SCEN: Oscarsrevyn intar Göteborg som Lorensbergsrevyn

Anders Jansson, Kim Sulocki, Robert Gustafsson, Sanna Nielsen och Rachel Mohlin i Oscarsrevyn.

Oscarsrevyn intar Lorensbergsteatern
- Hundraettåringen som fixade kalaset (utan kras)

Regi: Edward af Sillén
Manus: Calle Norlén
Titel: Oscarsrevyn

Medverkande: Robert Gustafsson, Sanna Nielsen, Anders Jansson, Rachel Mohlin, Kim Sulocki, ensemble med åtta dansare och live orkester.

Bäst: Sanna Nielsens riviga Adele-nummer, Rachel Mohlins kärleksfulla GW Persson imitation.

Sämst: Dassiga gamla skämt som för länge sedan sett bäst före datum, Kim Sulockis påfrestande tennisgubbe första, andra och tredje gången.
Plats: Lorensbergsteatern
Spelas: Hösten 2017
Produktion: Vicky Nöjesproduktion och 2Entertain


"På tiljorna där Galenskaparna och After Shave trampar har tidigare storheter som Harriet Bosse, Ernst Rolf, Wilhelm Stenhammar och Karl Gerhard och många fler framträtt." (Lorensbergsteaterns hemsida).

Premiären för Lorensbergsteatern var 27 oktober 1916 och  ridån gick upp för August Strindbergs Ett drömspel, regisserat av Mauritz Stiller med musik av Wilhelm Stenhammar, som också dirigerade föreställningen. Lorensbergsteatern fyller alltså nu 101 år. Ja må den leva!

Och visst förtjänar Lorensbergsteatern en hejdundrande jubileumsföreställning, ett stort glittrigt kalas med extra mycket allt. Men Oscarsrevyn är faktiskt gjord för att fira Oscarsteaterns hundratioårs jubileum i Stockholm och kommer till Göteborg och Lorensbergsteatern ett år för sent (om man nu skulle fira hundraåringen ... ) Hundraårskalaset som hoppade ut genom fönstret och försvann?

Men bättre sent än aldrig, man kan ha kalas när som helst - eller ofödelsedagskalas som det kallades i Alice i Underlandet.

Omgjord revy flyttar söderut

Oscarsteaterns jubileumsrevy är nu omgjord för att passa Göteborg och Lorensbergsteatern - men den har faktiskt inte bytt namn, märkligt nog.

På affischerna som ska locka folk till teatern syns Robert Gustafsson i mitten, flankerad av Sanna Nielsen och Rachel Mohlin på den ena sidan och Anders Jansson och Kim Sulocki på den andra sidan.

Dan Ekborg från Stockholmsversionen av Oscarsrevyn finns inte längre med i gänget, hans material tas över dels av Robert Gustafsson, dels av Anders Jansson, och Vanna Rosenberg finns inte heller längre med i gänget. Hon var förmodligen bättre på att imitera Kristdemokraternas ledare än vad Kim Sulocki är. Anders Jansson är ett nytillskott inför premiären i Göteborg. Det verkar osannolikt, men Robert Gustafsson och Anders Jansson har inte tidigare jobbat tillsammans, även om de båda två är gamla ringrävar inom den svenska komedin med massor av teater, filmer, sketcher och TV-program bakom sig.

Singing in the Rain parodi med Kim Sulocki, Sanna Nielsen och Anders Jansson.

Många lyckliga teaterminnen sitter i väggarna

Lorensbergsteatern har en sällsynt mysig atmosfär och det känns att massor av fina teaterminnen och glada skratt sitter i väggarna. Mycket från Göteborgskomiker. Som de glada Galenskaparna och AfterShave som uppfört fullträff efter fullträff på Lorensbergsteatern. Kaffe-kavalkaden Hagmans konditori gick i flera säsonger - publiken (och kritikerna) älskade den. Hagmans konditori var ett bra exempel på hur man kunde göra något sammanhängande och komplext av en rad egentligen fristående nummer, som visade hur tiden flydde och förändrades medan kaffet puttrade. Och Lasse Kronérs romantiska och roliga kärleksförklaring till månen i Familjen Addams (Kronér spelade Onkel Fester) glömmer man inte i första taget.

