 |
| Var parkerade vi egentligen bilen någonstans? |
Regi: Kenneth Lonergan
 |
| Mer Michelle Williams, tack! |
Titel: Manchester by the Sea
Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Williams, Lucas Hedges, Kyle Chandler, Heather Burns m.fl.
Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Williams, Lucas Hedges, Kyle Chandler, Heather Burns m.fl.
USA, 2016
Universal Sony Home Enteratainment
Alla trauman får inte en upplösning. Havet sväljer inte alla tårar. Inte i Manchester by the Sea.
Manchester by the Sea rankas som en av 2016 års bästa filmer. Sex Oscarsnomineringar: Best Picture, Best Director, Best Actor (Casey Affleck), Best Supporting Actor (Hedges), Best Supporting Actress (Williams), Best Original Screenplay (Kenneth Lonergan). Den vann två Oscars: Best Original Screenplay och Best Actor.
Manchester by the Sea rankas som en av 2016 års bästa filmer. Sex Oscarsnomineringar: Best Picture, Best Director, Best Actor (Casey Affleck), Best Supporting Actor (Hedges), Best Supporting Actress (Williams), Best Original Screenplay (Kenneth Lonergan). Den vann två Oscars: Best Original Screenplay och Best Actor.
Filmen vann också en Golden Globe Award (Best Actor) och var nominerad i ytterligare fyra kategorier.
Från skådespelare till stjärna
Det här är filmen som är som gjord för att ta en skådespelare från att vara en vanlig, lagom känd karaktärsskådespelare och förvandla honom till en stor stjärna. Casey Affleck är inte längre känd som Ben Afflecks lillebror.
Ursprungligen hade Matt Damon tänkt ha huvudrollen själv, men hans filmstjärneschema var alltför fullspäckat - nu blev han bara producent till filmen. Men Matt Damon kan i alla fall skryta med att vara inblandad i båda Affleck brödernas första Oscars (Matt Damon och Ben Affleck belönades för sitt gemensamma manusarbete Good Will Hunting). Damon har utan tvekan näsa för bra manus.
Det här är filmen som är som gjord för att ta en skådespelare från att vara en vanlig, lagom känd karaktärsskådespelare och förvandla honom till en stor stjärna. Casey Affleck är inte längre känd som Ben Afflecks lillebror.
Ursprungligen hade Matt Damon tänkt ha huvudrollen själv, men hans filmstjärneschema var alltför fullspäckat - nu blev han bara producent till filmen. Men Matt Damon kan i alla fall skryta med att vara inblandad i båda Affleck brödernas första Oscars (Matt Damon och Ben Affleck belönades för sitt gemensamma manusarbete Good Will Hunting). Damon har utan tvekan näsa för bra manus.
Utan bra manus, ingen bra film.
Det går att förvandla ett bra manus till en dålig film, men det är svårt att förvandla ett dåligt manus till en bra film.
Som gjord för att vinna priser
Vill man vara cynisk så verkar Manchester by the Sea nästan vara konstruerad för att vinna priser och den gick upp på bio som årets stora julsnyftare - ett säkert tecken på att prissäsongen, tiden på året som premierar sentimental smärta, har infunnit sig. Det är en tid som bjuder på många välspelade filmer som får mycket uppmärksamhet - men ofta utan att några nya idéer presenteras, egentligen. Oftast är det filmer om lidande. Gärna manligt lidande, men det brukar bli kvinnorna, de kvinnliga skådespelarna, som dekorativt gråter.
Skitjobb i Boston
När vi möter huvudpersonen i Manchester by the Sea befinner vi oss i Boston. Casey Affleck spelar Lee Chandler, som grymtande och frenetiskt skottar snö, fixar blockerade toaletter, läckande kranar och trasiga lampor. Han gör mer än vad han egentligen får göra, lagligt sett, och han arbetar för minimilön. Han är bra på det han gör, men han är inte socialt begåvad och hyresgästerna klagar på att han inte är trevlig och att han aldrig ler. Han ska inte bara göra hårt arbete, han ska även le samtidigt.
