SCEN: En alldeles särskild dag - Går inte upp emot Broarna i Madison County

Anki Albertsson och Stefan Clarin hänger tvätt och hånglar i En alldeles särskild dag.

Regi: Annika Kofoed
Titel: En alldeles särskild dag

Manus: Efter filmen av Ettore Scola, Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari, bearbetning av Gigliola Fantoni och Annika Kofoed.

Svensk översättning: Thomas Kinding

Sångtexter: Bim Wikström

Musik: P-O Nilsson. 

Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Scenografi: Karin Lind

Kostym och mask: Anna Ardelius

Ljus: William Wenner

Ljud: Åke Lindborg

Längd: Cirka 2 tim och 15 min inklusive paus

Plats: Helsingborgs Stadsteater, Stora Scenen

Premiär: 2 mars 2019

Plats: Helsingborgs Stadsteater
Spelas: Två veckor på Helsingborgs Stadsteater, sedan på turné  t.om. 18 maj 2019

En alldeles särskild dag är en nyskriven musikal som är baserad på Ettore Scolas mest kända film. Filmen hade premiär 1977, med tjusiga Sophia Loren som den hårt arbetande hemmafrun Antonietta, och filmstjärnesnygge Marcello Mastroianni som den homosexuelle antifascisten Gabriele.  (För svenska filmälskare är så klart Marcello Mastroianni mest känd för fontänscenen tillsammans med Anita Ekberg i Fellini-filmen Det ljuva livet). 

Som musikal påminner idén om Broarna i Madison County, som nyligen gick för fulla hus på Maximteatern i Stockholm och på Slagthuset i Malmö. Ta en känd film med enkel handling och tonsätt dramat "familjen är borta och frun upplever ett oväntat möte". Fast det var onekligen mer spännande med vidderna i Madison County, och det fanns också en större mening med varför familjen var bortrest (de skulle till en boskapsmarknad) och med varför frun i huset blev ensam hemma (någon måste ta hand om gården) och med mötet --- mannen i handlingen är fotograf för National Geographic, och frågar om vägen till en undanskymd bro. Huvudpersonen i  Broarna i Madison County må vara en tjusig italienska, men hon har flytt från Italien för att skapa sig ett nytt liv i frihet --- och man slipper alltså musikalnummer som hyllar fascister och nazister och Hitlerhälsningar under musikalens gång. 

En alldeles särskild dag utspelar sig helt och håller i ett och samma hyreshus. De två huvudpersonerna bor i  olika lägenheter och har aldrig tidigare träffats, men den 3 maj 1938 krockar deras världar --- tack vare en förrymd fågel, som i pjäsen spelas av luft, vilket ger upphov till många skratt i publiken.

Det är nationell helgdag just denna dag, och de flesta är ute och firar och ser på paraden --- eftersom Hitler är på besök i Rom för att träffa Mussolini. Alla är så stolta över den tysk-italienska krigsmakten. Nationalismen sträcker sig så långt att internationella låneord blivit förbjudna. Vilket är lite knepigt, med tanke på hur många ord i italienskan som har franskt ursprung.

Antoniettas vardag kan få vem som helst att fatta avsmak för familjeliv för tid och evighet, när fem bortskämda barn  och en odräglig man inte hjälper till ett dugg hemma ... Rättelse här: inte gör sin beskärda del av arbetet! Och alla övar att göra Hitlerhälsningen och sjunger klämkäcka fascistiska sånger. Det här är verkligen ett mardrömshelvete! Familjen Addams verkar mycket mer normal!

Den yngste svartskjortan i barnaskaran har lite problem med att göra Hitlerhälsningen med rätt hand, eftersom han är vänsterhänt, och det är förbjudet att vara vänsterhänt. Det är också förbjudet att vara homosexuell. Vänsterhäntheten måste tränas bort. Går det också att "träna bort" homosexualitet? Antoniettas nye vän Gabriele har skaffat ett läkarintyg för att bevisa att han inte är homosexuell --- men det var ett misstag, för heterosexuella personer går inte omkring med intyg att de inte är homo. Det är ungefär som om högerhänta skulle gå runt med intyg att de inte är vänsterhänta.

