Mitt Tokyo

Vitlackera aldrig en gammal bambugrind

Tokio i mitt hjärtaMonica Braw
Mitt Tokyo
Atlantis

“På lördagsförmiddagarna erbjuds föräldrar och barn kurser i kinesisk poesi på kanbun, “japansk” kinesiska. Det är ett obeskrivligt komplicerat sätt att läsa och förstå klassisk kinesisk litteratur. För barn? Ofattbart. Här lever fortfarande bildning av en typ som vi knappast kan föreställa oss, jämförbart med latin och klassisk grekiska i Europa. I en lund står en väldig staty av Konfucius själv. Det är lite vildvuxet just här. En kvinna strosar omkring och skärskådar växterna. Ett älskande par passerar omslingrade förbi. En av stadens välkända kråkor sätter sig på Konfucius arm. Solstrålar strilar över hans välvilliga ansiktsuttryck och långa skägg.“
Monica Braws bild av sitt eget Tokyo är vacker, poetisk, drömsk, skarpsinnig, modern, detaljerad och mycket initierad. Hon växlar snabbt ämnen mellan det personliga och det allmängiltiga, mellan hennes egen historia och Tokyos historia, mellan ögonblicksbilder och evigheten. Tokyo är samtidigt modernt och historiskt. Prenumererar man på tillräckligt många tidningar behöver man aldrig köpa toalettpapper (man kan byta sig till det, mot de utlästa tidningarna). Man måste älska ett land där det är uppenbart att man ska katalogisera att det finns olika kategorier av spöken. En antropolog, Yanagi Kunio, undersökte dem och katalogiserade dem. Yurei (andar) och obake (spöken) är inte alls samma sak, trots att de kan se likadana ut. Obake har en speciell plats som de håller sig till och där skrämmer de glatt folk på måfå, medan yurei kan förfölja en speciell person som de hyser agg mot och de behöver inte alls hålla sig till en och samma plats. Både Murakami och Myazaki använder sig flitigt av japansk folklore och olika typer av “spöken” och “andar” när de skapar.
Sedan långt före Edotiden anser man att utbildning är viktigt. Enligt konfucianismen leder utbildning till rättskaffenhet och moralisk dygd. Man ska göra det bästa av sin situation på jorden, ständigt förbättra sig och inte trängas på tunnelbanan.

Monica Braw har aldrig räknat hur många gånger hon åkt till Tokyo för det är ju att åka hem. Hon har bott i sammanlagt femton år på sex olika adresser och med avstamp i dessa adresser berättar hon om sitt liv i Tokyo, om allt från att titta på sällsynta liljor till att ta med barnen på babysim. Braw har konstruerat en berättelse på tre plan: sitt eget liv i Tokyo, fullt av minnen och erfarenheter, Edos/Tokyos historia och kultur från fyrahundra år och slutligen de strövtåg hon gjorde i staden sommaren 2013. Boken är rikligt illustrerad med Braws egna svart-vita foton.
Charmigast är alltid kulturkrockarna. Som när Monica och hennes make (från Finland) renoverar och gör fint, medan grannen, Fru Furukawa förfasar sig. Man målar INTE om en gammal bambugrind! Då förstör man känslan av WABI där själva tidens gång är det som väcker tankar, inte vit lackfärg. Och man planterar inte sina krukväxter hur som helst i rabatten. Med hortensia, azalea och kamelia.
“”Trädgårdstips från Tokyo” kanske blir en uppföljare?

Belinda Graham