Leig GQ ger sig på spion-genren. |
Leif GW Persson
Bombmakaren och hans kvinna
Albert Bonniers Förlag
Pinocchios näsa dominerades av humorn. Bombmakaren och hans kvinna är
nedtyngd av allvar. En manlig, politiskt inkorrekt huvudperson är ersatt med en
kvinnlig, politiskt superkorrekt huvudperson. När Leif GW Persson är som bäst
påminner han om Sjövall Wahlöö under deras glansdagar. Nu har Persson tagit sig
an spiongenren. Ett terrorhot ska avstyras och nationaldagsfirandet på Skansen
ska räddas!
Mysdagen blir inställd
Den elfte maj ska bli en
mysdag för femåriga Ella och hennes mamma Lisa Mattei. De ska ha sovmorron, äta
specialfrukost och gå till Skansen och titta på björnungarna. Men så ringer
telefonen och Ella förstår att mysdagen är inställd. Mamma har ett viktigt
jobb. Mamma jobbar för Säpo och det har “uppstått en situation”. Någon planerar
ett terrordåd på självaste nationaldagen. På Skansen. Kungligheter,
regeringsmedlemmar, barnfamiljer, björnungar, ingen går säker.
Tjugosex dagar för att
förhindra en katastrof
Lisa Mattei och hennes noga
utvalda spaningsteam, Linda Martines, Dan Andersson och Jan Wiklander har fått
varningen från MI6 och ett samarbete inleds på Royal Air Force Brize Norton.
På kvällen är Lisa Mattei
hemma igen, tittar till sin sovande dotter och inser att hon har tjugosex dagar
på sig att förhindra en katastrof. Dessutom verkar det som om det finns en
“mullvad” i de egna leden, någon ger “bombmakaren” information …
Bland de bästa svenska
deckarförfattarna
Leif GW Persson är bland de
bästa svenska deckarförfattarna genom tiderna, när han är som bäst påminner han
om Sjövall Wahlöö under deras storhetstid. Den senaste försäljningssuccén från
Leif GW Persson var Den sanna historien om Pinocchios näsa, en glad skröna, med drag av Dan Browns
konstmysterier, och med den ständigt lika politiskt inkorrekte Bäckström i huvudrollen. Det börjar med att
en advokat som Bäckström inte gillar, blir mördad, och sedan rullar det bara
på. Värdefull konst är värd att gå över lik för, tydligen.
Bombmakaren och hans
kvinna är raka motsatsen till Pinocchos
näsa thrillern. Utläggningar om konst har ersatts med utläggningar om
spioner.
Den politiskt inkorrekte
Bäckström har ersatts med den politiskt korrekta Lisa Mattei. Ett mord i början
har ersatts av --- ja, ingenting. Och det är det som är problemet med Bombmakaren
och hans kvinna. Det händer ingenting.
Bakvänd dramaturgi
Bombmakaren och hans
kvinna har ett bakvänt upplägg -
brott ska förhindras istället för ett mysterium ska lösas. Det är lagom rolig
dramaturgi att läsa om ett gäng snutar som sitter och glor på en presumtiv
brottsling i tron - eller förhoppningen - att han kommer att göra något (för om
han inte gör något, sitter de då och glor på fel person?) Jobbet består av
väntan, väntan och mer väntan. Och som läsare … ja, som läsare väntar man. Fast
till skillnad från karaktärerna i boken har man inte lön för det.
Deckare brukar börja med ett
lik, eller flera, och sedan kanske ännu flera, man får ledtrådar och villospår
och den skyldige --- eller de skyldiga --- ska hittas. Här har inget hänt. Än.
Något kanske kommer att hända. Något ska förhindras. Ungefär som i Homeland och
24. Visst kan det bli spänning av ett sådant upplägg, men det blir det
inte i detta fall. Skansen kommer inte att gå upp i ett rökmoln.
Bäckström som
birollsinnehavare
Bäckström har en mycket liten
biroll i den här boken, men han livar onekligen upp saker. Som
huvudrollsinnehavare kan han bli påfrestande, han klämpar ständigt runt som en
elefant i en porslinsbutik, utan någon som helst hänsyn till sin omgivningen.
Men på något sätt blir även hans motsats
Lisa Mattei ännu mer påfrestande. Hon är så perfekt och politiskt
korrekt hela tiden. Snäll och duktig mamma, klok, eftertänksam, ibland lite
artigt irriterad, och väldigt, väldigt präktig. Kort sagt en Duktiga Annika.
Mycket föreläsningar, lite
action
Det brukar vara kul att läsa
deckare och spänningsromaner, när de är som bäst får man ett riktigt saftigt
mysterium att lösa. Bättre än korsord, pussel, sudoku och kuben sammanlagt! Men här blir man helt
enkelt snuvad på konfekten. Leif GW har gått i samma fälla som många andra
svenska deckarförfattare - för mycket snack och för lite verkstad. Väldigt
mycket familjeliv och hämta och lämna på dagis och väldigt lite mysterium, mord
oh action.
Spänningen framför allt
Slutet på en deckare ska vara
så spännande att man tappar andan. Här ska det förklaras och föreläsas i det
oändliga. Det finns så mycket förklaringar och utvikningar och
miniföreläsningar om terror och spioner att gestaltningen och berättelsen
kommer i skymundan.
En deckares valspråk bör vara
“spänningen framför allt“. Och framför allt: det ska vara spännande redan i
början!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.