Mitt (inte så) perfekta liv - Myten om London marknadsförs skickligt

Sophie Kinsella är tillbaka med en ny London-hjältinna.

Mitt (inte så) perfekta liv 

- Myten om London marknadsförs skickligt

Sophie Kinsella
Mitt (inte så) perfekta liv
Översättning: Elisabet Fredholm
Originaltitel: My (not so) perfect life
ISBN: 9789188261885
Printz Publishing

"Djävulen bär Prada" möter trygg brittisk feel-good och en "Shopaholic" hjältinna som inte har råd att shoppa!

Hashtag "Drömliv"

Sophie Kinsella är mest känd för sina böcker om Shopaholic-hjältinnan Becky Bloomwood, men hon skriver även andra romaner. Mitt (inte så) perfekta liv tar liksom den första Shopaholic-romanen pulsen på livet i London idag, men den handlar också om kvinnlig vänskap. Visst finns det en lång, mörk, snygg, stormrik och framgångsrik kille för hjältinnan Katie att lägga beslag på (han påminner förresten en hel del om Beckys man Luke Brandon), men den centrala relationen i boken handlar om Katie och Demeter och hur de två mot alla odds blir vänner, trots att de först inte verkar ha någonting gemensamt. Förutom att Demeter har det liv som Katie skulle vilja ha - i alla fall om man tittar på Demeters instagram. Men varken Demeter eller Katie är ärliga på instagram och ingen av dem visar upp de sidor av sina liv som inte är så perfekta.

Lantis - och stolt!

Sophie Kinsellas nya roman handlar också om hur livet på landet och livet i staden båda kan vara lockande, på olika sätt. Man ska inte skämmas för att man är en lantis - man ska vara stolt över det och sina unika kunskaper.

Jenny Colgans senaste romansuccéer - först trilogin om Det lilla bageriet på Strandpromenaden, sedan Den lilla bokhandeln på hörnet - handlar också om hjältinnor som av olika anledningar lämnar storstaden (London respektive Birmingham) och blir enormt framgångsrika när de startar eget någonstans på landet (en ö utanför Cornwalls kust respektive en liten by i Skottland) och dessa hjältinnor kommer båda fram till samma sak: det är underbart att slippa pendla, det är underbart att bara ha några meter att gå till jobbet, det är underbart att träffa trevliga, avslappnade människor, det är underbart att kunna andas. I London finns det i princip ingen luft kvar, bara avgaser, och på den fullproppade tunnelbanan får man turas om att andas.

Den (inte så) perfekta pendlingen

Sophie Kinsellas bild av staden versus landet är densamma. London är trångt och stressigt och stökigt och skitigt. Pendlingen till jobbet tar nästan två timmar (på landet hinner du köra förbi en massa små byar och till närmsta stad på samma tid) och detta om alla byten fungerar. Alla är stressade och otrevliga. Det finns ingen ren luft att andas. Du kan aldrig njuta av att titta på stjärnorna. När du kommer till jobbet tre-fyra timmar efter att du gått hemifrån (tiden inkluderar de förseningar som verkar vara nästan obligatoriska på tunnelbanan idag) är du i princip redan slutkörd. Och din arbetsdag har inte ens börjat!

Katie kommer från landet, det rurala och pittoreska Somerset, hon är uppväxt på en gård, och hennes pappa har noll meter att pendla till jobbet. Han bara går ut från huset, andas in den friska lantluften och kör igång.

Sophie Kinsellas bok liknar på sätt och vis Jenny Colgans, men med motsatt slutledning.

Fejkad lycka

Katie vantrivs i London, hennes bostad är hemsk, hon har aldrig någon mat och aldrig några pengar och alla bilder hon lägger ut på instagram är fejk. Hon fotograferar andra, lyckade människors liv och till och med deras varma choklad (själv har hon inte råd att gå på café, inte med dagens Londonpriser). Slutligen får hon orättvist sparken från sitt jobb som assistent på en reklamfirma, när det ska bli nedskärningar för att firman har börjat gå dåligt efter flera missade deadlines och missnöjda kunder.

Katie flyttar hem igen för att starta en "glamping" på sin pappas gård (kort för "glamorös camping") och använder alla sina stadskunskaper och kontakter till att vampa upp den gamla gården och ta hutlöst betalt av stadsbor som inte har mer vett eller sans och går på Katies reklamkampanj.

Katie är plötsligt framgångsrik, hon slipper pendla, hon har pengar, hälsosam mat, bra bostad och gott om ren luft att andas. Ändå är det inte nog för henne, hon vill till London igen och jobba där med att sälja in reklamkampanjer för en massa prylar (som ingen egentligen behöver) och i och med ett påklistrat "lyckligt slut" får hon ett bättre jobb som innebär mycket mer pengar och dessutom en fin bostad och en snygg, rik Luke-Brandon-typ-pojkvän och kan således börja ett andra varv i London.

Den stora placeboeffekten

Det förklaras aldrig varför folk ska klämma ihop sig allesammans på så liten yta och leva med köer och utan luft. (Eller varför det INTE är fint nog att jobba med en gård, där djuren mår bra och man odlar saker och gör saker som folk faktiskt behöver - som till exempel mat). De flesta jobb, som Katies, kan skötas via datorn och allt kan i princip göras var som helst. Du får inte ett bättre jobb gjort för att du anlitar en firma med London adress. Du kan lika gärna ta en som ligger i Somerset. Så många av Londonborna är ändå inflyttade lantisar! Ger London adresser någon slags placeboeffekt, att de automatiskt ska vara bättre? Det hade varit kul om Katie startat en konkurrerande firma som slog ut London firmorna - eftersom hon med lägre hyra hade kunnat ta mindre betalt och med ingen pendlingstid hade hon kunnat jobba mycket effektivare!

Folk som bor i London verkar inte gå på alla shower, restauranger, caféer, turistattraktioner ... det är för besökare. Londonbor är upptagna med att pendla och ransonera sina andetag.
Men ändå ska myten om Bridget-Jones-livet med krogliv och kul kompisar och glammigt stadsjobb marknadsföras - även i den här boken.

Man hade väntat sig att åtminstone Katie, som håller på med reklam, skulle se igenom den dimridån. Eller finns det för mycket smogg i vägen?

Vem är "den rätta"?

Mest intressant i boken är relationen mellan Katie och Demeter och hur skildringen av Demeter utvecklas genom romanen. Det som börjar som en skildring av en "Djävulen-bär-Prada"-chef slutar som en skildring av en modern, brittisk dubbelarbetande morsa som har fått offra en hel del för att komma dit hon är. En kvinna som visar sig vara en lojal och bra vän för Katie - och inte alls en chef från helvetet.

Så många framgångsrika författare bygger en intrig kring att hjältinnan ska hitta "den rätte" - det är befriande att se en intrig där hjältinnan ska hitta "den rätta" - alltså den rätta bästa vännen. För i början av boken är det inte alls lätt att se vem "den rätta" är!

Läs även:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/22336-litteratur-sophie-kinsella-en-shopaholic-i-las-vegas

Belinda Graham