Trafficking är idag mycket vanligt och idag finns det mer slavar än någonsin förr i historien. Ändå är det historier som The Butler och Twelve years as a slave som blir populära i USA. Förmodligen för att slaveriet ligger på behörigt avstånd i en svunnen tid när människor inte var lika upplysta och politiskt korrekta och frekvent använde ”n-ordet”. Twelve Years as a Slave , Solomon Northups memoarer från 1853, berättades för och skrevs ner av David Wilson. Northup föddes fri i New York, kidnappades i Washington och såldes sedan till slaveri och arbetade tolv år på olika bomullsplantager i Louisiana. Detta blev den film som fick Oscar för bästa film i år (och bästa manus efter en förlaga) --- en storslam för det huvudsakligen brittiska team som jobbat med filmen. Britterna är bra på kostymdrama, att klä ut sig i gamla kläder och prata gamla dialekter.
Och teamet hade förstått vad den amerikanska publiken vill ha: rasism och slaveri på behörigt historiskt avstånd. Med sövande, lite sentimental fiolmusik av Hans Zimmer (huvudpersonen spelar också fiol). Och huvudpersonen klarar sig och blir fri efter 12 år och blir omkramad av barn och barnbarn när han kommer hem --- till skillnad från alla de personer i Ängeln på Malmskillnadsgataneller Mitt Tokyo som dör i prostitution och aldrig kommer därifrån, aldrig har råd att köpa sig fria.
Och allt ligger på behörigt historiskt avstånd, och publiken behöver inte tänka på alla som lever och dör i trafficking idag.
Idag omsätter slaveriet mer pengar än någonsin. Fler människor än någonsin befinner sig i slaveri, enligt uppskattningar av Amnesty och andra mäniskorättsorganisationer. De flesta kvinnor och barn. Det är värt att tänka på när ”män i historisk” tid dominerar på scen och på vita duken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.