FILM: Mamma Mia! Here We Go Again! - En filmpremiär i regnbågens tecken! Men vilket hackat manus ...

Falsk marknadsföring. ?! Ryktet om Meryl Streeps inblandning i filmen är betydligt överdrivet.

Filmstaden har rullat ut röda mattan, de nya Mamma Mia affischerna är på plats, den fina personalen har ljusblå Mamma Mia T-shirts på sig och man kan köpa extra stolta regnbågsfärgade popcorn i biokiosken. Så fint fixat! Stämningen är på topp (heja Filmstaden!). Allt är så bra och så trevligt som det kan vara på en premiär! Utom filmen. Mamma Mia! Here We Go Again gör en Star Wars och försöker förklara vad som hände INNAN den första filmen ... och det vet vi ju redan. Vi vet också hur det gick. Luften går liksom ur publiken när det avslöjas att Meryl Streep inte kommer att vara med i filmen för hennes karaktär Donna Sheridan är död (hon är bara med på foton och som liten spök-sjungande-cameo på slutet) --- och därmed går luften ur filmen också.

En Meryl Streep film med Meryl Streep är mycket, mycket bättre än en Meryl Streep film utan Meryl Streep.

Hon är för tusan med på affischerna, i central position.

Hon är också på omslaget av Sommarens Film på bio (en tidning från SF bio).

Och på alla promotion foton.

Mamma Mia! Vilken promotion! Cher och Meryl pussas på röda mattan.

Som det när Meryl kysser Cher på premiären. Cher ska för övrigt spela Meryls mamma i filmen, och de är typ lika gamla (tre år skiljer dem åt) och dessutom ser Cher yngre ut. Meryl var den som sjöng absolut bäst i den första filmen. Och Cher är den som sjunger absolut bäst i den här filmen. Men snacka om att man har sålt smöret och tappat pengarna ... Cher och Meryl har inte EN ENDA scen tillsammans i den här filmen, och det hade kunnat slå gnistor om dem som mor och dotter som tar itu med sitt gemensamma, komplicerade förflutna (grälen mellan Amanda och Meryl var motorn i den förra filmen). Den här filmen saknar motor. Och scener som det riktigt slår gnistor om.

Cher ... Den som får vänta på något gott, får vänta länge. Den som väntar på Cher får vänta väldigt väldigt väldigt länge.

Som en deus-ex-machina i ett grekiskt drama kommer hon och landar i sin helikopter, och sjunger Fernando innan filmen är slut. Det räddar slutet på filmen --- men det räddar inte filmen.

Too little, too late.

Man får vänta länge på Cher ... som sjunger bäst på hela soundtracket.

Efteråt hörs medelålders och äldre män beklaga sig över hur lite Cher det var i filmen. "Det var ju bara hon som var bra!!!" "Hon KAN ju sjunga! Hon har liksom karisma! Varför var hon inte med mer?" Stackare!

Det som var bra med första Mamma Mia var att den faktiskt tog äldre människor på allvar, på tramsigt allvar. Det var så kul när de tre tanterna --- Meryl Streep, Julie Waters och Christine Baranski --- tramsade tillsammans. Det blir inte alls samma sak när Amanda Seyfried ska ta Meryl Streeps roll i trion. Hon är inte rolig, hon kan inte sjunga lika bra, hon kan inte tramsa trovärdigt och hon är definitivt inte lika bra skådespelare ... 

Sedan är det också lite märkligt att mammans bästa vänner nu ska vara hennes bästa vänner --- vad hände med hennes egna två jämnåriga bästisar från den första Mamma Mia filmen?! Den nya trion passar liksom inte ihop!

En trio som INTE fungerar ALLS i handlingen! Var blev tjejens egna kompisar av?
Christine och Julie är inte alls lika roliga utan Meryl. Typ inte roliga alls.

Man inser snabbt att Meryl är inte bara fenomenalt bra själv, hon gör också alla andra bättre. Hon lyckades till och med göra så att Amanda såg någotsånär bra ut i ettan, för hon skulle ju reagera på Mamma Meryls spel. Utan Meryl sjunker Amanda som en sten. 

Det finns många karaktärer som man önskar att manusförfattarna hade avlivat (alltså: skrivit ut ut manuset) på ett eller annat sätt, och så tar de bort den enda som är riktigt, riktigt bra och den enda som kan sjunga och den enda som höjer andra skådespelare. Det är riktigt, riktigt korkat gjort.

En filmkritiker som sitter och antecknar mumlar något om att det är ju feel-good och det gör väl jobbet i alla fall ... men det är just det som är felet. Det här ska vara feel-good och det marknadsförs som feel-good och så serveras sliskig sentimentalitet och melodrama istället. Det är som om allt doppats i sirap och sedan rullats i socker.

