 |
| Ingen matte-geni-film är komplett utan en scen där siffror skrivs på fönstret! |
Ben Affleck som autistisk superhjälte i origin-story med franchise-potential
 |
| Många pusselbitar i denna actionthriller. |
Manus: Bill Dubuque
Originaltitel: The Accountant
Medverkande: Ben Affleck, Anna Kendrick, Jeffery Tambor, J.K. Simmons m.fl.
USA, 2016
Warner Bros.
The Accountant. Drama om missförstått mattegeni à la Good Will Hunting och A Beautiful Mind möter en autistisk Batman-vigilante med drag av Jason Bourne.
Warner Bros. har en hemlig superkraft i sina mycket lukrativa filmer - ni vet, de där som går med vinst många gånger om (oavsett vad kritikerna säger). På kort tid har Gone Girl, Batman vs. Superman, Live by Night och The Accountant blivit supersuccéer. Vad de har gemensamt: Ben Affleck. Vad de annars har gemensamt: Ingenting alls. De tre första har en stark "book" något som man i filmvetenskap pratar om när conceptet redan är känt eller storyn redan är känd. Och alla tre är baserade på "böcker" - en bästsäljande deckare, kända "comic books" och en roman av Dennis Lehane.
The Accountant är en originalhistoria utan "book" i grunden. Filmen är en blandning av det nydanande och det familjära - första halvan av filmen känns riktigt originell och bra, ett drama drivet av karaktärsskådespelare, alla i filmen spelar drama, och mest av alla Ben Affleck, som gör ett seriöst och trovärdigt försök att gestalta en person med autism. Hur svårt det är att umgås med andra människor, hur trevligt det är med familjära rutiner och hur tryggt det är med siffror, för dem vet man i alla fall var man har.
Första halvan av filmen bjuder på barndomstrauman och en söt office romance mellan två nördar - Anna Kendricks Dana och Ben Afflecks Chris. Men medans hon är en lagom-nörd som drömmer om WOW ögonblick i en Vera Wang klänning så äger han en äkta Pollock - och en Renior. Och lever ett hemligt dubbelliv. Men det vet hon ju inte om.
Afflecks karaktär Chris fotograferas ofta genom olika fyrkantiga motiv, han ramas in av fönster, en serveringskvadrat i sitt hus eller i den gigantiska glaskub som är hans kontor. Allt han bryr sig om finns också i en "box" en storage unit box. Han må vara bra på siffror, men han är ständigt "boxed in".
Halvvägs byter filmen bana och blir en helt annan film: den där superhjältekillen ska rädda sin civila flickvän och hon är så överraskad över hans dubbelliv, och så kommer tredje akten med det obligatoriska actionslutet. En tredje akt där den ensamme hjälten går in i ett hus fullt av bovar och kommer ut levande. Det här är Die Hard i en tvåplansvilla istället för en skyskrapa och utan någon gisslan att bry sig om.
Halvvägs genom filmen blir Ben Affleck också av med sina Clark Kent gulliga glasögon och förvandlas från charmigt tafatt och nördig revisor till iskall mördarmaskin. Som om man blandar ihop autistiska personers svårigheter att visa och tolka känslor "korrekt" med att faktiskt HA känslor över huvud taget.
Inte snyggt.
Tredje aktens klimax när en av filmens huvudpersoner skjuts i huvudet som komisk effekt under en konversation är inte det minsta roligt eller kul - det är bara smaklöst som om filmen blivit tondöv på känslor och vad den faktiskt försökt säga under sin första halva av speltiden.
Synd på så rara ärtor, första halvan av filmen lovade något riktigt exceptionellt bra - tills filmen blev som alla andra. Trots att en av slutreplikerna vill hylla det som är annorlunda vågade inte filmmakarna hålla fast vid annorlunda, till syvende och sist är det tydligen bäst att hålla fast vid de gamla recepten?
Warner Bros.
The Accountant. Drama om missförstått mattegeni à la Good Will Hunting och A Beautiful Mind möter en autistisk Batman-vigilante med drag av Jason Bourne.
Warner Bros. har en hemlig superkraft i sina mycket lukrativa filmer - ni vet, de där som går med vinst många gånger om (oavsett vad kritikerna säger). På kort tid har Gone Girl, Batman vs. Superman, Live by Night och The Accountant blivit supersuccéer. Vad de har gemensamt: Ben Affleck. Vad de annars har gemensamt: Ingenting alls. De tre första har en stark "book" något som man i filmvetenskap pratar om när conceptet redan är känt eller storyn redan är känd. Och alla tre är baserade på "böcker" - en bästsäljande deckare, kända "comic books" och en roman av Dennis Lehane.
