I boken Tid, med
underrubriken Livet är inte kronologiskt, förklarar de båda populära
podcastprofilerna Alex Schulman och Sigge Eklund att de strävar efter att ta
kontroll över tiden. Det låter helt rätt, enligt dagens tänkarmode, där allt
ska kontrolleras. Ta kontroll över ditt liv - bli lyckligare. Ta kontroll över
prylarna - få mera plats. Och så vidare. Men att ta kontroll över tiden är
lättare sagt än gjort, den springer ofta iväg. Och Tid handlar
egentligen inte om att ta kontrollen, utan att istället förlora kontrollen, och
åka ut på minnesutflykter. Tidseskapism.
På resa i minnenas värld
Slumpartade möten med
människor, saker, företeelser eller speciella platser triggar igång minnena -
nej, ingen mumsar madeleinekakor i den här boken, men att låta tankarna falla
som dominobrickor som avlöser varandra är ett fint gammalt beprövat litterärt
grepp, vare sig det gäller de stora klassikerna eller de moderna krönikorna.
Caitlin Moran skrev i Moranthology att hennes bästa krönikor alltid
handlade om slumpartade händelser, minnen och den fattiga barndomen, blandat
med nutida familjeutflykter, samtal med den egna partnern och barnen, för där
kan ju ingen kolla sanningshalten, så man kan hitta på precis så mycket man
vill. (Eller låta bli.) På så sätt kan man också utmana nuets herravälde.
Ett icke kronologiskt liv
med annorlunda Memory
Stilen i Tid varierar
från självbekännelse till satir, från lättsam humor till vardagstragedi. Det
finns tjugosex texter i boken, och liksom djuren i Noaks ark är de arrangerade
parvis. Ingen text behöver segla iväg ensam, utan att ha en annan text att
samspråka med.
Den fullständiga titeln Tid
- Livet är inte kronologiskt är tagen från den amerikanske mode- och
porträttfotografen Richard Avedons Autobiography från 1993. Här finns
flera decenniers bilder monterade parvis - för att även de ska ha någon att
samspråka med. Bilderna är
hopparade enligt associativ
logik, utan hänsyn till tiden, alltså inte som folk brukar göra i sina
semesteralbum på Facebook. Avedon motiverade det anti-kronologiska greppets
estetik med att han ”inte levt kronologiskt”. det låter också som ett annorlunda
sätt att spela det populära barnspelet Memory på. Saker behöver inte
passa ihop på det uppenbara sättet.
Små, grå män smyger
fortfarande omkring
Tid, tidens flöde och att
tillvarata tiden till något viktigt är ett vanligt tema i årets bokflod. Det är
mycket man inte måste. Men märkligt nog är det ovanligt att kritisera “tidstjuvar”.
Ingen kritiserar tråkiga underhållningsprogram eller TV-serier utan slut som
äter upp kvällar och helger och hindrar “självförverkligande”, ingen kritiserar
sociala medier, facebook, twitter, instagram och annat datorhängande som gnager
i sig tid effektivare än de små grå männen i Michael Endes fantasybok Momo.
Tappa inte några “likes“!
Författarna vill kanske inte
stöta sig med sin unga publik - eller sin medelålders publik, för den delen -
som har fredag och lördag och söndagskvällar vikta åt favoritprogram och
facebook uppdateringarna. Författarna kanske själva inte vill gå miste om några
“likes” på sin facebooksida (eller förlagets facebook sida) för att de kritiserat
internet-hängande. Så ingen säger nåt om dagens små grå Momo-män. Eller:
nästan ingen i alla fall. Annelie Pompe som skrivit Otroligt högt och
extremt djupt (Bonnier Fakta) säger rakt ut att folk ska sluta titta på TV
och hänga på facebook, då får de tid och kraft och ork att bestiga Mount
Everest istället (ja, Pompe har bestigit Mount Everest, och hon jobbar med
personlig motivation).
Det andra exemplet som är
undantaget från regeln är boken Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund
(Bookmark förlag). Film och TV angrips inte direkt som tidsslösare, men däremot
nätet, kanske inte främst ur tidsperspektiv, utan för att det får folk att må
dåligt - det hela liknas vid ett dysfunktionellt förhållande. Sigge liknar
nätet i en av sina krönikor vid en elak flickvän.
