Agloe är den mest kända pappersstaden. |
“Det finns
bara inte på kartan” har blivit ett svenskt sägessätt. Det amerikanska
fenomenet paper towns är det motsatta. Något som bara finns på kartan.
En stad på
pappret
Originaltiteln
“paper towns” anknyter till ett märkligt men verkligt fenomen där kartmakare
ritar in städer som inte finns i verkligheten på kartan. Författaren försöker
skapa en existentiell koppling mellan begreppet “paper towns” och ett slags
ungdomlig känsla av alienering. Moderna förorter i sig ser “oäkta ut”. Men
viktigast av allt, titeln symboliserar Quentins ursprungliga blick på Margo,
att hon bara är sin coola och snygga yta. Quentin lär sig efter hand förstå att
Margo har fler dimensioner än så. Kort sagt: en sedelärande historia i modern
tappning, typ döm inte en bok efter omslaget. Fast om omslaget till Pappersstäder
ser ut som att detta är en bok fylld av klyschor och stereotyper så kan man
i detta fall döma boken efter pappersomslaget.
Nörden och “the girl next door”
Quentin är
den klassiska high school nörden. Han har lika nördiga kompisar att hänga
med. Han är kär i “the girl next door” som givetvis är fotomodellssnygg.
Den impopuläre killen och den populära tjejen, hur många gånger har man inte
hört, sett, läst den historien? Och det är alltid hopplöst nördiga och töntiga
killar som ska få ihop det med den fotomodellsnygga tjejen, som de gillar, just
för att hon är snygg. Inget mer.
Det börjar
hända saker när Margo dyker upp vid Quentins fönster och hon har upptäckt att
det inte är så lyckat att vara en “cool girl” (detta resonemang påminner om
Amys “cool girl” resonemang i Gone Girl) och vad har lett till denna
uppenbarelse? Svar: Pojkvännen har bedragit henne. Margo bestämmer sig för att
hämnas (men det är en mycket snäll hämnd, helt utan våld och sexualitet, och
långt från de verkliga dramer som mängder av verkliga tonårstjejer utsätts för
där mobilinnehåll eller datorinnehåll används för att trasha någons liv) och
hon tar hjälp av Quentin. Sedan försvinner hon igen.
Inte mycket
på spel
Det är inte
mycket som står på spel i huvudintrigen, Quentin och hans vänner är på väg att
missa “the prom” som förmodligen är viktig i Amerika, men inte så mycket i
Europa, men det är allt. Quentin och hans kompisar är på “road trip” (återigen
en kliché man hört, sett, läst många gånger innan) för att hitta Margo, och
under resan hittar de även sig själva och Quentin inser att Margo är mer än sin
pappersfina yta.
Det går
egentligen inte att förstå varför Margo är så viktig, hon är mest en trofé som
ska erövras, varför det är så viktigt att Quentin får sitt lyckliga slut (hur
många får det i high school), varför alla Quentins kompisar lojalt springer
omkring som mössen i Askungen utan att ha några egna åsikter, egna liv, egna
kärleksintressen eller egna storylines. (Och varför hamnar färgade och
homosexuella så ofta i ”the best friends” fällan?)
Samma
historia en gång till
Hur många
gånger kan man skriva samma historia, om tönten som får den snygga trofétjejen
för att bevisa sitt värde? (Både av John Green och av andra tonårsförfattare).
Skulle
tjejen inte tycka det var roligare att vara tillsammans med någon som är
sportig eller äventyrlig av sig, istället för någon som sitter framför en dator
hela tiden? Snygga killar kan också vara trevliga och folk är inte trevliga
automatiskt eftersom de ser ”töntiga” ut.
Pappersstäder är helt enkelt en papperstunn intrig och en ännu
tunnare kärlekshistoria. Ettårsjubileet kallas för övrigt pappersjubileum, men
man betvivlar att romankaraktärerna kommer att nå så långt.
Romansen
försvinner här innan den ens har börjat.
Förr eller senare exploderar jag
Förmodligen
försöker man casha in på Greens bok-som-blev-film Förr eller senare exploderar
jag med förälskade tonåringar som har cancer. Men skillnaden här är att man
inte fått bra skådespelare till huvudrollerna och att berättarrösten är
otroligt påfrestande och att alla, huvudroller som biroller, är klichéer. Quentin
ser ut som 25, inte som en high school kille, och litar tydligen inte på
filmmediets styrka att berätta med bilder för hans röst ligger som en våt matta
över hela filmen. Och vad han säger stämmer inte med vad vi ser. Vi ser inte en
drömtjej. Vi ser en bortskämd, populär tjej, med Cruella de Vil leende, som
inte pratar med Quentin på nio år och sedan behandlar honom som en betjänt
under en natt, då hon förklarar för honom att det är det livet går ut på.
Vaddå, att finna sig till att vara betjänt till den snyggaste tjejen? Nej tack!
Quentins egen plan om att bli cancerläkare låter vettigare. Då kanske han kan
rädda nästa Förr-eller-senare- exploderar-jag par. Det är det livet går ut på.
Att göra andra lite lyckligare. Inte att behandla dem som betjänter.
Roligast
(och det enda roliga i filmen) är den stora tomtesamlingen. Jag håller med. En
tomtesamling behöver inte ha en viss etnicitet. Indiska tomtar, kinesiska
tomtar, afroamerikanska tomtar … Tomten är universell och alla ska få känna sig
representerade.
Regi: Jake Schreier
Titel: Paper Towns
Medverkande: Nat Wolff, Cara Delevingne, Austin Abrams, Justice Smith, Halston Sage,
Jaz Sinclair, Cara Buono, Josiah Cerio, Hannah Alligood, Meg Crosbie, Griffin Freeman
Caitlin Carver, RJ Shearer, Susan Macke Miller, Tom Hillmann m.fl.
USA, 2015
Fox-Paramount
Regi: Jake Schreier
Titel: Paper Towns
Medverkande: Nat Wolff, Cara Delevingne, Austin Abrams, Justice Smith, Halston Sage,
Jaz Sinclair, Cara Buono, Josiah Cerio, Hannah Alligood, Meg Crosbie, Griffin Freeman
Caitlin Carver, RJ Shearer, Susan Macke Miller, Tom Hillmann m.fl.
USA, 2015
Fox-Paramount
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.