The Accountant är en originalhistoria utan "book" i grunden. Filmen är en blandning av det nydanande och det familjära - första halvan av filmen känns riktigt originell och bra, ett drama drivet av karaktärsskådespelare, alla i filmen spelar drama, och mest av alla Ben Affleck, som gör ett seriöst och trovärdigt försök att gestalta en person med autism. Hur svårt det är att umgås med andra människor, hur trevligt det är med familjära rutiner och hur tryggt det är med siffror, för dem vet man i alla fall var man har.
Första halvan av filmen bjuder på barndomstrauman och en söt office romance mellan två nördar - Anna Kendricks Dana och Ben Afflecks Chris. Men medans hon är en lagom-nörd som drömmer om WOW ögonblick i en Vera Wang klänning så äger han en äkta Pollock - och en Renior. Och lever ett hemligt dubbelliv. Men det vet hon ju inte om.
Afflecks karaktär Chris fotograferas ofta genom olika fyrkantiga motiv, han ramas in av fönster, en serveringskvadrat i sitt hus eller i den gigantiska glaskub som är hans kontor. Allt han bryr sig om finns också i en "box" en storage unit box. Han må vara bra på siffror, men han är ständigt "boxed in".
Halvvägs byter filmen bana och blir en helt annan film: den där superhjältekillen ska rädda sin civila flickvän och hon är så överraskad över hans dubbelliv, och så kommer tredje akten med det obligatoriska actionslutet. En tredje akt där den ensamme hjälten går in i ett hus fullt av bovar och kommer ut levande. Det här är Die Hard i en tvåplansvilla istället för en skyskrapa och utan någon gisslan att bry sig om.
Halvvägs genom filmen blir Ben Affleck också av med sina Clark Kent gulliga glasögon och förvandlas från charmigt tafatt och nördig revisor till iskall mördarmaskin. Som om man blandar ihop autistiska personers svårigheter att visa och tolka känslor "korrekt" med att faktiskt HA känslor över huvud taget.
Inte snyggt.
Tredje aktens klimax när en av filmens huvudpersoner skjuts i huvudet som komisk effekt under en konversation är inte det minsta roligt eller kul - det är bara smaklöst som om filmen blivit tondöv på känslor och vad den faktiskt försökt säga under sin första halva av speltiden.
Synd på så rara ärtor, första halvan av filmen lovade något riktigt exceptionellt bra - tills filmen blev som alla andra. Trots att en av slutreplikerna vill hylla det som är annorlunda vågade inte filmmakarna hålla fast vid annorlunda, till syvende och sist är det tydligen bäst att hålla fast vid de gamla recepten?
 |
| Anna och Ben som Amy och Sheldon i en romantisk komedi (mitt i filmen). |
Som en sann "accountant" kan man sätta upp plus och minus på filmen och det blir många plus i pluskolumnen:
Pluskolumnen:
Filmen har Ben Affleck och Anna Kendrick och en massa bra birollsinnehavare. (Fans av J.K. Simmons kan notera att JK Simmons återigen är någon slags support-gubbe till Afflecks Batman. Förlåt, Afflecks Chris.)
Att utmåla autism som en superkraft kanske är lite naivt, men det är väl i alla fall trevligt tänkt, att man pekar på saker som speciella människor är bra på istället för det de kanske är sämre på. Så att säga: tanken är god. Och eftersom autister genom tiderna blivit kopplade ihop med Dustin Hoffman i Rain Man kanske det är dags för en ny "poster man"? En som är längre, tuffare och hunkigare?
Filmen har en väldigt gullig och rolig office romance. Lunch scenen när Dana försöker komma Chris inpå livet och misslyckas kapitalt är komediguld. Vare sig hon talar om "pocket protectors" eller "dogs playing poker" så går konversationen åt helvete, hon vill liksom imponera på den nye hunken på jobbet, men det går bara inte.
Kampsporten som används i filmen, pencak silat, är tack och lov inte söndertjatad i en massa andra filmer. Så än så länge ser det nytt och coolt ut! (Fast det är väl bara en tidsfråga ...)
Om ni undrar var Chris lärt sig pencak silat, så är det i orienten, för precis som i många andra origins-storys (Från Batman till Doctor Strange) så hämtar den vite amerikanske hjälten mod och visdom och förmågan att klubba ner folk på löpande band i den mytomspunna orienten.
Minuskolumnen:
Att man aldrig får titta klart på någon av filmerna.