Ett dysfunktionellt
förhållande
“Är vi - allihop - ihop med
en elak flickvän? Jag menar: Nätet är inte schysst mot oss, det trycker ner oss
- mer än vad en närstående bör göra. Elaka kommentarer är som knivar …. Frånvaron
av kommentarer gör att vi känner oss osedda. För att inte tala om det stygn
av sorg som vi känner i bröstet över andras lycka. Det finns en ständigt
närvarande molande smärta på sociala medier. Ändå kommer vi tillbaka, trots att
vi plågas av det. Ändå gör vi inte slut, fast vi mår dåligt.” (ur: Tid).
Och det går inte att “göra
slut” eller “göra revolt”´: “Vi får synas - lite grann. Vi får komma till tals
- lite grann. Detta kan innebära att vi är så pass tillfreds att vi inte tar
tag i situationen på riktigt.”
Folk är “småtillfredsställda“.
Och det hindrar oftast vidare handling eller ett annorlunda beteendesätt. Det
finns ingen ork kvar ens att bestiga en liten kulle (och det hinns inte med
heller, för man måste uppdatera sig hela tiden.).
Tid - ett tema som ligger
i tiden
Alex Schulman och Sigge
Eklund är kända för sin otroligt populära och prisbelönta podcast, Alex
& Sigges podcast, som ofta handlat om tid. Framgångssagan började
sommaren 2012. De har sänt en gång i veckan, med vissa undantag och har nu över
200 avsnitt bakom sig och en trogen lyssnarskara.
Allt förbereds noga in i
minsta detalj. Programmet är inte “spontant babbel” utan noga schemalagt och
förberett. Alex verkar inte ha mycket till övers för de som tror att det är
bara att starta en podcast och prata på, Sigge påpekar att det blir svårare och
svårare att göra podcasten nyskapande och banbrytande: ju mer de gör, desto mer
har de gjort.
Podcasten är den mest
populära i Sverige.
Boken Tid har direkt
slagit ett rekord: den har mässans största monter för en bok. Två våningar hög
är montern lätt att hitta i Bokmässemyllret.
Synergieffekter mellan bok
och podcast
De som följt och följer Alex
och Sigges podcast kommer absolut inte
att bli besvikna på boken. Många teman och tankegångar känns igen, men när
mediet är annorlunda ser dialogen annorlunda ut, både mellan Alex och Sigge och
podcast duon och deras läsare/lyssnare. För det första pausar man mer när man
läser, och tänker efter. För det andra är det en dialog mellan texterna.
Alex & Sigge ligger helt
rätt i tiden, med sin bok om tid.
“Tiden påverkar oss också
existentiellt, i det att det omöjligt går att förstå den. Ett ögonblick i
barndomen känns som om det hände i går. En händelserik vecka kan kännas som ett
helt liv. En traumatisk vecka kan pågå i ett år. Tiden stannar i avgörande
skeenden - och går andra gånger så olidligt fort.” (ur förordet till Tid)
Dualitet och dialog mellan
texterna
Tid är
ingen vanlig roman med början mitt och slut. Till skillnad från många
framgångsrika författarduos försöker de inte smälta samman till ett
författarjag. Boken är helt klart skriven av två olika individer. Texterna för
en dialog med varandra, och på något sätt klappar de varandra omtänksamt på
ryggen, ungefär som när en mental stafettpinne ska överlämnas. I ett samhälle
där skrivarråd i allmänhet och journalism i synnerhet tycks gå ut på att “hitta
konflikten” verkar de här två personernas texter att trivas tillsammans. De
försöker inte hitta konflikter med varandra, snarare att uppmuntra och godkänna
varandra. Gärna se upp till varandra. Utan att för den skull bli avundsjuk på
den andre.
Båda författarna har egna
romaner bakom sig. Alex senaste är Att vara med henne är som att springa
uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Sigges senaste är
In i labyrinten.