Lily James tar på sig  Donnas byxor för första gången.

Ett gäng yngre skådespelare som oftast inte alls liknar de som de ska föreställa tar för stor plats, utan att charma eller sjunga bra. Det är för mycket High School Musical och hoppande dansande Disney-tonåringar i en film som skulle ha kunnat vara en familjefest --- och en film som hade kunnat charma gamla gubbar som alltid varit lite småkära i Cher. Eller Meryl. Eller både ock.

Det finns också något tragiskt i hur alla ska paras ihop i heterosexuella par, som om de vore på väg till Noaks ark, i slutscenerna.

Det blir inga gay-par alls i filmen.

Bästa scenen utspelade sig tydligen på den internationella premiärens röda matta - när Cher och Meryl kysstes.

Biopubliken får nöja sig med mikroskopiska smulor som att den gamla hitlåten When I kissed the teacher är riktad till en kvinnlig lärare --- men det är tyvärr en heterotjej som sjunger sången.

Men det finns ju alltid regnbågsfärgade popcorn i kiosken.

Att ABBA-musik skulle användas till att cementera gammaldags värderingar är lite sorgligt. 1970-talet var en tid för frigjordhet och uppbrott mot gamla värderingar.

Jessica, Lily och Alexa som unga versioner av Tanya, Donna och Rosie.

Harry i den första filmen var en cool hårdrockare som älskade Sex Pistols och han och Donna hade en passionerad Paris romans som ingen av dem kände att de behövde be om ursäkt på. Han köpte en gitarr till Donna --- och betalade med sin Johnny Rotten T-shirt.

Det finns inte ett spår av den där passionen, romansen och jädrar-anammat i den här filmen --- och den nya Donna (Lily James) ber till och med om ursäkt för att hon ligger med killar för snabbt. Det hade aldrig original-Donna gjort. 1970-talet var inte en tid för ursäkter.

Sam i den första filmen ritar upp hela hotellet som Donna bygger på en servett. Den unge Sam i den här filmen är en konservativ mes. (Och inte alls så snygg som Pierce Brosnan).

Julie Walters karaktär Rosie i originalfilmen är en "ensamvarg" som ylar glatt och reser över hela världen och skriver bästsäljarböcker och hon vill aldrig stadga sig. Varför det, när man kan ha så kul med alla som man INTE är gift med?

Rosie har också genomgått en ultrakonservativ make-over. Den unga Rosie här drömmer om att gifta sig med Bill ... och det är något sorgligt över att denna starka tjej förvandlats till någon som ska tråna efter samma man hela livet. Och den unge Bill är alldeles för snygg för att passera som Stellan Skarsgård som gammal. Och träffades inte Julie och Stellans karaktärer för första gången i första filmen? De hade ju ingen backstory tillsammans ...

Kul parodi på ABBAs Mamma Mia kattdjur från 1970-talet
--- en ekorre, en uggla och en igelkott på miniklänningarna!

Tanya verkar också vara ute för att hitta en man, istället för att bara ha kul för stunden, som i ettan. Hennes affär med en ung snygging i ettan (Does your mother know?) resulterade i en av de bästa och roligaste scenerna i den filmen.

Förutom scenen med dansande grodmän på bryggan. Helt surrealistiskt - och skitkul!

Något så totalt knäppt och humor-genialiskt kommer den här filmen inte i närheten av.

Här är det mest fyrverkerier och vackra turistbilder!

Moderna "korrekta" värderingar har lagts som en våt, klibbig filt över en film som egentligen borde ha celebrerat 1970-talets friare värderingar och skoj-friskhet ...

Vem vet, de kanske gör en trea för att upprätta Mamma Mia-ryktet! Precis som med Oceans-filmerna ...

Med skojiga tanter och farbröder som försöker återuppleva 1970-talets glansdagar. Och utan en massa moralkakor och Disney-tonåringar som hoppar runt.


BG

Om filmen:

Mamma Mia! Here We Go Again är uppföljaren till 2008 års succémusikalfilm Mamma Mia!.

Den utspelar sig fem år efter händelserna i föregångaren, i den grekiska övärlden som för filmfansen är känd sedan tidigare, där huvudpersonen Sophie (Amanda Seyfried) bestämmer sig för att ta reda på mer om sin mamma Donna (Meryl Streep) och hennes förflutna.

Skådespelare som Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård och Dominic Cooper återkommer – liksom de nytillkomna Lily James, Andy Garcia och Cher.
Manusförfattare och regissör är Ol Parker Imagine me and you, The Best Exotic Marigold Hotel). Filmen har svensk biopremiär den 18 juli.