Jon Hamm rockar sin Mad Men look i Bad Times at the El Royale.
Regi: Drew Goddard
Titel: Bad Times at the El Royale
Handlingen börjar med att någon gömmer något i ett hotellrum och så sker ett mord som smetar ner hela bilden med blodstänk. Sedan åker vi tio år framåt i tiden. Det där är enda gången som filmen går snabbt framåt.
Då sju udda främlingar samlas på det nedgångna hotellet El Royale, som ligger precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Gränsen är uppdragen i rött och prylar som finns på gränsen är det enda som får lov att vara rött i filmen. Som taklampan och jukeboxen.
Vi möter Jeff Bridges som inte är en präst som heter Daniel Flynn (det är helt uppenbart att han inte är en riktig präst, jag förstår inte hur någon av karaktärerna i filmen kan gå på det!) och en kvalificerad gissning är att han förmodligen har något att göra med mordet i början och det som gömdes under golvplankorna i ett av hotellrummen (gissningen visar sig vara helt korrekt, det var hans bror och partner i alla bankrån som blev mördad, men istället för att filmen låter oss gissa rätt och vara nöjda med detta så måste man visa precis hur bankrånet gick till och allt som hände efter det).
Det här verkar vara en film där alla är två saker, så det är en "överraskning" att den misslyckade sångerskan Darlene visar sig vara just en misslyckad sångerska. Och om vi inte hade fattat detta så gnuggar filmen in detta faktum extra mycket med flashbacks till starten på hennes misslyckade karriär.
Jon Hamm från Mad Men spelar en dammsugarförsäljare som självklart är en FBI agent, försäljare brukar alltid vara FBI agenter i såna här filmer (se t.ex. Chicagoexpressen) för det är en så bra täckmantel för dem när de reser runt.
Dakota Johnsson spelar en karaktär som har bundit och kidnappat någon, (vilket förmodligen ska vara kul med tanke på hur ofta hon blev bunden i Fifty Shades serien) och gissningen är att det är hennes lillasyster, eftersom hon ser ut som en dubbelgångare och att storasysten försöker skydda henne från något alternativt rädda henne från en sekt ... och den gissningen visar sig också vara korrekt. Men hujedamej, återigen msåte man genomlida en massa flashbacks både ur lillasysterns point-of-view (där man får se Chris Hemsworth utan skjorta och brallor på en strand) och ur storasysterns point-of-view. Hon har tydligen skyddad lillasystern från en våldsam och misshandlad far (lång flashback till mycket förr i tiden) och sedan till den vansinniga sekten.
Av olika klipp och TV-sändnignar förstår man att sekten är ansvariga för en rad mord. Och Chris Hemsworths karaktär Billy Lee tycks vara allergisk mot att ha knäppta skjortor på sig.
Lillasystern är så korkad så att man önskar att hon skulle stryka med först av dem alla, men sådan tur har man inte. borde hon inte åtminstone bli lite arg och hämndlysten efter att hennes storasyster blivit mördad av Billy Lee? Hur hjärntvättad kan man vara? Speciellt som filmen visar flashbacks till hur hon minns att syrran jämt skyddat henne även som liten ...
Till och med Elsa lärde sig att tina is istället för att bara frysa saker hela tiden när hennes syster var i fara. (eller nedfrusen).
Den åttonde spelaren i leken är Miles, hotellets plågade receptionist, som lever med plågsamma minnen från Vietnamkriget, och som självmedicinerar hejvilt med allt möjlgit.
Miles är bäst i filmen, tillsammans med Jeff Bridges bankrånare, och han borde ha fått bli "last man standing". att man slarvar bort denna möjlighet är helt ofattbart. Det är mycket i hela filmen som är ofattbart. Folk beter sig absolut inte logiskt. Allra minst Miles. Det är som om manuset säger "nu får du sluta att skjuta folk för nu ska du också dö, för att Jeff bridges har ett gripande tal att leverera!"
Historien berättas ur alla karaktärers synvinklar (med kapitelnamn tagna från vilka rum de olika karaktärerna bor i). Som tittare får vi alltså gång på gång komma tillbaka till platser vi redan besökt. Det här leder oss in på det största problemet med Bad Times at the El Royale, nämligen att den inte är särskilt intressant. Vet du vad som är tråkigare än att se en lång utdragen scen som i ultrarapid driver handlingen framåt? Att se samma scen igen, fast ur en annan synvinkel.
Här har yttersta vikt lagts vid scenernas och själva bildspråkets utformning, men det känns snarare som en studie i självförhärligande än som något som faktiskt gagnar historien.
