Shirley Valentine - En lysande premiär på Lorensbergsteatern!
Titel: Shirley Valentine
Medverkande: Maria Lundqvist
Regi: Edward af Sillén
Originalmanus: Willy Russel
Översättning: Edward af Sillén och Daniel RehnPlats: Lorensbergsteatern i Göteborg
Scenograf: Lars Östberg
Kostym: Sigge Avander
Speltid: 2 timmar och 45 minuter (inklusive paus)
Tid: 12 april - 27 april
Shirley Valentine är en storartad triumf för Maria Lundqvist, och även för regissören Edward af Sillén. De båda har tolkat Willy Russells kritikerrosade och prisbelönta pjäs, en modern klassiker, så att både humorn och svärtan kommer till sin rätt. Det här är både det roligaste och det mest tragiska man kan se på en teaterscen. I den här uppsättningen också det allra bästa man kan se!
Maria Lundqvist spelar på publiken som en violinvirtuos på en Stradivarius --- hon får fram hela skalan av känslor i den här pjäsen, varje tonläge, varje liten halvnot.
Maria Lundqvist kan vända som på en femöring från allvar till skämt och från skratt till tårar. Publiken är som lera i hennes professionella händer. Jag har aldrig hört en publik skratta så mycket --- alla ståuppkomiker som någonsin levat ligger i lä här! --- men jag har aldrig heller hört en publik vara så andäktigt tyst, när skrattat väl klingat av.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vem är jag? frågar sig kvinnan som en gång var Shirley Valentine. Var blev livet av? och Hur ska jag hitta tillbaka till mig själv igen? Pjäsen tar upp alla de stora frågorna som stora teaterpjäser brukar ta upp, men utan att någonsin bli svulstig eller självmedveten.
Det här är ingen grekisk tragedi (och inte heller någon tragedi av Shakespeare), även om andra halvan av pjäsen faktiskt utspelar sig i Grekland.
Första halvan utspelar sig i ett kök i Manchester. Maria Lundqvist, i rollen som Shirley, river potatis och lök och knäcker ägg och lagar en hel måltid som doftar underbart ... matosen letar sig ut över publikhavet. Allt är så autentiskt som det kan bli ett arbetarklasskök i Manchester, och snart kommer maken hem, och då ska maten stå på bordet.
Det kan låta lite sparmakat att det bara finns en roll och en skådespelare i en hel pjäs som varar i över två timmar. Men om ni tycker det, då har ni inte upplevt Shirley Valentine.
Maria Lundqvist gör, genom Shirley Valentine, en hel rad roller. Vi som publik får också spela en roll: vi är hennes förtrogna, den hon pratar med --- ja, förutom Väggen i köket. Maria är briljant när hon tolkar den bortskämda dottern, den strulige sonen (både nu-för-tiden och hur han lät som barn), alla rollerna i ett julspel hon minns från när barnen var små, alla rollerna i ett klassrum hon minns från när hon själv var liten ... och givetvis imiterar hon sin make med komisk briljans, liksom bästa väninnan Jane och en skvallertant som bor mittemot och som plötsligt visar sig vara ovanligt sympatisk och trevlig.
Och väl i Grekland är imitationen av Mary och Douglas, det gifta paret som tar med sig alla sina problem från Manchester på semestern, helt obetalbar.
Shirley Valentine är en av de få stora kvinnliga rollerna i modern tid. När det gäller "stora kvinnliga teaterroller" tänker man automatiskt på Nora i Ibsens Ett Dockhem, men skillnaden i handlingen och i budskapet är markant --- här gäller det inte att lämna sin man, förtryckaren, han som inte förstår. Shirley Valentine gör det helt klart att män också är fångar, på sitt sätt. Lösningen är inte att lämna, utan att förhandla. Slutscenen på en strand, där Shirley Valentine väntar med ett par glas gott vin på en grekisk strand, är hoppfull. Shirley har hittat tillbaka till sig själv och blivit levande igen. Kanske kan hennes man göra samma sak.
Shirley Valentine måste helt enkelt upplevas. Det här är inte bara det bästa på en svensk teaterscen just nu, det är en av de stora scenhändelserna genom tiderna.
Missa inte!
Det här är en nypremiär och snart är även denna säsong över för Shirley Valentine.
Så underbart, så skört, så tragikomiskt, så perfekt i alla sin o-perfekt-het ... Shirley Valentine är helt enkelt ett mästerverk!