Filmen känns som en massa olika typer av filmer ihopträngda i en och samma film, och man får aldrig se klart på någon av dem innan någon byter kanal. Ibland är det som en biopic (som liknar andra om autism eller speciella genier) ibland är det Good Will Hunting, ibland är det
A Beautiful Mind, och som alltid när det är genier i farten så sk a det skrivas ekvationer eller siffror på glasrutor, Även här. Mitt i är det en romanstiks komedi som är riktigt rolig och delar är som sketcher som skulle platsat i Big Bang Theory. Dana och Chris har personkemi som Amy och Sheldon. Dvs. innan Chris förvandlas till en Batman-liknande vigilante.
Största minuset: Tredje akten. Die Hard i en tvåplans villa. Var blev all originalitet av?
Logiken. (Det blir faktiskt tre minus för de tre mest ologiska sakerna).
Slutligen har filmen det sämsta uppfostringsexemplet någonsin av unga pojkar. Det verkar som om filmen vill säga att "the colonel" var en bra far - men var han det`Han drev bort barnens morsa genom att lämna henne ensam med två underliga ungar och vägra att de gick gå i specialskola och när han till sist tar hand om dem är det mycket motvilligt, för att hon har stuckit. Då går uppfostran ut på att skaffa en kampsportstränare som ska ge dem riktigt mycket stryk så att de ska bli riktiga män. Grattis, gubben lyckas uppfostra inte bara en utan TVÅ fullblodspsykopater och massmördrare. Både Chris och Brax. Chris är den marginellt mest normale av de två.
The Colonel får Darth Vader att framstå som en bra farsa - han lämnade i alla fall ungarna i fred.
Talet om "att välja att inte vara ett offer" är äkta amerikanskt bullshit (serverat med sentimental musik till) och ett av filmens sämsta tal - efter detta peptalk går Chris och Brax ut och slår ner fyra franska killar. Så får man vänner i Frankrike! (Franska killar är annars väldigt lite macho, det normala för bästa vänner (alltså heterokillar) är att hålla om varandra när de går hem från skolan och att pussas när de träffas och att äta nyttiga grönsaker - kanske DET hade varit bättre för de båda amerikanska grabbarna att ta efter?!)
Dags att göra upp balansräkningen:
Massor av plus i början, massor av minus i slutet.
En film som vill hylla det annorlunda vågar till syvende och sist inte själv vara annorlunda.
Men jag har sparat det största pluset till sist: att det är en gammaldags karaktärsdriven film (Affleck ser ut lite som Rock Hudson) av det slag som Hollwood gör alltmer sällan. Det var en relativt billig film att göra (medelbudget filmer görs nästan inte längre) och den spelade in massor av cash - publiken verkade vara nöjd. Och det innebär att man helt ofrivilligt skapat en franchise.
Det blir uppföljare.
The Accountant har lite kvar på pluskontot och får lite till på välvillig kredit, i väntan på fortsättningen.
Den autistiska revisorn kommer tillbaka. Ben Affleck får vara superhjälte i två franchises och göra både Batman och mannen som skulle kunna ha varit Batmans autistiske kusin.
BG
Filmen har Ben Affleck och Anna Kendrick och en massa bra birollsinnehavare. (Fans av J.K. Simmons kan notera att JK Simmons återigen är någon slags support-gubbe till Afflecks Batman. Förlåt, Afflecks Chris.)
Att utmåla autism som en superkraft kanske är lite naivt, men det är väl i alla fall trevligt tänkt, att man pekar på saker som speciella människor är bra på istället för det de kanske är sämre på. Så att säga: tanken är god. Och eftersom autister genom tiderna blivit kopplade ihop med Dustin Hoffman i Rain Man kanske det är dags för en ny "poster man"? En som är längre, tuffare och hunkigare?
Filmen har en väldigt gullig och rolig office romance. Lunch scenen när Dana försöker komma Chris inpå livet och misslyckas kapitalt är komediguld. Vare sig hon talar om "pocket protectors" eller "dogs playing poker" så går konversationen åt helvete, hon vill liksom imponera på den nye hunken på jobbet, men det går bara inte.
Kampsporten som används i filmen, pencak silat, är tack och lov inte söndertjatad i en massa andra filmer. Så än så länge ser det nytt och coolt ut! (Fast det är väl bara en tidsfråga ...)
Om ni undrar var Chris lärt sig pencak silat, så är det i orienten, för precis som i många andra origins-storys (Från Batman till Doctor Strange) så hämtar den vite amerikanske hjälten mod och visdom och förmågan att klubba ner folk på löpande band i den mytomspunna orienten.
 |
| "Jag måste få göra klart!" Visst, mattegeniet, men vi får aldrig se klart på någon av filmerna i denna film! |
Minuskolumnen:
Att man aldrig får titta klart på någon av filmerna.