Det hade varit roligare om man fått till en uppgörelse mellan de personer som redan finns på platsen än att ta dit en mordisk sekt för finalen. Det är ungefär lika subtilt som att sätta eld på hela scenogrrafin och all rekvisita. Alltså: inte alls.
Skådespelerimässigt är det annars inga större fel på ensemblen. Jeff Bridges är underbar och förmår nästan på egen hand blåsa liv i filmen. Lewis Pullman som receptionisten Miles är näst bäst. Vilket radarpar de två hade kunnat bli!
För att en lång, utdragen, stilistisk och mörk film ska funka krävs liv. En gnista, något som glimmar. I Bad Times at the El Royale finns scenografin, fotot, skådisarna, och musiken, men under skalet ekar det läskigt tomt.
Snacksaligt, retrodoftande, snyggruffiga manliga aktörer i fokus, svarta ironier, stiliserat våld – och så vintagemusik förstås. Ringer det en klocka? Tiden har sprungit ifrån sånt här.
Medverkande: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Lewis Pullman,
Chris Hemsworth m.fl.
Chris Hemsworth m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: 20th Century Fox
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 11 mars 2019
Regissören och manusförfattaren Drew Goddard har gjort en homage till 1960-talets musik, design och film noir - filmat på 35 mm film! Inte digitalt! Alla "sets" är äkta, uppbyggda på riktigt, och ine pålagda i datorn, färgskalan genomtänkt och skitsnygg, jukeboxen är laddad med äkta klassiker ...
Regissören och manusförfattaren Drew Goddard har gjort en homage till 1960-talets musik, design och film noir - filmat på 35 mm film! Inte digitalt! Alla "sets" är äkta, uppbyggda på riktigt, och ine pålagda i datorn, färgskalan genomtänkt och skitsnygg, jukeboxen är laddad med äkta klassiker ...
Filmen känns raspig och äkta och musiken låter äkta. Inte plastig och datoriserad. Och Jeff Bridges förkroppsligar äkta i varenda lien rynka, i en värld där allt fler skådespelare ser ut som platsdockor.
Herregud, vad det här hade kunnat bli bra! För vad hjälper det om allt är så snyggt och välgjort på ytan när det hela är så förbålt tråkigt och långsamt ...
Filmen är minst en halvtimme för lång. Förmodligen över en timme för lång. Efter 50 minuter har man helt tappat intresset och Chris Hemsworth, det stora affischmanet från Thor: Ragnarök, har inte ens uppenbarat sig än med sin muskulösa bara överkropp och noll karisma.
Handlingen går liksom fram ett steg och bakåt två steg och det känns som om man inte kommer någonstans alls. Samma mord visas ur hela TRE olika personers point-of-view, och dessutom ska alla personer förses med back-story i elfte timmen och så går man ännu längre tillbaka ...
Herregud, vad det här hade kunnat bli bra! För vad hjälper det om allt är så snyggt och välgjort på ytan när det hela är så förbålt tråkigt och långsamt ...
Filmen är minst en halvtimme för lång. Förmodligen över en timme för lång. Efter 50 minuter har man helt tappat intresset och Chris Hemsworth, det stora affischmanet från Thor: Ragnarök, har inte ens uppenbarat sig än med sin muskulösa bara överkropp och noll karisma.
Handlingen går liksom fram ett steg och bakåt två steg och det känns som om man inte kommer någonstans alls. Samma mord visas ur hela TRE olika personers point-of-view, och dessutom ska alla personer förses med back-story i elfte timmen och så går man ännu längre tillbaka ...
Handlingen börjar med att någon gömmer något i ett hotellrum och så sker ett mord som smetar ner hela bilden med blodstänk. Sedan åker vi tio år framåt i tiden. Det där är enda gången som filmen går snabbt framåt.
Då sju udda främlingar samlas på det nedgångna hotellet El Royale, som ligger precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Gränsen är uppdragen i rött och prylar som finns på gränsen är det enda som får lov att vara rött i filmen. Som taklampan och jukeboxen.
Vi möter Jeff Bridges som inte är en präst som heter Daniel Flynn (det är helt uppenbart att han inte är en riktig präst, jag förstår inte hur någon av karaktärerna i filmen kan gå på det!) och en kvalificerad gissning är att han förmodligen har något att göra med mordet i början och det som gömdes under golvplankorna i ett av hotellrummen (gissningen visar sig vara helt korrekt, det var hans bror och partner i alla bankrån som blev mördad, men istället för att filmen låter oss gissa rätt och vara nöjda med detta så måste man visa precis hur bankrånet gick till och allt som hände efter det).