B. Graham
Shirley Valentine är en storartad triumf för Maria Lundqvist, och även för regissören Edward af Sillén. De båda har tolkat Willy Russells kritikerrosade och prisbelönta pjäs, en modern klassiker, så att både humorn och svärtan kommer till sin rätt. Det här är både det roligaste och det mest tragiska man kan se på en teaterscen. I den här uppsättningen också det allra bästa man kan se!
Maria Lundqvist spelar på publiken som en violinvirtuos på en Stradivarius --- hon får fram hela skalan av känslor i den här pjäsen, varje tonläge, varje liten halvnot.
Maria Lundqvist kan vända som på en femöring från allvar till skämt och från skratt till tårar. Publiken är som lera i hennes professionella händer. Jag har aldrig hört en publik skratta så mycket --- alla ståuppkomiker som någonsin levat ligger i lä här! --- men jag har aldrig heller hört en publik vara så andäktigt tyst, när skrattat väl klingat av.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vem är jag? frågar sig kvinnan som en gång var Shirley Valentine. Var blev livet av? och Hur ska jag hitta tillbaka till mig själv igen? Pjäsen tar upp alla de stora frågorna som stora teaterpjäser brukar ta upp, men utan att någonsin bli svulstig eller självmedveten.
Det här är ingen grekisk tragedi (och inte heller någon tragedi av Shakespeare), även om andra halvan av pjäsen faktiskt utspelar sig i Grekland.
Livet i ett kök i Manchester. Foto: Lorensbergsteatern
Första halvan utspelar sig i ett kök i Manchester. Maria Lundqvist, i rollen som Shirley, river potatis och lök och knäcker ägg och lagar en hel måltid som doftar underbart ... matosen letar sig ut över publikhavet. Allt är så autentiskt som det kan bli ett arbetarklasskök i Manchester, och snart kommer maken hem, och då ska maten stå på bordet.
Det kan låta lite sparmakat att det bara finns en roll och en skådespelare i en hel pjäs som varar i över två timmar. Men om ni tycker det, då har ni inte upplevt Shirley Valentine.
Maria Lundqvist gör, genom Shirley Valentine, en hel rad roller. Vi som publik får också spela en roll: vi är hennes förtrogna, den hon pratar med --- ja, förutom Väggen i köket. Maria är briljant när hon tolkar den bortskämda dottern, den strulige sonen (både nu-för-tiden och hur han lät som barn), alla rollerna i ett julspel hon minns från när barnen var små, alla rollerna i ett klassrum hon minns från när hon själv var liten ... och givetvis imiterar hon sin make med komisk briljans, liksom bästa väninnan Jane och en skvallertant som bor mittemot och som plötsligt visar sig vara ovanligt sympatisk och trevlig.
Och väl i Grekland är imitationen av Mary och Douglas, det gifta paret som tar med sig alla sina problem från Manchester på semestern, helt obetalbar.
Maria Lundqvist som Shirley Valentine på en grekisk strand ... Tack för blommor och ovationer. Foto: Graham.
Shirley Valentine är en av de få stora kvinnliga rollerna i modern tid. När det gäller "stora kvinnliga teaterroller" tänker man automatiskt på Nora i Ibsens Ett Dockhem, men skillnaden i handlingen och i budskapet är markant --- här gäller det inte att lämna sin man, förtryckaren, han som inte förstår. Shirley Valentine gör det helt klart att män också är fångar, på sitt sätt. Lösningen är inte att lämna, utan att förhandla. Slutscenen på en strand, där Shirley Valentine väntar med ett par glas gott vin på en grekisk strand, är hoppfull. Shirley har hittat tillbaka till sig själv och blivit levande igen. Kanske kan hennes man göra samma sak.
Shirley Valentine måste helt enkelt upplevas. Det här är inte bara det bästa på en svensk teaterscen just nu, det är en av de stora scenhändelserna genom tiderna.
Missa inte!
Det här är en nypremiär och snart är även denna säsong över för Shirley Valentine.
Så underbart, så skört, så tragikomiskt, så perfekt i alla sin o-perfekt-het ... Shirley Valentine är helt enkelt ett mästerverk!
 |
Edward af Sillén ligger bakom regi, översättning och tolkning av Shirley Valentine. Foto: Graham.
|
B. Graham
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.