De har anpassat sig till
varandra för att texterna ska passa ihop - Sigge säger att hans texter har
blivit tajtare, för att passa Alex stil, och att han inte tillåtit sig långa
utläggningar (som, enligt en passage i Tid, kritiker har hakat upp sig
på i tidigare böcker), berättelsen kan inte vandra hit och dit. Varje text är
en enhet i sig plus en byggsten i det stora hela.
En middag som gav mersmak
Det sa klick vid första
ögonkastet, enligt Alex
- Vi träffades på en middag
på restaurangen Pa&Co och jag fastnade för Sigges sätt att se på omvärlden,
säger Alex, och utvecklar varför de drogs till varandra direkt.
Attraktionen var att de var tillräckligt lika, men också tillräckligt olika för att en spänning skulle uppstå. Det verkade självklart att ett samarbete mellan dem skulle fungera bra.
De är populära var och en för
sig, men ibland blir ett plus ett mer än två. Mer än summan av sina
beståndsdelar och mer än dubbel popularitet. Vilket även verkar reflektera
tillbaka på de projekt de gör som “singlar”.
Kändisar som läsfrämjande
åtgärd
Under söndagen på förra årets
Bokmässa råkade jag få syn på en lång signeringskö, där alla verkade vara
killar i tjugo-någonting-åldern. Det var en ovanlig syn på Bokmässan A) att
alla i kön var så långt under Bokmässemedelåldern B) att det fanns en
boksigneringskö med killar (kvinnor dominerar på besöksstatistiken på
Bokmässan, om nu någon kan ha missat det).
Signeringskön var förresten till Sigge Eklunds nyutkomna bok In i
labyrinten. Många “läsarfans” var “podfans“ och förklarade att de skulle ha
Sigges bok, eftersom de lyssnade på podcasten, och tyckte han var bra.
- Jag tycker att det är kul
om vi kan locka folk till Bokmässan, och locka folk till vidare läsning, de
kanske kommer hit för oss, eller för boken Tid, och sedan hittar de
vidare till de andra berättelserna, det är därför jag blir så förbannad på folk
som fördömer kändisar på Bokmässan, eller fördömer Bokmässan för att de tar in
kändisar. Det behövs.
Alex är noga med att påpeka
att deras fans inte alls bara är unga killar. Det är fler tjejer än killar
bland podcast lyssnarna och medelåldern på lyssnarna är ungefär trettio. Annars är de båda bara nöjda med sitt rykte
som läsfrämjande åtgärd bland unga killar, och Bokmässan har gjort flera
medvetna val i år bland programpunkterna för att uppmuntra killars läsning.
Rekordlånga signeringsköer
Alex diagnos av deras
lyssnarskara är egentligen ingen överraskning. När man bevittnat deras imponerande långa signeringsköer (Bokmässans
längsta hitintills) har det mest varit tjejer som står i kö.
Man kan också förstå
åldersspridningen bland Alex och Sigge fans. Ja, de har många tonårsfans,
tjugo-någonting fans, men många av problemen och tankegångarna i Tid handlar
om medelåldern, det ständiga så kallade livspusslet och att vara mitt i livet,
med väldigt mycket tid bakom sig. Om att vara avundsjuk - eller att inte vara
avundsjuk - på en kollega som kanske fått den karriär man själv har velat ha.
Om utmaningen att försöka få ihop familjepusslandet. Även om ingen av dem
håller på med det vanligaste familjepusslet i Sverige idag: varannan vecka
pusslet. Vem ska göra vilka läxor med barnen och vem ska tvinga dem att äta
grönsaker.
Det är på många plan en
väldigt personlig bok. Båda författarna skriver till exempel om sina respektive
terapibesök och om att vilja det absolut bästa för sina barn och att till sist
bli som sina föräldrar …
Att komma ut ur garderoben
Alex skriver om hur
irriterande det är att det står med stora bokstäver Psykoterapi-Mottagning
på dörren som man måste gå igenom för att prata om sin ångest. Bara det ger
ångest. Kan det inte stå ROTARY eller
MENSA på dörren istället?
