Alpha-varghund och blivande Alpha-hövdingmänniska ... i filmen Alpha gör de allt för att överleva tillsammans.
Regi: Albert Hughes
Medverkande: Kodi Smit-McPhee, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Leonor Varela, Jens Hultén,
Mercedes de la Zerda,Spencer Bogaert m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony Universal
Aktuell: NY på DVD och BD och VOD.
Coming-of-age story, kärlekshistoria (mellan människa och hund), far-och-son story och överlevnadsfilm.
Samt fantasyäventyr med spektakulära miljöer och djur som ser påhittade ut, men som uppenbarligen levt någon gång i tiden (eller i forntiden).
Alpha är så mycket i ett paket!
Kritiker och den stora massan kan vara överens när det gäller att kora vad som är "bra film". När det gäller Alpha är det hela som en ylande kör av bifall!
Men ja, Alpha är en grymt snygg film, och man får samma känsla som man fick första gången man såg Sagan om Ringen (första filmen) eller Jurassic Park (den riktiga, den som Spielberg gjorde). Vilken snygg värld! Vad fantastiskt gjort! Tänk att promenera omkring i den här världen!
Och man får känslan av att promenera runt någonstans någon gång under det som idag kallas istiden. Händelserna i filmen utspelar sig för 20 000 år sedan, och människan har ännu inte upptäckt människans bäste vän, hunden (eller rättare sagt: blivit kompis med vargarna, hundarnas förfäder).
Alpha är absolut ingen originell film, det här är en historia som berättats i olika varianter över tusen gånger, säkert ända sedan istiden. Alpha har drag av Lejonkungen och Lassieoch otaliga fantasyfilmer (som The Hobbit och Ringen-filmerna) där huvudpersonerna går och går och går bara för att ta sig hem igen. Men redan de gamla grekerna ville ju höraOdysséen (om en lång. lång, lång hemresa) om och om igen, så det här är en berättelse som säljer, en som är djupt rotad i människans själ.
Huvudpersonen Keda är hövdingens son, och tyvärr inte tillräckligt tuff. Förutsägbar far-och-son konflikt finnes. Keda får till exempel tillrättavisningar för att han inte är tillräckligt bra på att göra upp eld med pinnar. Pappa är besviken. Man ska inte ge upp! (Spola fram 20 000 år ... "Ska du verkligen ge upp college bara så där, för att det är svårt?! Quitters never win!").
Alla pratar någon slags fantasyspråk, det finns massor av skådespelare från alla möjliga länder (bland annat Island och Sverige) i filmen, och allt är så klart textat. Ingen kan förstå hitte-på-språket, men det gör att man koncentrerar sig mer på kroppshållning, mimik, action och annat icke-verbalt i filmen. Och dessutom: hur personerna säger vad de säger, snarare än vad de säger. (Enligt hundträningsböcker är det också så hundar lyssnar --- de lyssnar efter tonfall snarare än efter ords exakta betydelse).
Jakten på stäpp-bison är grymt spännande och även grym --- så här började människan att utrota djur? genom att vara för effektiv? --- och det hela slutar med att Keda skadas allvarligt och lämnas för död när alla drar hem till sitt. Men Keda är tuffare än han såg ut när han inte kunde göra upp eld med pinnar, och tillsammans med sin nye följeslagare, en hundliknande varg som han kallar Alpha, försöker han ta sig hem.
Keda får jobba hårt för att vinna Alphas förtroende, men när de väl blivit vänner är kärleken starkare än den i Lady och Lufsen och de båda gör allt för varandra och turas demokratiskt om att rädda livhanken på varandra under resten av filmen, under den långa, långa, långa vandringen hem.
Det här är en film som få djurälskare kan se utan att få en tår i ögonvrån, förhållandet mellan människa och hund har varit detsamma i alla tider.
Fast man kan fråga sig varför Keda döper hunden till Alpha --- som människa ska man vara flockledare, alltså Alpha, annars kan man aldrig träna en hund ordentligt.