Det här verkar vara en film där alla är två saker, så det är en "överraskning" att den misslyckade sångerskan Darlene visar sig vara just en misslyckad sångerska. Och om vi inte hade fattat detta så gnuggar filmen in detta faktum extra mycket med flashbacks till starten på hennes misslyckade karriär.
Jon Hamm från Mad Men spelar en dammsugarförsäljare som självklart är en FBI agent, försäljare brukar alltid vara FBI agenter i såna här filmer (se t.ex. Chicagoexpressen) för det är en så bra täckmantel för dem när de reser runt.
Dakota Johnsson spelar en karaktär som har bundit och kidnappat någon, (vilket förmodligen ska vara kul med tanke på hur ofta hon blev bunden i Fifty Shades serien) och gissningen är att det är hennes lillasyster, eftersom hon ser ut som en dubbelgångare och att storasysten försöker skydda henne från något alternativt rädda henne från en sekt ... och den gissningen visar sig också vara korrekt. Men hujedamej, återigen msåte man genomlida en massa flashbacks både ur lillasysterns point-of-view (där man får se Chris Hemsworth utan skjorta och brallor på en strand) och ur storasysterns point-of-view. Hon har tydligen skyddad lillasystern från en våldsam och misshandlad far (lång flashback till mycket förr i tiden) och sedan till den vansinniga sekten.
Av olika klipp och TV-sändnignar förstår man att sekten är ansvariga för en rad mord. Och Chris Hemsworths karaktär Billy Lee tycks vara allergisk mot att ha knäppta skjortor på sig.
Lillasystern är så korkad så att man önskar att hon skulle stryka med först av dem alla, men sådan tur har man inte. borde hon inte åtminstone bli lite arg och hämndlysten efter att hennes storasyster blivit mördad av Billy Lee? Hur hjärntvättad kan man vara? Speciellt som filmen visar flashbacks till hur hon minns att syrran jämt skyddat henne även som liten ...
Till och med Elsa lärde sig att tina is istället för att bara frysa saker hela tiden när hennes syster var i fara. (eller nedfrusen).
Den åttonde spelaren i leken är Miles, hotellets plågade receptionist, som lever med plågsamma minnen från Vietnamkriget, och som självmedicinerar hejvilt med allt möjlgit.
Miles är bäst i filmen, tillsammans med Jeff Bridges bankrånare, och han borde ha fått bli "last man standing". att man slarvar bort denna möjlighet är helt ofattbart. Det är mycket i hela filmen som är ofattbart. Folk beter sig absolut inte logiskt. Allra minst Miles. Det är som om manuset säger "nu får du sluta att skjuta folk för nu ska du också dö, för att Jeff bridges har ett gripande tal att leverera!"
Historien berättas ur alla karaktärers synvinklar (med kapitelnamn tagna från vilka rum de olika karaktärerna bor i). Som tittare får vi alltså gång på gång komma tillbaka till platser vi redan besökt. Det här leder oss in på det största problemet med Bad Times at the El Royale, nämligen att den inte är särskilt intressant. Vet du vad som är tråkigare än att se en lång utdragen scen som i ultrarapid driver handlingen framåt? Att se samma scen igen, fast ur en annan synvinkel.
Här har yttersta vikt lagts vid scenernas och själva bildspråkets utformning, men det känns snarare som en studie i självförhärligande än som något som faktiskt gagnar historien.
Det hade varit roligare om man fått till en uppgörelse mellan de personer som redan finns på platsen än att ta dit en mordisk sekt för finalen. Det är ungefär lika subtilt som att sätta eld på hela scenogrrafin och all rekvisita. Alltså: inte alls.
Skådespelerimässigt är det annars inga större fel på ensemblen. Jeff Bridges är underbar och förmår nästan på egen hand blåsa liv i filmen. Lewis Pullman som receptionisten Miles är näst bäst. Vilket radarpar de två hade kunnat bli!
För att en lång, utdragen, stilistisk och mörk film ska funka krävs liv. En gnista, något som glimmar. I Bad Times at the El Royale finns scenografin, fotot, skådisarna, och musiken, men under skalet ekar det läskigt tomt.
Snacksaligt, retrodoftande, snyggruffiga manliga aktörer i fokus, svarta ironier, stiliserat våld – och så vintagemusik förstås. Ringer det en klocka? Tiden har sprungit ifrån sånt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.