Oscarsrevyn presenteras inledningsvis i högtalarna som att en hög arbetslösa stockholmare kommit till Göteborg för att söka jobb. Robert Gustavsson, Anders Jansson, Kim Sulocki, Rachel Mohlin och Sanna Nielsen.

Nu vet ju alla med lite hum om geografi att Sanna Nielsen är det berömdaste som någonsin kommit från det skånska Bromölla och Anders Jansson blev känd som ena halvan i den skånska humorduon Hipp hipp!

Men det skojas om att de båda nu lider av Stockholmssyndrom och identifierar sig med sin nya hemstad.

Sanna Nielsen som Adele, flankerad av åtta dansare.

Prästkragsflicka som primadonna i paljetter

Sanna Nielsen är självklart kvällens stora primadonna - och perfekt som sådan. Hennes sångnummer där hon drar Adeles Rolling in the deep  i full primadonnamundering och flankerad av revyns åtta duktiga dansare är klart ett av kvällens bästa nummer.

Det ska finnas nyskrivet Göteborgsmaterial med i den nya versionen av Oscarsrevyn - och parodin på Singing in the Rain presenteras som en sådan Göteborgsgrej. Men numret var faktiskt med redan i Stockholm - Singing in the Rain hade premiär på Oscarsteatern redan 2006 - och att anknyta till musikalens uppsättning på Scandinavium i Göteborg 2008 är knappast något som är aktuellt eller som publiken kan koppla till. Det fanns en viss poäng med att ha med numret i en hyllning till Oscarsteaterns historia, när den teatern firade födelsedagskalas, men det har inget som helst att göra med Lorensbergsteatern. Och enda skämtet i numret är att de tre som uppför det inte kan steppa.

Revy ska vara något nytt och något aktuellt och något tidlöst - men mycket är mer gammalt än nytt, aktuellt eller tidlöst. Man serverar nya texter till sånger som Bli vår gäst ur filmen Skönheten och odjuret och One ur musikalen  A Chorus Line. Men de nya texterna är inte riktigt lika roliga som originaltexterna. Att skoja om att man inte får skoja om något ... är ett ganska uttjatat tema vid det här laget.

Primadonnan Sanna Nielsen sjunger Windmills of your mind som fått en ny svensk text En del av något större och resultatet där blir finstämt och lite gulligt. Sanna Nielsen har i revyn en liknande roll som ­Monica Zetterlund hade på sin tid i Hasse och Tages klassiska revyer och när hon är som bäst har hon samma lyster. Fast Sanna Nielsen är mer prästkrage i paljetter än lingonris i cocktailglas. 

Selma och Fridolf klagar ilsket på undermålig revy

Revyn är inte speciellt aktuell, och före paus hörs inga skratt från publiken - men det tar sig efter pausen.

Ett äldre par tvingar sig upp på scenen efter pausen och konstaterar att det här är en helt värdelös show, utan något som helst sammanhang eller skoj, och den är ihoprafsad av några cyniska stockholmare bara för att lura göteborgarna på pengar. Sämst är den där Robert Gustafsson. Och Anders Jansson. 

Det gamla paret påminner om Selma och Lille Fridolf - hon ett riktigt rivjärn, han en riktig toffelhjälte.

Det roliga med den här sketchen är att det äldre paret spelas av Robert Gustafsson och Anders Jansson. De sågar alltså sig själva och sin egen show jäms med fotknölarna. De riktigt går in på hur värdelöst allt är. Och säger att göteborgarna luras att betala hutlösa priser för den här smörjan när de själva har så mycket bättre saker, som kaninerna på Liseberg och Revy #2.0 och Galenskaparna och AfterShave.

Någon börjar muttra något om att man börjar fundera på om de hade en bättre show på Oscarsteatern i Stockholm och sedan har rafsat ihop något riktigt undermåligt när de skulle till Lorensbergsteatern. Men så cyniska kan väl inte showmakarna vara?

Anders Jansson provar poledancing och yoga

Ändå funderar man på hur några av Sveriges mest kända komiker många gånger kan ha fått ett så dåligt material att jobba med. Ingen tystnad är så tyst som en publik som inte skrattar när en komiker står och harvar på scenen utan att få fram några skratt.

