FILM: Valerian and the City of a Thousand Planets - Luc Besson ger sig in i den amerikanska rymdstriden

Valerian och Laureline "under cover". Foto: Noble Entertainment.

Regi: Luc Besson

Manus: Luc Besson
Medverkande: Dane DeHaan, Cara Delevingne, Clive Owen, Rihanna, Ethan Hawke, Herbie Hancock
Kris Wu, Rutger Hauer m.fl.

Frankrike, 2017
Noble Entertainment

Valerian and the City of a Thousand Planets är den dyraste franska filmen någonsin. Den är även den dyraste independent filmen i hela världen. Men det är inte lätt att ge sig in på ett territorum som redan är inmutat av Marvel (Thor Ragnarök, Guardians of the Galaxy etc.) och Star Wars serien. 

Valerian and the City of a Thousand Planets är en rolig film - och visuellt mycket snygg - och det finns "svenskintresse": Ola Rapace har en liten roll som man utan namn som blir äten av rymdmonster.

Luc Besson ... Om man älskar fransk film och försöker omvända nya tittare till att åtminstone försöka med en frans film, kan man alltid fresta med Luc Besson. Han brukade göra en typ av filmer som känns som bra amerikanska filmer, fast något bättre än de amerikanska motsvarigheterna (se tex Leon med en ung Natalie Portman) - och alla pratade franska! Något jag alltid gillat starkt, eftersom det blir fånigt när alla i hela världen pratar amerikanska, i vilket land och i vilken tid filmer än utspelar sig.

Nu var ju Luc Bessons senaste jättesuccé Lucy på amerikanska (med en fin Scarlett Johansson i huvudrollen) och nu Valerian.

Det första man konstaterar är att ingen pratar franska - oavsett tid och plats pratar alla amerikanska, inte bara på jorden utan i hela världen, 400 år in i framtiden ...

Jag överdriver lite för det finns några påhittade rymdspråk med i Valerian, som är en mycket rolig rymdfilm på många sätt. Felet är att den ofta är rolig när det inte är meningen att den ska vara rolig.
Dane de Haan och Cara DeVigne passar egentligen inte ihop och har ingen personkemi, ändå ska de föreställa förälskade i filmen. Dialogen som ska föreställa kärleksfullt käbblande låter mest stelt och aggressivt.

Linda och Valentin är vad serien heter på svenska ... tjejen kommer alltså först.

I filmtiteln finns hon inte ens med. Serien som började komma ut på 1960-talet var "inne" för ungefär fyrtio år sedan, och Luc Besson läste serierna som barn. Valerian and the city of a thousand planets är baserad på albumen Ambassadören som försvann och De tusen planeternas rike.

Det kanske inte är någon bra idé att göra film av något som man inte vill skära bort något i, det här är en lång, lång, lång rymdfilm.

Början av filmen hos det blåa pärlfiskarfolket känns som Avatar. Snällt naturfolk som lever i samklang med naturen och fiskar pärlor som de sedan ger tillbaka till moder natur efter att ha matat in EN pärla i en liten drake som sedan sprutar ut massor av pärlor ... Varför inte använda drakarna hela tiden, och skippa fisket?

Huvudintrigen handlar om en skum militär höjdare som vill mörka varför pärlfiskarfolkets planet förstördes.

Sidointrigen handlar om utifall Valerian och Laureline ska gifta sig eller inte. Han är en kvinnokarl och hon håller på sig (verkligen? fungerar den intrigen 400 år in i framtiden? den känns mossig även idag).

Sidointrig till sidointrigen är att hon måste rädda honom och han måste rädda henne och så finns det sidointriger till sidointrigen till sidointrigen ...

Hon ska hitta en manet och sätta på huvudet och åker med Kapten Nemo för att hitta den där maneten, innan hon räddar honom.

Han ska hitta en glamopod som kan förvandla sig till vad som helst innan han räddar henne. (Även i framtiden finns det hela kvarter där män väljer och vrakar bland prostituerade, det ser ut som delar av Berlin idag och Valerian "räddar" glamopoden från hennes hallick, fast det är inte mycket till räddning med tanke på hur det går sedan).

De många sido-sido-sido intrigerna, alltså att man ständigt tar några extra rundvägar innan man går tillbaka till huvudintrigen igen, gör att filmen känns fasligt lång och att den aldrig rör sig framåt. Det blir lite som att försöka få Jabba the Hut att springa. Han kanske springer, men det har ingen effekt.

Och om Valerian och Laureline är så duktiga agenter, hur kommer det sig att de hela tiden är så fumliga och hela tiden måste rädda varandra? Ska de inte rädda världen? Eller universum? Som agenterna i Guardians of the Galaxy?

I originalserierna var Valerian en rumstidagent i stil med Doctor Who. Här säger han att han är en soldat. Och att gör sin plikt. På amerikanska.

Det där förstör en hel del av känslan i filmen.

Valerian var inte soldat. Han var inte amerikan. Och hans motto var inte att följa order.