Snögloben - väl värd att skaffa i pocket!

En viktoriansk skräckhistoria som modern Oxford-deckare

Mördande poesi

Amanda Hellberg
Snögloben
Serie: Maja Grå (del 4)
Forum förlag, Månpocket

Snögloben är Amanda Hellbergs obehagligaste deckare sedan Styggelsen – kanske för att Snögloben också handlar om barn som far illa. 1992 får vi följa hur en tolvårig pojke blir mördad. Hans sista tanke är att snögloben till lillebror Jack inte får går sönder.
Sedan blir det nutid, det lackar mot jul, men Maja Grå och hennes man Jack kan inte få upp någon vidare julstämning. Jack hatar julen för den påminner honom om att hans storebror blev mördad när han var ute och köpte en julklapp.
Jacks bror var dock inte det enda offret – två pojkar till blev mördade på samma sätt. Dessutom begick en fjärde pojke självmord.
Maja Grå har återvänt till Oxford för en ny karriär – inte som barnboksillustratör utan som hjälpreda hos Oxford polisen. Steve King tror att hon kan hjälpa till att lösa svåra fall, eftersom hon är synsk, och eftersom döda ibland tar kontakt med henne.
Det finns bara ett problem. De döda är inte så lätta att kommunicera med. I en av bokens roligaste scener vänder sig Maja Grå till ett annat medium och klagar över att gengångaren – vem det nu är – bara skriver en massa obegripliga, svårtolkade dikter i hennes block – varför inte bara skriva vem som gjorde det och varför?

Men poesin och Edgar Allen Poe visar sig vara nyckeln till att lösa både alla morden i det förgångna, och ett ”copy-cat-murder” i nutiden.
För i nutiden har en vuxen man mördats på sin bröllopsnatt på ett pampigt gods, Wytham Hall nära Oxford, och bruden är enda vittnet. Och hon kan inte komma ihåg något.
Hur är dagens mord länkat till de som hände för tjugo år sedan? Maja Grå konstaterar snabbt att för tjugo år sedan var den mördade mannen också en ung pojke. Alla döda pojkar har något gemensamt. Och samtidigt försvinner en ung pojke till, den mördade mannens styvson.
Som läsare drivs man in i berättelsen och vill verkligen att Maja Grå ska få alla pusselbitar och märkliga dikter att falla på plats. Referenserna till Edgar Allan Poe gör bara att man tycker att det är ännu bättre – Amanda Hellberg kan sin viktorianska skräckhistoria och bygger vidare på den i nutid. Bättre än så här blir det inte idag.

Belinda Graham