Anders Jansson ska prova poledancing och yoga och det går inte så bra. Men de flesta herrarna i publiken är väl mer i Anders Janssons (och Robert Gustavssons) ålder och format och delar förmågan till (o)vighet --- få i publikhavet är som de åtta vältränade dansarna som säkert hållit på med poledancing och cheerleading och sjungande kullerbyttor hela livet.

Kim Sulockis tennisgalning går på scenen tre gånger, han är inte rolig den första gången, han är inte rolig den andra gången och inte heller den tredje gången. (Tredje gången hörs suckar när han går på scenen igen). Det är meningen att tennistypen ska interagera med publiken, men det blir som ett privat kalas för rad ett och två i salongen. De hör kanske vad han säger och småfnissar lite, men i resten av salen är det dödstyst. Att skapa ett privatkalas och utesluta den större delen av publiken, istället för att spela ut, är aldrig en bra idé om man står på en stor scen. Det passar sig bättre om man håller på att knyta ballongdjur på ett barnkalas.


Robert Gustafsson som hundratioåring

Men Anders Jansson är ju riktigt rolig som gammalt rivjärn à la Selma (och han passar i blommig klänning) och Robert Gustafsson passar som toffelhjälte à la lille Fridolf. Men vad de säger om själva showen är sant, och det är det som gör att skrattet för en rolig sketch fastnar i halsen.

Även om showen marknadsförs som en ny specialshow, anpassad till nya händelser, ny teater och en ny värld verkar mycket som gammal skåpmat.

Benny Hill balett och Birgitta GW Persson.

Robert Gustafsson gör till exempel en virrig gammal gubbe som snyter sig i halsduken, som han brukar. Och Anders Jansson gör en virrig utrikesreporter vid namn Morgan, som han brukar. Robert gör också en hundratioåring som aldrig går ut genom ett fönster och försvinner, utan glatt berättar att han jobbat för all världens onda diktatorer, typ Hitler och Stalin, ungefär som de där minionerna i Dumma mej som letar ut de värsta bovarna i historien och jobbar för dem, och sedan kommer han ut som gay, till tonerna av Det var dans borti vägen.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret med förväntningarna

Robert Gustafsson är den som man har absolut högst förväntningar på under kvällen. Inte bara för att han är störst (och centralt placerad) på reklamaffischerna, utan för att han var så rolig i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.En sådan film drar upp förväntningarna rejält. Men man får komma ihåg: det är skillnad på film och teater. Filmen var baserad på en genomtänkt bästsäljande bok, hade ett bra filmmanus och om det inte blev roligt någon dag  när man filmade kunde man väl alltid ta om. Här finns ingen bra bok till grund, inget bra manus och det finns ingen möjlighet till omtagningar. Fungerar det inte så fungerar det inte. Är publiken tyst så är den. Även de bästa skådespelare och komiker kan ha en dålig dag då det inte fungerar, varken materialet de jobbar med eller samspelet med övriga kollegor eller samspelet med publiken. Live saknar skådespelaren alla säkerhetsnät som filmen erbjuder.

Morgan Pålsson på plats i en stad i skräck

Men inte ens filmade sekvenser garanterar att det blir roligt, speciellt om man inte har en genomtänkt idé. Anders Janssons utrikesreporter Morgan Pålsson låtsas vara på plats någonstans i ett farligt utland i en filmad sekvens, och han talar om en stad i skräck ... men plötsligt glider kameran för långt och det avslöjas att han är på plats i Göteborg, vid Poseidonstatyn.

Ingen skrattar. Göteborg var nyss en stad i skräck - ni minns nazistmarchen som verkade så hotfull men som bara blev till en promenad mellan två ICA-butiker (som rubriken på framsidan av Dagens Nyheter så koncist sammanfattade händelsen). Men det kunde ha gått illa. (Det fanns de som inte ens vågade sig till Göteborg för Bokmässan, så hotfull var stämningen, enligt mediernas rapportering!)

Att kalla Göteborg för en stad i skräck är ett sådant där tondövt skämt som inte går hem. Som så många andra.