För den som tycker att Keda och Alphas machoäventyr tillsammans låter lite för mycket ... så hav tålamod! Den här historien har en gullig och extra lurvig twist på slutet!
Det här är en härlig matinéfilm och familjefilm att njuta av och drömma sig in i!
BG
Coming-of-age story, kärlekshistoria (mellan människa och hund), far-och-son story och överlevnadsfilm.
Samt fantasyäventyr med spektakulära miljöer och djur som ser påhittade ut, men som uppenbarligen levt någon gång i tiden (eller i forntiden).
Alpha är så mycket i ett paket!
Kritiker och den stora massan kan vara överens när det gäller att kora vad som är "bra film". När det gäller Alpha är det hela som en ylande kör av bifall!
Men ja, Alpha är en grymt snygg film, och man får samma känsla som man fick första gången man såg Sagan om Ringen (första filmen) eller Jurassic Park (den riktiga, den som Spielberg gjorde). Vilken snygg värld! Vad fantastiskt gjort! Tänk att promenera omkring i den här världen!
Och man får känslan av att promenera runt någonstans någon gång under det som idag kallas istiden. Händelserna i filmen utspelar sig för 20 000 år sedan, och människan har ännu inte upptäckt människans bäste vän, hunden (eller rättare sagt: blivit kompis med vargarna, hundarnas förfäder).
Alpha är absolut ingen originell film, det här är en historia som berättats i olika varianter över tusen gånger, säkert ända sedan istiden. Alpha har drag av Lejonkungen och Lassieoch otaliga fantasyfilmer (som The Hobbit och Ringen-filmerna) där huvudpersonerna går och går och går bara för att ta sig hem igen. Men redan de gamla grekerna ville ju höraOdysséen (om en lång. lång, lång hemresa) om och om igen, så det här är en berättelse som säljer, en som är djupt rotad i människans själ.
Huvudpersonen Keda är hövdingens son, och tyvärr inte tillräckligt tuff. Förutsägbar far-och-son konflikt finnes. Keda får till exempel tillrättavisningar för att han inte är tillräckligt bra på att göra upp eld med pinnar. Pappa är besviken. Man ska inte ge upp! (Spola fram 20 000 år ... "Ska du verkligen ge upp college bara så där, för att det är svårt?! Quitters never win!").
Alla pratar någon slags fantasyspråk, det finns massor av skådespelare från alla möjliga länder (bland annat Island och Sverige) i filmen, och allt är så klart textat. Ingen kan förstå hitte-på-språket, men det gör att man koncentrerar sig mer på kroppshållning, mimik, action och annat icke-verbalt i filmen. Och dessutom: hur personerna säger vad de säger, snarare än vad de säger. (Enligt hundträningsböcker är det också så hundar lyssnar --- de lyssnar efter tonfall snarare än efter ords exakta betydelse).
Jakten på stäpp-bison är grymt spännande och även grym --- så här började människan att utrota djur? genom att vara för effektiv? --- och det hela slutar med att Keda skadas allvarligt och lämnas för död när alla drar hem till sitt. Men Keda är tuffare än han såg ut när han inte kunde göra upp eld med pinnar, och tillsammans med sin nye följeslagare, en hundliknande varg som han kallar Alpha, försöker han ta sig hem.
Keda får jobba hårt för att vinna Alphas förtroende, men när de väl blivit vänner är kärleken starkare än den i Lady och Lufsen och de båda gör allt för varandra och turas demokratiskt om att rädda livhanken på varandra under resten av filmen, under den långa, långa, långa vandringen hem.
Det här är en film som få djurälskare kan se utan att få en tår i ögonvrån, förhållandet mellan människa och hund har varit detsamma i alla tider.
Fast man kan fråga sig varför Keda döper hunden till Alpha --- som människa ska man vara flockledare, alltså Alpha, annars kan man aldrig träna en hund ordentligt.
För den som tycker att Keda och Alphas machoäventyr tillsammans låter lite för mycket ... så hav tålamod! Den här historien har en gullig och extra lurvig twist på slutet!
Det här är en härlig matinéfilm och familjefilm att njuta av och drömma sig in i!
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.