FILM: Kubo och de två strängarna - att börja en historia är lättare än att avsluta den ...

Kubo och de två strängarna
 Kubo and the two strings

Regi: Travis Knight. 

Röster i originalversionen: Art Parkinson, Charlize Theron, Matthew McConaughey. 

Svenska röster: Edvin Ryding, Hanna Hedlund, Björn Bengtsson. 

USA, 2016

Universal

Den lille Kubo kan berätta berättelser där origamifigurer får liv och fajtas och strimlar varandra till pappersremsor - till publikens förtjusning. Men kan kommer aldrig till slutet på berättelsen - till publikens besvikelse.

EN gammal dam tipsar Kubo om att man måste ha med lite humor i berättelsen - som en kyckling som kan spruta eld.

Filmen Kubo är precis likadan som Kubos historia i början av filmen. Snygg yta, bra början, men inget ordentligt slut och inte tillräckligt med humor. Vilket gör att man blir besviken. Man kan inte vara imponerad av att det går att vika pappersfigurer hur länge som helst.

Det hade varit roligare att ha Kubos mamma som huvudperson - hon hade varit en cool hjältinna och hon var med om en massa innan hon fick Kubo! 

Historien om Kubo saknar humor, en bra kärleksaffär och bra karaktärer. Apan och skalbaggen blir tjatiga. (De är inte precis Timon och Pumbaa). Det är också långsökt att de ska vara hans föräldrar. Vilken unge vill dra med på sina föräldrar på äventyr, kunde han inte fått kompisar och träffat sina föräldrar på slutet istället? Suck.

Skurkarna. Ja, superskurkens tre döttrar blir alla dödade under filmens gång, är det någon slags hedersmord på gång att den som gifter sig med en vanlig människa måste dödas av resten av familjen?

Och när alla kvinnorna i familjen är mördade blir superskurken den gamle gubben förlåten och får höra att ha är en snäll gammal gubbe som alltid skänker filtar till de fattiga. Herregud, ddet är inte nog med att han överlever, han behöver inte ens minnas vilken skitstövel han varit! Och så ska de två männen, morfar och barnbarnet leva lyckliga tillsammans?

Tror inte det.

Det här är någon slags pseudojapansk gegga ihoprörd för att sälja amerikansk film på en växande asiatisk marknad.

Jag tror att de här mycket bättre historier i Japan själva. Kolla bara in Odjuret och hans lärling ...

Eller Miyazaki filmerna.

Ungarna har förresten mycket roligare åt de båda trailersarna före filmen (Minioner och Husdjurens hemliga liv än åt hela filmen. Och om det inte finns något i en hel barnfilm för barn att gilla eller att ha kul åt, vad är det då för mening med att genomlida dem? 

.

Dockanimatörerna på det amerikanska produktionsbolaget Laika har tidigaare gett oss strålande verk som skräckdramat "Coraline" och den övernaturliga komedin "ParaNorman".

Nu är det dags för den pseudojapanska äventyrsfilmen "Kubo och de två strängarna".

Det bästa först: "Kubo" är en visuell fest, då den tar sin utgångspunkt i japansk folklore och i japanskt konsthantverk – inte minst origamin lever, bokstavligen, sitt eget liv. Ett plus är även att filmskaparna inte väjer för mörkret i en familjefilm – i botten ligger en tragedi med ond bråd död och hjärtskärande sorg.

Den lille pojken Kubo måste företa en strapatsrik resa för att stoppa en ond ande. Han får sällskap av två förtrollade djur: en klipsk apa och en korkad skalbaggesamuraj.

Inför slutstriden måste Kubo – likt sin avlidne far – rusta sig med ett magiskt svärd, ett magiskt harnesk och en magisk hjälm, som alla vaktas av imponerande monster, bland annat ett gigantiskt skelett som är en tydlig hyllning från dockanimatörernas sida till den legendariske monstermodellbyggaren Ray Harryhausen. Upplägget påminner både om en gammal hjältesaga och om ett dataspel där man ska ta sig igenom olika nivåer till ett avgörande slagsmål med den högsta bossen.

Visst är det fantastiskt animerat och bitvis spännande – men storyn är snårig och krystad, precis som titeln "de två strängarna", vars förklaring det är lätt att missa om man blinkar. "Kubo" känns som en lite godtycklig mix av låtsasjapanskt sagostoff, martial arts-action, käcka oneliners och sirapssentimentalitet, hopkokad av amerikaner som hoppas kränga anrättningen på den numera alltmer betydelsefulla asiatiska biomarknaden.