“SMHI hade varit okej. Man
uppfattas som en meteorolog och sedan är det inte mer med det. Jag vill bara
inte att det står Psykoterapi-mottagning. Jag vill inte bli betraktad som en
mentalpatient. Därför ser jag till att ingen ser mig när jag smiter in till min
terapeut …”
Ironin (och humorn) i det
hela är att det är fler som läser boken Tid än som kan tänkas se Alex
smita igenom den skamliga dörren “live”.
Kanske ett sätt att lysa ljus
på trollen? Att prata om terapi är det nya “komma ut ur garderoben”. Det nya
“vi måste prata om det”.
Det är inte bara rika, vita amerikaner i amerikanska TV-serier och
Hollywood filmer som har “a therapist” som ska konsulteras. Varför mår vi så
dåligt när vi har det så bra? hade
en svensk författare som boktitel,
apropå svenskarnas mentala hälsa, och det kan man ju fråga sig.
Rent objektivt är det svårt
att hitta ett folk som har det bättre än svenskarna, med hög levnadsstandard,
curlingföräldrar, nyttig mat, träning, fantastiska karriärer, trevliga bästa
vänner, en gullig sommarstuga och mysiga utlandssemestrar med kompisar eller
med familjen - allt sånt som Alex och
Sigge beskriver i sin bok. Men det hela
är så klart mer komplext än så, mer komplext än att “må dåligt” och att “ha det
bra”.
Sigge pratar om sin terapi
som en resa. Kanske det kan stå resebyrå på Alex dörr i framtiden? För att ge
sig ut på en mental resa?
- Jag går på terapi för att
jag känner att det är min skyldighet mot min familj, min fru och mina tre barn,
att må bra, så jag kan finnas där för dem, säger Sigge.
- Jag går av helt andra
anledningar, jag har ångest, det bara är så och jag behöver tygla den ångesten,
tillägger Alex.
Att övervinna svåra
situationer
I boken tar Alex upp många
situationer som varit ångestframkallande, som sociala sammankomster och att
tala inför folk utan att stamma … Och idag pratar han inför massor av
människor, både live och i podcasten. Det blir ännu mer imponerande om man för
veta den personliga bakgrunden att det är någon som inte alltid velat stå i
centrum som gör detta.
Några av de roligaste (eller
mest tragikomiska) passagerna i boken handlar om barn och föräldrar.
Sigge har ett kapitel i
vilket han förvandlas till den ultimata curlingföräldern och gör sonens läxa,
medan sonen själv är upptagen med sin Playstation. Målet var att inte vara som
pappa, att inte lägga sig i … att inte göra ungens läxor åt honom.
Målsättningen går sådär.
Curlingföräldrar i nya
generationer
Både Sigge och Alex har
passager i boken där de hoppas att de är bättre föräldrar än sina föräldrar,
när de inser att de gör samma fel och upprepar samma mönster.
Det är precis som i den kända
dikten They fuck you up av
Philip Larkin - dvs. varje generation lämnar sina fel vidare och varje
generation lägger till sina egna fel. Det kan alltså bara bli värre!
(Egentligen heter Philip Larkins dikt This
Be The Verse – men den är mer känd som They
fuck you up.)
Hemskt och komiskt samtidigt
blir det när Alex förstår att lilla Charlie tror att pappa kastat henne i
trottoaren som bestraffning (han halkade på en isfläck och hon flög iväg i en
båge). Vad för hemsk pappa gör en sådan sak? Bestraffningen, enligt Charlie,
skulle vara för att hon ritat med tuschpennor på väggen och det gick inte bort.
Arvet går vidare
Så mycket i boken handlar om
arv ... Vad har då Alex och Sigge själv för förhoppningar för sina barn?!
Kommer de i framtiden att blogga, twittra, skriva böcker (eller vad man nu gör
i framtiden) om sina försummande fäder?
- Jag tror inte att de blir
författare, säger Sigge, som själv växt upp i en skrivande och läsande miljö,
där pappan var nationalekonom och de diskuterade Vilhelm Moberg tillsammans.
