FILM: Mamma Mia! Here We Go Again! - En sommarsuccé som varar ända till jul!

En film som går i regnbågens tecken!

Falsk marknadsföring. ?! Ryktet om Meryl Streeps inblandning i filmen är betydligt överdrivet.

Sommarens supersuccé Mamma Mia! Here We Go Again! går fortfarande för fulla hus på biograferna, missa inte Sing-Along-visningarna om du är ett ABBA-fan och ett Mamma-Mia-fan!

Mamma Mia! Here We Go Again! har redan långt över 1 miljon biobesökare i Sverige. Och än tickar räkneverket på!

Samtidigt har Mamma Mia! Here We Go Again! släppts på DVD och BD och det är ingen långsökt gissning att detta kommer att bli en favoritfilm att lägga under granen eller i julklapps-strumpan.

Hur ska man summera en sådan här succé-film?

Mamma Mia! Here We Go Again! gör en Star Wars och försöker förklara vad som hände INNAN den första filmen ... och det vet vi ju redan. Vi vet också hur det gick.

Men samtidigt som man går bakåt så går man framåt, så denna film utspelar sig både fem år efter ettan och cirka tjugo år innan ettan ... Det blir lite hoppigt, men det går att hänga med, och det viktigaste är ju musiken. Både i framtiden och i forntiden kör man uppdaterade ABBA-hits så det ryker om det! (Benny och Björn har själva uppdaterat musiken --- de ville inte att någon annan skulle förstöra den! Alltså gjorde de jobbet själva!)

Givetvis är hitlåten Mamma Mia! med igen! Och Waterloo! Men även mer okända ABBA-hits finns med, och även dessa låter som mega-hits och det visar på vilken låtskatt ABBA har att ösa ur. Om man bara går på låtarna verkar det som om man skulle kunna göra Mamma Mia-filmer i det oändliga!

Sedan kan man ju inte sticka under stol med att det är en besvikelse att man inte får se mer av Meryl Streep. En Meryl Streep film med Meryl Streep är mycket, mycket bättre än en Meryl Streep film utan Meryl Streep! Hon är för tusan med på affischerna, i central position! Och på alla promotionfoton!

Mamma Mia! Vilken promotion! Cher och Meryl pussas på röda mattan.

Som det när Meryl kysser Cher på premiären. Cher ska för övrigt spela Meryls mamma i filmen, och de är typ lika gamla (tre år skiljer dem åt) och dessutom ser Cher yngre ut. Meryl var den som sjöng absolut bäst i den första filmen. Och Cher är den som sjunger absolut bäst i den här filmen. Men snacka om att man har sålt smöret och tappat pengarna ... Cher och Meryl har inte EN ENDA scen tillsammans i den här filmen, och det hade kunnat slå gnistor om dem som mor och dotter som tar itu med sitt gemensamma, komplicerade förflutna. Grälen mellan Amandas och Meryls karaktärer var ju motorn i den förra filmen. Den här filmen saknar motor. Och scener som det riktigt slår gnistor om.

När det gäller Cher ... Det sägs att den som väntar på något gott, får vänta länge. Den som väntar på Cher får vänta väldigt väldigt väldigt länge!

Som en deus-ex-machina i ett grekiskt drama kommer Cher in och landar i sin helikopter, och sjunger Fernando innan filmen är slut. Det räddar slutet på filmen --- och som vi alla vet blev det sedan ett helt album med Cher som tolkar ABBA. Också en fin julklapp till alla ABBA-fans!

Man får vänta länge på Cher ... som sjunger bäst på hela soundtracket!

Cher kan sjunga. Cher har karisma. Hon överglänser alla andra i hela filmen på bara ett par minuter!

Det som var bra med den första Mamma Mia filmen var att den faktiskt tog äldre människor på allvar, på härligt, tramsigt allvar! Det var så kul när de tre tanterna --- Meryl Streep, Julie Waters och Christine Baranski --- tramsade tillsammans! 

Det blir inte alls samma sak när Amanda Seyfried ska ta Meryl Streeps roll i trion. Hon är inte rolig, hon kan inte sjunga lika bra, hon kan inte tramsa trovärdigt och hon är definitivt inte lika bra skådespelare ...

Sedan är det också lite märkligt att mammans bästa vänner nu ska vara hennes bästa vänner --- vad hände med hennes egna två jämnåriga bästisar från den första Mamma Mia filmen?! Den nya trion passar liksom inte ihop!

En trio som INTE fungerar ALLS i handlingen! Var blev tjejens egna kompisar av?

Christine och Julie är inte alls lika roliga utan Meryl. Typ inte roliga alls.
Man inser snabbt att Meryl är inte bara fenomenalt bra själv, hon gör också ALLA ANDRA bättre. Hon lyckades till och med göra så att Amanda såg någotsånär bra ut i ettan, för hon skulle ju reagera på Mamma Meryls spel. Utan Meryl sjunker Amanda som en sten.

Det finns många karaktärer som man önskar att manusförfattarna hade avlivat (alltså: skrivit ut ut manuset) på ett eller annat sätt, och så tar de bort den enda som är riktigt, riktigt bra och den enda som kan sjunga och den enda som höjer andra skådespelare. Det är riktigt, riktigt korkat gjort!