Det finns inte många amerikanska storfilmer som handlar om "blue collar workers" och deras arbetssituation, så filmen har redan inledningsvis samlat på sig pluspoäng. Situationen för Lee Chandler är både tragisk och komisk på samma gång.
Filmen växlar spår när Lees bror dör av en hjärtattack och Lee måste åka hem igen, till Manchester by the Sea, en liten håla där alla känner alla och där alla skvallrar om Lees plötsliga hemvändande. Man förstår att det har hänt något fruktansvärt i Lees förflutna - man kan knappast kalla det för en hemlighet (eftersom alla i den lilla staden vet om vad som hände) men det är inledningsvis en hemlighet för filmens åskådare. Bit för bit avslöjas det hur Lee blev som han blev och varför han inte kan visa känslor och vara social. Varför han tycker att han inte förtjänar glädje, kärlek, vänskap eller ens ett bra jobb och en bra bostad.
När vi möter huvudpersonen i Manchester by the Sea befinner vi oss i Boston. Casey Affleck spelar Lee Chandler, som grymtande och frenetiskt skottar snö, fixar blockerade toaletter, läckande kranar och trasiga lampor. Han gör mer än vad han egentligen får göra, lagligt sett, och han arbetar för minimilön. Han är bra på det han gör, men han är inte socialt begåvad och hyresgästerna klagar på att han inte är trevlig och att han aldrig ler. Han ska inte bara göra hårt arbete, han ska även le samtidigt.
Det finns inte många amerikanska storfilmer som handlar om "blue collar workers" och deras arbetssituation, så filmen har redan inledningsvis samlat på sig pluspoäng. Situationen för Lee Chandler är både tragisk och komisk på samma gång.
Filmen växlar spår när Lees bror dör av en hjärtattack och Lee måste åka hem igen, till Manchester by the Sea, en liten håla där alla känner alla och där alla skvallrar om Lees plötsliga hemvändande. Man förstår att det har hänt något fruktansvärt i Lees förflutna - man kan knappast kalla det för en hemlighet (eftersom alla i den lilla staden vet om vad som hände) men det är inledningsvis en hemlighet för filmens åskådare. Bit för bit avslöjas det hur Lee blev som han blev och varför han inte kan visa känslor och vara social. Varför han tycker att han inte förtjänar glädje, kärlek, vänskap eller ens ett bra jobb och en bra bostad.
 |
| Michelle Williams och Casey Affleck i Manchester by the Sea. |
En hemvändare som upprör känslor
Lees plan är att åka en snabb sväng till Manchester by the Sea, fixa allt som måste fixas och sedan återvända direkt till Boston, men det visar sig att brodern har testamenterat sin ohängde tonårsson till Lee. Lee blir inte förtjust. Inte tonårssonen heller. Han vägrar flytta till Boston. Med tonåringens egna ord: "I'm in the basketball team, I'm in the hockey team, I'm in a band, I've got TWO girlfriends."
Alltså: Inte ett ord om studier och att Boston har ett bra universitet, det räcker att vara sportfåne (eller "jock" som de säger i USA) så blir man populär och kan få hur många flickvänner som helst. Lee blir plötsligt bara en chaufför till en bortskämd tonåring som ska skjutsas till en massa aktiviteter och när skolan börjar gestikulerar tonåringen mot två tjejer till och påpekar att de också önskar att de var hans flickvänner. Eftersom han är blek, ointressant, lite rödlätt och mycket egenkär undrar man vad dragningskraften är, räcker det att vara sportfåne för att låtsas att man är nåt särskilt i en liten stad? Eller räcker det med att jämt hamna i slagsmål med de andra i laget? Eller att hacka på andra i bandet (även om det inte är de som spelar fel)? En hel del av humorn med tonåringen är American-Pie-aktig, som när han snubblar på ett dockskåp hemma hos en av flickvännerna. Här har manusförfattaren försökt lätta upp en dyster historia med lite humor. Det blir inte roligt. Det blir mest bara fel.