I boken Tid finns ett
avsnitt där Sigge upptäcker vilken bra författare pappan var - för han ser inte
underskriften “Klas Eklund” förrän han läst klart texten. Alex pappa var
verksam inom media, och i ett tragikomiskt avsnitt i Tid ringer pappan
och skäller ut en journalist efter noter, med utförliga hot om att han aldrig
ska få jobba igen. Han har precis gett unge Alex dåliga recensioner i en pjäs,
och familjen, och Alex själv, var så stolta över att Alex inte stammat en enda
gång. Fäderna som skildras i boken verkar vara välvilliga och snälla (i alla fall
mot sönerna), om än något överbeskyddande. Av de tre bröderna Schulman, som
figurerar på bild i boken, är det idag Alex som är mest känd inom media.
Sigge funderar över ett
eventuellt författararv i familjen, och konstaterar att det nog inte har gått
vidare till nästa generation.
- De har inte det där, när
det lyser i ögonen och man riktigt kommer in i det där med att skriva. De
kommer nog att hålla på med något helt annat. Alla tre.
- Jag tror inte att någon av
mina heller blir författare, tillägger Alex eftertänksamt. Även om jag tycker
det är fint med en rörmokare vars barn blir rörmokare, kan jag också tycka det
är tragiskt. Har de valt själva, eller har det bara blivit så?
- Charlie kanske blir den nya
Banksy, hon har ju redan börjat på väggarna hemma?
- Kanske det, men jag tror
inte att någon av dem kommer att skriva eller att göra samma yrkesval som jag,
säger Alex.
Hur mycket kan man då skriva om sina barn?
- Jag försöker vara väldigt
noga med att inte utlämna dem för mycket, säger Alex. Det finns de som gör det
med sina barn, och det känns fel, det är att exploatera dem.
-Jag har märkt att en del som
skriver om sina barn plötsligt börjar skriva om sin hund eller katt istället -
barnen har blivit tillräckligt gamla för att förstå att de blivit omskrivna och
går inte med på det längre.
En fjärde dimension
Tid handlar mycket om att hitta en fjärde dimension i
tiden, att komma ifrån då nu sen tänkandet.
Alex uttrycker det som att
man fastnar i olika tider. Man kan även fastna i att försöka fånga nuet.
“Jag ligger bakåtvänd och
tittar upp i stjärnhimlen i taket, upp mot allt som redan hänt, planeten färdas
snabbt, samtalet med Charlie blir en bild som exploderar och försvinner bakom
mig i ljusets hastighet. Det som hände nyss är lika fjärran som det som hände
för trettio år sedan. Dået finns i nuet och nuet finns i dået. Det är tidens
gåta. Den är en labyrint, som Tranströmer sa. Om man trycker örat mot väggen kan
man höra sig själv springa förbi på andra sidan. Det finns ingen kronologi, vi
är överallt, hela tiden.”
Vara. Överallt. Hela tiden.
Konsten att vara överallt,
hela tiden
Alex och Sigge verkar lyckas
med det på Bokmässan. Flera bejublade framträdanden på scener och i montrar,
ett seminarium, och massor av långa signeringsköer.
Alex och Sigge tar sig tid
med alla, alla får dedikationer i boken, om de vill ha, fotograferas med dem,
om de vill det, och byta några ord. Alla i kön ser glada och förväntansfulla ut
och alla ser glada ut efteråt. Väntan ledde fram till önskat resultat! V.A.T.!
Väl Använd Tid!
-Det känns stort att ha
träffat dem på riktigt, det ÄR stort! fastslår två Alex och Sigge fans.
En tjej i tjugoårs åldern har
löst entré till Bokmässan bara för att få köpa Alex och Sigges bok och få den
signerad. Och för att få se dem uppträda live.
-Den här boken ska jag
minsann läsa ikväll! De är så roliga! säger hon uppskattande. Sedan är det
vardagen som gäller igen och tillbaka till jobbet.
Populärast på Bokmässan
Den längsta signeringskö som
jag ser under Bokmässan är dock inte till paret Alex Schulman och Sigge Eklund
utan till paret Amanda Schulman och Hannah Widell. (De är systrar och Amanda är
fru till Alex). Amanda och Hannah har en
nästan lika populär podcast, som även den resulterat i en populär bok, The
Golden Year (Tukan förlag), om hur man ska göra ett år i sitt liv till det
bästa året i sitt liv. Det är ganska långt från tankar på tid, arv och miljö
och terapibesök.