Filmen känns som en massa olika typer av filmer ihopträngda i en och samma film, och man får aldrig se klart på någon av dem innan någon byter kanal. Ibland är det som en biopic (som liknar andra om autism eller speciella genier) ibland är det Good Will Hunting, ibland är det
A Beautiful Mind, och som alltid när det är genier i farten så sk a det skrivas ekvationer eller siffror på glasrutor, Även här. Mitt i är det en romanstiks komedi som är riktigt rolig och delar är som sketcher som skulle platsat i Big Bang Theory. Dana och Chris har personkemi som Amy och Sheldon. Dvs. innan Chris förvandlas till en Batman-liknande vigilante.
Största minuset: Tredje akten. Die Hard i en tvåplans villa. Var blev all originalitet av?
Logiken. (Det blir faktiskt tre minus för de tre mest ologiska sakerna).
Hur man än räknar så går det ingenting ihop - trots titeln The Accountant. (Inte för att en actionfilm behöver vara logisk eller gå ihop, den kan vara kul ändå - men första halvan ser ut som ett seriöst drama, och då börjar man ställa krav - och ett minimun av logik behöver även actionfilmer.)
De mest ologiska sakerna:
1) Varför anställer ett företag och en företagsledare som har allt att dölja, en revisor som är ökänd för att se allt? De VET vem han är! (Företagsledningen har själva snott 61 795 000 dollar och lite växel från sitt eget förstag för att sedan sätta tillbaka det igen därför att... ja försök inte att hänga med i planen, den är för virrig, vad är det för mastermind plan egentligen?) Dana hade de bara kunnat avskeda eller ge andra uppgifter. Ingen hade brytt sig. Ingen bryr sig om siffror. Och det är inte ens ett ondskefullt företag som skildras, de gör robotar som används och behövs inom medicinen.
Det hade varit roligare att se Chris mot drogbaroner, maffian, människosmugglare, terrorister, vad som helst, alla de där andra kunderna som han jobbar för och som han tydligen INTE sköt i huvudet för att de var oärliga.
2) Varför riskerar Chris livet som revisor för planetens farligaste män, typ terrorister, smugglare, drogbaroner, maffian, camorran etc. för att sedan ge bort alla pengarna till en skola som han aldrig gick på?
(Skolan är för autistiska barn - men det är tydligen tramsigt med specialskolor och MYCKET nyttigare att lära sig kampsport och att slå sig själv med en pinne - i alla fall enligt filmen. För det var ju så Chris utbildades till hjälte! Inte genom "mollycoddling".)
3) Vad håller J.K. Simmons karaktär och hans anställda Miss Medina egentligen på med? Simmons figur hotar Miss Medina för att hon suttit i fängelse och ändå fått jobb på FED / FBI - jaha, skulle FBI inte kunnat ta reda på det själva? - och hot är aldrig bra för att motivera medarbetare. Sedan säger han att hon måste ta reda på allt om The Accountant - och han avslöjare inte att han själv känner The Accountant! Och hur de träffades! Det där måste vara den sämsta management-exemplet någonsin.
Och vad den där Miss Medina får beröm för på slutet är helt obegripligt. Det är väl en tragedi om ett robotföretag går i graven, de gjorde bra saker. Och hon har inte gjort ett skit. Det tar henne över en timme av filmen att komma på att alla aliases som Chris använde är matematiker. Wolff, Caroll och Gauss är så pass kända att det borde ha gått på under fem minuter. (Eller så kommer tittaren på det så fort eftersom det står Jabberwocky på övervakningskameran?).
4) Och en fjärde lite rolig sak:
De mest ologiska sakerna:
1) Varför anställer ett företag och en företagsledare som har allt att dölja, en revisor som är ökänd för att se allt? De VET vem han är! (Företagsledningen har själva snott 61 795 000 dollar och lite växel från sitt eget förstag för att sedan sätta tillbaka det igen därför att... ja försök inte att hänga med i planen, den är för virrig, vad är det för mastermind plan egentligen?) Dana hade de bara kunnat avskeda eller ge andra uppgifter. Ingen hade brytt sig. Ingen bryr sig om siffror. Och det är inte ens ett ondskefullt företag som skildras, de gör robotar som används och behövs inom medicinen.
Det hade varit roligare att se Chris mot drogbaroner, maffian, människosmugglare, terrorister, vad som helst, alla de där andra kunderna som han jobbar för och som han tydligen INTE sköt i huvudet för att de var oärliga.