Lees plan är att åka en snabb sväng till Manchester by the Sea, fixa allt som måste fixas och sedan återvända direkt till Boston, men det visar sig att brodern har testamenterat sin ohängde tonårsson till Lee. Lee blir inte förtjust. Inte tonårssonen heller. Han vägrar flytta till Boston. Med tonåringens egna ord: "I'm in the basketball team, I'm in the hockey team, I'm in a band, I've got TWO girlfriends."
Alltså: Inte ett ord om studier och att Boston har ett bra universitet, det räcker att vara sportfåne (eller "jock" som de säger i USA) så blir man populär och kan få hur många flickvänner som helst. Lee blir plötsligt bara en chaufför till en bortskämd tonåring som ska skjutsas till en massa aktiviteter och när skolan börjar gestikulerar tonåringen mot två tjejer till och påpekar att de också önskar att de var hans flickvänner. Eftersom han är blek, ointressant, lite rödlätt och mycket egenkär undrar man vad dragningskraften är, räcker det att vara sportfåne för att låtsas att man är nåt särskilt i en liten stad? Eller räcker det med att jämt hamna i slagsmål med de andra i laget? Eller att hacka på andra i bandet (även om det inte är de som spelar fel)? En hel del av humorn med tonåringen är American-Pie-aktig, som när han snubblar på ett dockskåp hemma hos en av flickvännerna. Här har manusförfattaren försökt lätta upp en dyster historia med lite humor. Det blir inte roligt. Det blir mest bara fel.
Gråter över frusen kyckling
Roligt, eller snarare tragikomiskt, blir det däremot under väldigt allvarliga scener, som när tonåringen plötsligt gråter över frusen kyckling, eller när Lee plus tonåring pratar begravningsarrangemang, går vilse och inte vet var de parkerat bilen. Efter att först ha klagat på hur dyrt det är att frysa ner Lees döde bror (tonåringens farsa) oroar de sig plötsligt över att själva frysa ihjäl.
Roligt, eller snarare tragikomiskt, blir det däremot under väldigt allvarliga scener, som när tonåringen plötsligt gråter över frusen kyckling, eller när Lee plus tonåring pratar begravningsarrangemang, går vilse och inte vet var de parkerat bilen. Efter att först ha klagat på hur dyrt det är att frysa ner Lees döde bror (tonåringens farsa) oroar de sig plötsligt över att själva frysa ihjäl.
Tragiskt och samtidigt komiskt är det också i filmens bästa scen när Lee möter sin före detta fru, spelad av Michelle Williams. Att döma av filmaffischen (och senare filmomslaget) hade man väntat sig mer Michelle Williams. Men det lilla hon är med i filmen (hon är gravt underutnyttjad) är hon helt fantastisk och hon överglänser alla andra i detta dystra drama.
Hon gråter elegant, som bara Hollywoodstjärnor kan, och säger att hon förtjänar att brinna i helvetet efter vad hon gjort och sagt till Lee. Den tragiska humorn är att helvetet knappast kan bjuda på värre tortyr än den hon varit med om på jorden: att se sina tre barn brinna upp. Dante hade inte kunnat hitta på något värre till sista helveteskretsen.
Hon gråter elegant, som bara Hollywoodstjärnor kan, och säger att hon förtjänar att brinna i helvetet efter vad hon gjort och sagt till Lee. Den tragiska humorn är att helvetet knappast kan bjuda på värre tortyr än den hon varit med om på jorden: att se sina tre barn brinna upp. Dante hade inte kunnat hitta på något värre till sista helveteskretsen.