Smålänningar är snåla och norrlänningar är tröga

Skämten är i stil med att smålänningar är snåla, norrlänningar är tröga, Kim Sulocki är kort och det är jätteroligt att säga siffran sex. Inte. Alla Kim-är-kort-skämt håller inte i längden. De håller inte ens en enda gång. Det här är den stortens standardskämt som man brukar hitta i gamla skämtböcker som hänger i ett snöre på dass, och de förtjänar som bäst att återvinnas till dasspapper, inte att presenteras som nyskriven revy. På det hela taget drar man ut alla skämt alldeles för länge så även det som är lite småkul i början blir uttjatat och urvaskat. Underbart är kort heter det ju. 

Om man bara haft de bra bitarna i showen hade man tyckt att detta var en bra show, men ljusglimtarna håller på att drunkna i allt skräp.

Storslagen final för Oscarsrevyn med fem artister och åtta dansare på scenen.

GW Persson på spaning efter sommaren som försvann

Kvällens absolut roligaste nummer står Rachel Mohlin för - hon är riktigt, riktigt rolig som en kvinnlig variant av Leif GW Persson - Birgitta GW Persson. Det roliga med detta är att det är en påhittad figur som Rachel kan göra lite som hon vill med - och dessutom är rollfiguren faktiskt en kärleksfull hyllning till Leif GW själv. Publiken ligger dubbel av skratt medan Rachel ligger över två barstolar av den där märkliga modellen som de ofta har i TV-studior nu för tiden. Det där är utan konkurrens showens bästa och roligaste ögonblick och äntligen får hela publiken skratta ut! Skrattar gör även Anders Jansson som ska intervjua Birgitta GW Persson på scenen, vilket förmodligen inte var en del av planen, men ibland går det bara inte att hålla masken.

Showens andra bästa ögonblick är alla Sanna Nielsens primadonna ögonblick - hon kan som få fylla en scen med sin röst och sin persona, och hon är bäst när hon inte tvingas försöka vara rolig.

I hela första akten har man längtat efter att Sanna skulle få ett riktigt show-stopper-nummer och den som väntar på något gott fick vänta verkligt länge.

Sannas imitation av Kinberg-Batra är betydligt sämre och dessutom inaktuell. Hon har hoppat av politiken för länge sedan och enligt recensionerna kan hon tydligen klara sig strålande som stå-upp komiker. Hennes man David Batra har också skrivit om sin nya show för att passa det aktuella läget - men de som ligger bakom Oscarsrevyn verkar ha varit betydligt latare och de har lämnat massor av inaktuell skåpmat i revyn. Det blir inte mycket fest på rester.

Sött finalnummer med hela ensemblen. 

En söt hyllning till alla nysvenskar

Avslutningsnumret handlar om hur svenskar är och hur utlänningar är och utmynnar i en gullig hyllning till alla nysvenskar av hela ensemblen och det är sött. Men inte roligt. Och ingen av dem som de hyllar och välkomnar finns i salen. Vilket i och för sig är tänkvärt - skämt om snåla smålänningar och tröga norrlänningar och att det är roligt om någon är kort eller tjock, eller om någon säger siffran sex, skulle förmodligen inte gått hem.

Taxiresan hem med en kille från Somalia bjuder på fler skratt än hela showen - han har på ett nyanserat sätt observerat hur svenskar är och hur somalier är och hur olika de är i hans familj och ingen förstår när mamman vräker ur sig arga haranger på italienska ... och det är superkul och inte det minsta förutsägbart eller inkört i några gamla uttjatade normer.

Komikern George Burns sa en gång att alla som vet hur världen ska styras är upptagna med att köra taxi och klippa hår.

Kanske är det så att alla som är riktigt, riktigt roliga och som är värda att stå på scen och berätta sina iakttagelser är upptagna med att köra taxi.

Eller så har de varit upptagna med att försöka göra karriär inom politiken.

Betyg: 3- Några toppar, många dalar, ett storslaget finalnummer och en glänsande Sanna Nielsen.


Läs även om 75 år med Familjen Addams:

http://tidningenkulturen.se/index.php/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/15804-75-ar-med-familjen-addams-fran-new-york-och-broadway-till-goeteborg-och-lorensbergsteatern

Belinda Graham