Antoniettas äldste son försöker sminka sig så  att det ser ut som om han har en snygg Hitlermustasch. Det är inte ens ironiskt sagt. Barnen påpekar också --- helt utan ironi --- hur snygg Hitler är (!) och de svärmar över honom som om han vore en popstjärna. De påpekar också hur snygga och läckra tyskarna är i sina uniformer. Hugo Boss gör tydligen intryck. Sedan återkommer Hitlerhälsningar och klämkäcka fascistiska sånger flera gånger under musikalens gång, och det sätter sig som tuggummipop i huvudet. Visst, musik är ett effektivt sätt på vilket man kan hjärntvätta folk, men, för att citera sången i Lego Filmen 2, "Allt är inte mäktigt".

Det känns märkligt att man förväntas sitta och applådera svartskjortor som gör Hitlerhälsningar och sjunger fascistsånger. Det slipper man minsann i The Sound of Music! Ingen skulle komma på att applådera en låt som "Spingtime för Hitler and Germany" ... Fast det har ju gjorts. Men det var ironiskt. Mel Brooks, som själv är jude, förutom gudabenådad komiker, satte in den gräsliga låten i komedimusikalen The Producers för att driva med hela nöjesindustrins cyniska vinstmaskin --- och givetvis för att driva med Hitler!

Visst, alla på scenen i En särskild dag spelar roller --- men det hindrar inte att man helst av allt vill glömma alla de där hemska låtarna direkt. Och helst inte höra dem över huvud taget. 

Pjäsen luftar också väldigt gammaldags värderingar och syn på hur homosexuella ska vara (kan inte heteromän vika tvätt, mala kaffe och steka omelett?) och antydningar om att kvinnor som går in ensamma till en man de inte känner fantiserar om att bli våldtagna (eller åtminstone våldsamt förförda). Det där är så typiskt 1970-tal. Bara för att sånt finns i originalet är det inte något som man obligatoriskt måste ha med i en post-#MeToo-pjäs.

Ettore Scola var själv kommunist, ända fram till sin död 2016, tydligen utan att märka att i guideböcker om alla "öst-länder" (även idag) står det varningar om att homosexuella inte är välkomna. Inte "invandrare" heller. Det går tydligen att heja på Stalin&Putin&Co, med deras förföljelser av judar, homosexuella, intellektuella, oliktänkande och så vidare, utan att fatta vad de står för.

Antonietta må verka naiv i sin Mussolini-dyrkan --- men hon kanske är ett förtäckt porträtt av regissören själv. En blint troende människa  som inte har en aning om vad hen tror på.

Den här musikalen ligger mycket, mycket nära filmoriginalet --- alla grejer som behövs serveras av rekvisitan, från den trasiga taklampan till det långa tvättstrecket som skådespelarna själva får hänga upp --- tvättkorgen bärs först upp på taket, med tvätt och allt, innan de ska ta ner tvätten igen!

Till och med de svartvita arkivklippen från filmen finns med, med flygformationer som visas i storbild mot scenfonden. Planen som Hitler skickade, för att bomba London sönder och samman, visas upp som bakgrundsunderhållning, för att ge lite lokalfärg. Färglöst eller smaklöst? Det känns som om varenda replik finns med från filmen (fast på svenska istället för italienska) ... vilket gör att man stannar upp för att sjunga, istället för att låta musiken föra handlingen framåt.

I de mest framgångsrika musikalerna för musiken och sångerna handlingen framåt, istället för att bli obligatoriska stopp på färden mot slutet. På de två huvudrollsinnehavarnas fina minspel och gester förstår man också vad de tänker, utan att de också stannar upp, vänder sig till publiken och sjunger vad de tänker. Det hela blir som en teaterns tautologi.

Två jättestora fläktar står längst bak på scenen och symboliserar omvärldens tryck --- annars kunde man lätt tro att de symboliserade behovet av luftkonditionering i kvava lägenheter i varma länder.

Det som är bäst i den här uppsättningen är huvudrollsinnehavarna Anki Albertsson och Stefan Clarin. De två har ett utmejslat finstämt samspel, vare sig de fångar en osynlig fågel eller delar och äter en hel (mycket synlig) omelett tillsammans. Musikalen må försöka att imitera filmen --- men de här två skådespelarna imiterar aldrig Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Albertsson och Clarin går helt upp i sina karaktärer och gör rollerna till sina egna. Det är stort gjort. Deras sårbara och mänskliga möte är uppsättningens behållning --- och till det behövs inga sång-och-dans-nummer.

BG