Jack Lowden, Joe Alwyn, Gemma Chan m.fl.
Storbritannien, 2018
Universal
Elisabet den första och Maria Stuart är två av Europas mest kända och betydelsefulla drottningar. Så många böcker, så många filmer, så många dramer ...
Josie Rourkes maffiga kostymdrama Mary Queen of Scots är en modern tolkning i sann #Metoo anda, där det föreslås att de båda tjejerna skulle ha kunnat vara vänner ... och de skulle ha kunnat stötta varandra ... om det inte hade varit för illvilliga manliga rådgivare.
I den här filmen porträtteras de båda drottningarna av två av vår tids vackraste och mest talangfulla unga filmstjärnor: Saoirse Ronan och Margot Robbie.
Det är bäddat för catfight!
Förra året syntes skådespelarna i varsin fin och prisbelönt film: Ronan var med i Greta Gerwigs halvt självbiografiska uppväxtskildring Lady Bird medan Robbie producerade och spelade huvudrollen som Tonya Harding i biopic-dramat I, Tonya.
Här spelar de båda tjejerna monarker, som är släkt med varandra. Släkten är värst!
Båda har periodvis oinskränkt makt, båda var tvungna att bli tuffare än tuffast och för att
att behålla sina positioner tvingas de rensa och regera målmedvetet och strategiskt.
Europa härjas av krig och Mary är katolik medan Elizabeth är protestant (viktig skillnad i religionskrigens tidevarv).
Det är ett visuellt kalas att titta på den här filmen. Allt från klänningar till håruppsättningar är gjort med en sådan kärlek till detaljerna.
Dock är historien inte så bra som den skulle kunna vara, man har tagit sig väldigt stora friheter med historien.
Mary och Elizabeth träffades aldrig.
Mary och Elizabeth var aldrig vänner.
De skrev brev till varandra och Elizabeth försökte inledningsvis vara vän med sin kusin Mary, men blev avvisad --- Mary tyckte hela tiden att hon var förmer, eftersom hon var katolik, och eftersom hon var katolik hade hon också rätt till Englands tron, eftersom katolikerna i England ville ha en ny katolik på tronen ...
Den här filmen försöker marknadsföra en vänskap mellan tjejerna, och det är Elizabeth som sviker den ... Vilket är en väldigt märklig historietolkning som filmen för fram.
Dessutom: Mary pratade inte engelska med skotsk (och här även lite irländsk) accent som en arbetare i Skottland --- hon hade växt upp i hovet i Frankrike och pratade flytande franska och "överklass engelska" --- och om hon hade nån accent över huvud taget så var den fransk.
Man fokuserar i filmen mest på den unga Mary, sedan är det ett omotiverat hopp från 25 till 44 års ålder och hennes avrättning ... Vad höll hon på med under ett 20 års långt glapp?
En annan drottning film som nyligen har kommit ut, The Favourite, håller sig inte heller till verkligheten, eller den verkliga historien, och den filmen har också lagt till en massa sensationella snaskigheter och sexuella intriger (vilket tydligen behövs för att sälja historiskt drama, sedan The Tudors gick på TV) --- men The Favourite var en helknäpp film på alla sätt (bland annat med otidsenlig musik av Elton John och helgalet men coolt mode och hummerkapplöpningar) och det gör att man inte retar sig så mycket på felaktigheterna. Är hela filmen som en parodi, så kan det vara hur "fel" som helst. När det ser ut som ett seriöst drama - som här - kan man inte undgå att himla med ögonen.
Mary blev drottning redan som tonåring. Fem år gammal skickas hon till Frankrike. Där får hon en furstlig utbildning och hon gifter sig som 15-åring och blir fransk drottning. Efter makens död, återvänder hon 1561 till Skottland som nu blivit protestantiskt. Maria Stuart ställer arvskrav på England, samtidigt som hon tar över styret från sin halvbror. Att hon som katolik ämnar leda landet väcker starka känslor, liksom arvskraven på England. Som 22-åring gifter hon sig med Lord Darnley, en adelsman som dricker för mycket och är en otrogen slarver. Ryktet sprider sig att drottningen istället söker tröst hos sin italienske sekreterare Davide Rizzio, som i sin tur faller offer för en mordkomplott. Strax därefter mördas även Darnley. Folk förfasar sig över att Maria Stuart, nu mor till en ettårig pojke, gifter om sig med mannen som pekas ut som Darnleys mördare. 1567, efter upplopp och stridigheter, tvingas hon abdikera. Året därpå flyr hon till England där hon söker beskydd hos Elizabeth. Helt fel grej att göra! Ur askan i elden så att säga.
Hon är en rival till Elizabeths tron, och så småningom blir hon avrättad.
Regissören Josie Rourke är tongivande inom brittisk teater. Hennes film Mary Queen of Scots är ett kostymdrama med historiska ambitioner, som ändå kantrar över i melodram, och slutet är abrupt.
Filmens åskådare lämnas att fundera över Maria Stuarts liv från 25 till 44 års ålder, då hon med högburet huvud skrider mot sin avrättning.
Margot Robbie som Elizabeth I... Tyvärr, hon är inte alls så bra som drottning som så många andra som spelat Elizabeth. Från Bette Davis till Cate Blanchett ---- Elizabeth I har blivit en filmisk paradroll.
Margot Robbie ser mest av allt ut att oroa sig för att hon är för snygg för rollen och om hennes accent blir fel (hon är från Australien och gör amerikansk eller australiensisk accent bäst, hennes engelska accent är inte så bra) och hon får ingen tid över att fylla sin rollkaraktär med liv.
Dessutom finns det andra, bättre drottningar att spana in, som Claire Foy och sedan Olivia Coleman som den nuvarande drottningen Elizabeth II, Judi Dench som Victoria ... Olivia Colman som Queen Anne, och även Helen Mirren som den nuvarande drottningen i filmen The Queen!