Kön till att komma fram till
Amanda och Hannah är vansinnigt lång. Enligt Bokmässans statistik har Amanda
och Hannahs seminarium varit Bokmässans mest välbesökta och de fick längst
signeringskö. (Bokmässan har dock ingen statistik om antal framträdanden och
antal signeringstillfällen per podcastduo, och ska man vara noggrann så
har båda paren delat seminarium).
Vad som slår mig som
betraktare när man ser Amanda och Hannahs signeringskö är återigen det där med
tid och framför allt att ta sig tid. Amanda och Hannah hälsar på alla som om de
vore deras bästa vänner från småskolan eller deras närmaste, käraste
släktingar. Vad roligt att du kom och puss och kram och foton med hela gänget.
Inte alla tre på en gång utan en och en, vilket tar en liten evighet i signeringskömått
mätt.
Är det släktkalas på gång?
Till sist måste jag fråga en
person som kramat om dem, länge, länge,
och fotograferats med dem, om de kanske är kusiner, och hela kön är en
enda stor släktträff …
-Nej, jag känner dem inte
alls, egentligen, säger tjejen och skrattar. Jag brukar försöka se dem när de
uppträder eller har en signering, och de är ALLTID så här gulliga och tar sig
tid och man får krama om dem och får foton med dem! säger hon nöjt och packar
ner sin Amanda och Hannah bok, The Golden Year, i grönt och guld, i
matchande grön Tukan påse.
Väntan har varit väl värd.
Väntetid på ett lyckligt och lyckat möte är trevlig väntetid, de som står i kön
är inte stressade eller otåliga, de är glada för att de snart också ska få se
sina idoler, krama om dem och få kort med dem och under tiden kan de prata med
andra fans om ett gemensamt intresse som de alla gillar. Eller vad de tyckte om
den senaste podcasten. “Den lyckliga väntan” borde bli ett begrepp.
Bredvid finns två andra köer.
Korta köer, där förläggare eller författare eller annan personal hela tiden
försöker skynda på, för att den ynkligt korta kön ska ta slut ännu fortare. Här
ska skyndas på! Här blir inga möten.
Vikten av att ta sig tid
Av någon anledning verkar det
alltid vara de allra populäraste författarna, vare sig det är “kändisar” eller
multimiljon säljande fantasyförfattare, som tar sig tid med fansen, med
läsarna, hur långa köer de än har. Och de belönas med en trogen publik som
kommer åter, om och om igen. “De är alltid så jättegulliga!”. Motpolen är
författare (som oftast inte skrivit något säljande, som fantasy eller thriller)
som fnyser åt sin kö på åtta personer, som om de vore andra eller tredje
klassens medborgare (de skriver ju inga intellektuella/finkulturella böcker)
och säger åt alla att skynda på, eller att gå tillbaka till slutet av kön för
att få bok två signerad, och nej tack inga foton, ingen tid, bråttom, bråttom, utan att förstå
hur lång tid folk stått i kön för att vara på plats när signeringen börjar. Bredvid
står någon förläggare eller dylikt, likt en rappares bodyguard för att skydda
författaren -- ja, från vad? De som är populära och skulle behöva fjärma sig,
gör det aldrig. Nästa gång kommer kön på åtta personer kanske att innehålla
fyra personer. Eller inga.
Det kommer alltid att finnas
folk som rynkar på näsan åt kändisförfattarna eller åt kollegor som har mer
framgångsrika idéer, men det kanske vore bättre att lära av deras exempel, “ta
ett blad från de framgångsrikas bok“, så blev hela köandet som en kul
släktträff och trist “dötid” blir istället till kul “umgåstid.” Livet och tiden
som har en fjärde dimension.
Tid - Livet är inte
kronologiskt finns utgiven på
Bookmark förlag.
This Be The Verse
They fuck you up, your mum and dad.
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself.
― Philip Larkin
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself.
― Philip Larkin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.