Platsens betydelse
Manchester by the Sea påminner till ytan om de välmående småorterna som dominerade Hollywoodfilmen på 1980-talet. Men nu är den helvit, knegande och stretande. Manchester by the Sea är inte bara en film om ett trauma. Den är bland annat också en film om skiftet mot den vita arbetarklass som 2016 har hamnat i fokus, bland annat politiskt. Det gäller inte bindestrecksidentiteter (Italian-America, Irish-American etc.) som i så många av Bostons arbetarklassfilmer (t.ex. boxningsfilmen The Fighter), kittet finns bland annat i en genomarbetad Massachusettsdialekt. Det är bara att lyssna på Michelle Williams öppna A:n och hur hon använder dialekten för att musikaliskt svära på sin ohängde man, i en flashback till den tid då de fortfarande var gifta och lyckliga tillsammans.
Manchester by the Sea påminner till ytan om de välmående småorterna som dominerade Hollywoodfilmen på 1980-talet. Men nu är den helvit, knegande och stretande. Manchester by the Sea är inte bara en film om ett trauma. Den är bland annat också en film om skiftet mot den vita arbetarklass som 2016 har hamnat i fokus, bland annat politiskt. Det gäller inte bindestrecksidentiteter (Italian-America, Irish-American etc.) som i så många av Bostons arbetarklassfilmer (t.ex. boxningsfilmen The Fighter), kittet finns bland annat i en genomarbetad Massachusettsdialekt. Det är bara att lyssna på Michelle Williams öppna A:n och hur hon använder dialekten för att musikaliskt svära på sin ohängde man, i en flashback till den tid då de fortfarande var gifta och lyckliga tillsammans.
Stämningsskapande musik med havskänsla
Speciellt värt att notera i filmen är mycket bra stämningsskapande musik av Lesley Barber. Det blev tyvärr ingen Oscarsnominering för henne, eftersom Kenneth Lonergan valde att även blanda in en del klassisk musik i mixen, men det är ändå de delar som är gjorda av Barber som är "bäst" och eftersom så mycket av Lee är stängt för betraktaren, han visar inte känslor, han kan inte uttrycka känslor, är det genom Barbers musik som vi över huvud taget får en uppfattning om vad Lee känner - och därmed kan börja känna något för honom.
Barber har bland annat fått musiken att låta som havet, vilket är passande eftersom många av filmens "blue collar workers" är beroende av havet för brödfödan. Man hade gärna sett mer av arbetet på båtarna i filmen. Det är i sådana situationer som folk brukar prata - ingen ögonkontakt behövs - inte när alla sitter runt matbordet (då ska man ju äta!) - matbordstjafs är snarare sånt som "white collar workers" håller på med. Något att tänka på om det någon gång kommer upp ett manus som är en uppföljare till Manchester by the Sea - eller en helt annan historia som rör sig i samma farvatten.
Tappad livslust och en andra chans
Någon har tappat livslusten efter en familjetragedi och får en andra chans. Detta är ett populärt tema i hyllade och finkulturella filmer. Manchester by the Sea är en mycket bra film i det facket.
Någon har tappat livslusten efter en familjetragedi och får en andra chans. Detta är ett populärt tema i hyllade och finkulturella filmer. Manchester by the Sea är en mycket bra film i det facket.
Men man kan också kolla in James Francos plågor i Wim Wenders Every thing will be fine (kom ut ett år innan Manchester by the Sea) och nästan se samma film en gång till.
Men den filmen hade inte Michelle Williams. Hon är glasyren på den här tragiska tårtan, körsbäret på den frusna glassen. Casey Afflecks roll är mest frusen. Och han hinner aldrig tina upp under hela filmen.
Men som Kenneth Lonnergan sa till filmens försvar: många kommer aldrig över sina trauman, och även dessa människor förtjänar en film.
Alltså en film där allting kanske är lika hopplöst när det slutar som när det börjar. En film där det evigt frusna aldrig tinar upp.
Analysera mera!
Rocky och Bullwinkle på äventyr
Gangs of New York
Belinda Graham
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.