Lily James tar på sig Donnas byxor för första gången.

Ett gäng yngre skådespelare (som oftast inte alls liknar de som de ska föreställa som "vuxna") tar för stor plats, utan att charma eller sjunga bra. Det är för mycket High School Musical och hoppande dansande Disney-tonåringar i en film som skulle ha kunnat vara en familjefest --- och en film som lätt hade kunnat charma alla som alltid varit lite småkära i Cher. Eller Meryl. Eller både ock.

Det finns också något tragiskt i hur alla ska paras ihop i heterosexuella par, som om de vore på väg till Noaks Ark, i slutscenerna.

Det blir inga gay-par alls i filmen!!!

Bästa regnbågsscenen utspelade sig tydligen på den internationella premiärens röda matta --- när Cher och Meryl kysstes.

Filmpubliken får nöja sig med mikroskopiska regnbågs-smulor som att den gamla hitlåten When I kissed the teacher nu är riktad till en kvinnlig lärare --- men det är tyvärr en heterotjej som sjunger sången.

Att ABBA-musik skulle användas till att cementera gammaldags värderingar är lite sorgligt. 1970-talet var en tid för frigjordhet och uppbrott mot gamla värderingar.

Jessica, Lily och Alexa som unga versioner av Tanya, Donna och Rosie.

Harry i den första filmen var en cool hårdrockare som älskade Sex Pistols och han och Donna hade en passionerad Paris romans som ingen av dem kände att de behövde be om ursäkt för. Han köpte en gitarr till Donna --- och betalade med sin Johnny Rotten T-shirt!

Det finns inte ett spår av den där passionen, romansen och jädrar-anammat i den här filmen --- och den nya Donna (Lily James) ber till och med om ursäkt för att hon ligger med killar för snabbt. Det hade aldrig original-Donna gjort! 1970-talet var inte en tid för ursäkter.

Sam i den första filmen ritar upp hela hotellet som Donna bygger på en servett. Den unge Sam i den här filmen är en konservativ mes. (Och inte alls så snygg som Pierce Brosnan).

Julie Walters karaktär Rosie i originalfilmen är en självutnämnd levnadsglad ensamvarg som ylar glatt och reser över hela världen och skriver bästsäljarböcker och hon vill aldrig stadga sig. Varför det, när man kan ha så himla kul med alla som man INTE är gift med? menar hon.

Rosie har också genomgått en ultrakonservativ make-over. Den unga Rosie här drömmer om att gifta sig med Bill ... och det är något sorgligt över att denna starka kvinna från första filmen förvandlats till någon som ska tråna efter samma man hela livet. Och den unge Bill är alldeles för snygg för att se ut som Stellan Skarsgård som gammal. Lite bra gener borde han ju haft kvar på ålderns höst! Och träffades inte Julies och Stellans karaktärer för första gången i första filmen? De hade ju ingen backstory tillsammans ...


Kul parodi på ABBAs Mamma Mia korta klänningar med kattdjur från 1970-talet
--- en ekorre, en uggla och en igelkott finns nu på miniklänningarna!

Tanya verkar också vara ute efter att hitta en man, istället för att bara ha kul för stunden, som i ettan. Hennes affär med en ung snygging i ettan (Does your mother know?) resulterade i en av de bästa och roligaste scenerna i hela den filmen.

Förutom scenen med dansande grodmän på bryggan. Helt surrealistiskt --- och skitkul!
Något så totalt knäppt och humor-genialiskt kommer den här filmen inte i närheten av.
Här är det mest fyrverkerier och vackra turistbilder!

Moderna "korrekta" värderingar har lagts som en våt, klibbig filt över en film som egentligen borde ha celebrerat 1970-talets friare värderingar och skojfriskhet ...
Vem vet, de kanske gör en trea för att upprätta Mamma Mia-ryktet! Precis som med Oceans-filmerna ...

Med skojiga tanter och farbröder som försöker återuppleva 1970-talets glansdagar. Och utan en massa moralkakor och Disney-tonåringar som hoppar runt!

Men Mamma Mia! Here We Go Again! har i alla fall ABBAs musik, uppdaterad och upputsad av självaste ABBA-Benny och ABBA-Björn. Det där är något som ingen kan ta ifrån filmen! Och musiken verkar räcka för att göra människor glada.

Det finns förmodligen ingen annan musik som skulle kunna förvandla en ganska tunn film till att bli en av tidernas största succéer --- en film som presterar och levererar högt över medel!

BG

Om filmen:
Mamma Mia! Here We Go Again! är uppföljaren till 2008 års succémusikalfilm Mamma Mia!.
Den utspelar sig fem år efter händelserna i föregångaren, i den grekiska övärlden som för filmfansen är känd sedan tidigare, där huvudpersonen Sophie (Amanda Seyfried) bestämmer sig för att ta reda på mer om sin mamma Donna (Meryl Streep) och hennes förflutna.
Skådespelare som Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård och Dominic Cooper återkommer – liksom de nytillkomna Lily James, Andy Garcia och Cher.
Manusförfattare och regissör är Ol Parker Imagine me and you, The Best Exotic Marigold Hotel).