2) Varför riskerar Chris livet som revisor för planetens farligaste män, typ terrorister, smugglare, drogbaroner, maffian, camorran etc. för att sedan ge bort alla pengarna till en skola som han aldrig gick på?
(Skolan är för autistiska barn - men det är tydligen tramsigt med specialskolor och MYCKET nyttigare att lära sig kampsport och att slå sig själv med en pinne - i alla fall enligt filmen. För det var ju så Chris utbildades till hjälte! Inte genom "mollycoddling".)
3) Vad håller J.K. Simmons karaktär och hans anställda Miss Medina egentligen på med? Simmons figur hotar Miss Medina för att hon suttit i fängelse och ändå fått jobb på FED / FBI - jaha, skulle FBI inte kunnat ta reda på det själva? - och hot är aldrig bra för att motivera medarbetare. Sedan säger han att hon måste ta reda på allt om The Accountant - och han avslöjare inte att han själv känner The Accountant! Och hur de träffades! Det där måste vara den sämsta management-exemplet någonsin.
Och vad den där Miss Medina får beröm för på slutet är helt obegripligt. Det är väl en tragedi om ett robotföretag går i graven, de gjorde bra saker. Och hon har inte gjort ett skit. Det tar henne över en timme av filmen att komma på att alla aliases som Chris använde är matematiker. Wolff, Caroll och Gauss är så pass kända att det borde ha gått på under fem minuter. (Eller så kommer tittaren på det så fort eftersom det står Jabberwocky på övervakningskameran?).
 |
| Från Nördig Revisor till Superhjälte utan Glasögon. Clark Kent har bytt om! |
4) Och en fjärde lite rolig sak:
När Chris packar ner alla möjliga skjutvapen innan Die Hard sekvensen börjar ... varför tar han också med sig serietidningar? Utifall han får tråkigt och behöver läsa något spännande under tiden? Den typen av serietidningar som han maniskt samlar förlorar siktom sitt samlarvärde om man knölar ner dem i en sportbag med en massa pistoler.
5) Hur man /inte/ uppfostrar barn:
5) Hur man /inte/ uppfostrar barn:
Slutligen har filmen det sämsta uppfostringsexemplet någonsin av unga pojkar. Det verkar som om filmen vill säga att "the colonel" var en bra far - men var han det`Han drev bort barnens morsa genom att lämna henne ensam med två underliga ungar och vägra att de gick gå i specialskola och när han till sist tar hand om dem är det mycket motvilligt, för att hon har stuckit. Då går uppfostran ut på att skaffa en kampsportstränare som ska ge dem riktigt mycket stryk så att de ska bli riktiga män. Grattis, gubben lyckas uppfostra inte bara en utan TVÅ fullblodspsykopater och massmördrare. Både Chris och Brax. Chris är den marginellt mest normale av de två.
The Colonel får Darth Vader att framstå som en bra farsa - han lämnade i alla fall ungarna i fred.
Talet om "att välja att inte vara ett offer" är äkta amerikanskt bullshit (serverat med sentimental musik till) och ett av filmens sämsta tal - efter detta peptalk går Chris och Brax ut och slår ner fyra franska killar. Så får man vänner i Frankrike! (Franska killar är annars väldigt lite macho, det normala för bästa vänner (alltså heterokillar) är att hålla om varandra när de går hem från skolan och att pussas när de träffas och att äta nyttiga grönsaker - kanske DET hade varit bättre för de båda amerikanska grabbarna att ta efter?!)
 |
| Hmm ... jag räknar med en film två! Då kan vi förklara allt det oförklarliga i ettan! |
Dags att göra upp balansräkningen:
Massor av plus i början, massor av minus i slutet.
En film som vill hylla det annorlunda vågar till syvende och sist inte själv vara annorlunda.
Men jag har sparat det största pluset till sist: att det är en gammaldags karaktärsdriven film (Affleck ser ut lite som Rock Hudson) av det slag som Hollwood gör alltmer sällan. Det var en relativt billig film att göra (medelbudget filmer görs nästan inte längre) och den spelade in massor av cash - publiken verkade vara nöjd. Och det innebär att man helt ofrivilligt skapat en franchise.
Det blir uppföljare.
The Accountant har lite kvar på pluskontot och får lite till på välvillig kredit, i väntan på fortsättningen.
Den autistiska revisorn kommer tillbaka. Ben Affleck får vara superhjälte i två franchises och göra både Batman och mannen som skulle kunna ha varit Batmans autistiske kusin.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.