Paris efter befrielsen 1944-1949

 

En myllrande beskrivning av en mytomspunnen tid

Tiden 1944-49 och dagens Frankrike Antony Beevor, Artemis Cooper
Paris efter befrielsen 1944-1949
Översättare: Kjell Waltman
Originaltitel: Paris after the Liberation, 1944 -1949
Historiska Media

Paris är en av de mest mytomspunna städerna och tiden 1944-1949 “efter befrielsen” en av de mest mytomspunna tiderna. Antony Beevor och Artemis Cooper går på djupet i denna analys av staden, myten och verkligheten.
När general Leclercs trupper nådde fram till Paris i augusti 1944 möttes de av jubel. Men vad hände sedan? Frihet, firande, hämndlystnad, politisk osäkerhet, förföljelser, nydanande idéer, svarta börshandel, intellektuell debatt …
Antony Beevor är känd som en av vår tids ledande militärhistoriska författare, med historieklassiker somStalingrad, Berlin och D-day bakom sig. Artemis Cooper är en framgångsrik författare som har Paris i blodet - hennes farfar Duff Cooper var 1944-47 inflytelserik brittisk ambassadör i Paris.
Boken är delad i fyra avdelningar: En berättelse om två länder, Staten det är de Gaulle, In i kalla kriget, Den nya normaliteten.

Som ett drama i flera säsonger

Det märks att Beevor och Cooper kan sitt Paris och sin historia och de verkar ha material så att det räcker till fyra böcker. Nu får vi ett kondensat nerkokat till en bok.
Det hela är ett myller av fakta, anekdoter och tragikomiska händelser. Bara alla turer kring de Gaulle och hans anhängare och motståndare skulle kunna bli en TV-serie som skulle kunna sändas flera säsonger längre än Borgen.
Vad som hände 1944-49 påverkar Paris (och Frankrikes) förhållande till andra länder än idag. Redan då grundläggs fransk misstänksamhet mot amerikaner. “Befriarna”. Som parisarna inte känner sig speciellt tacksamma mot. What took you so long? Amerikanerna som beter sig som en ny ockupationsmakt och när ska de egentligen åka hem någon gång? Resonemang som hörs än idag, när amerikaner rycker in och befriar ett land.

Coco Chanell försökte ställa in sig hos amerikanerna genom att dela ut Chanell no 5 flaskor gratis. Men hon tvingades ändå till sist lämna Frankrike p.g.a. “samröre med tyskarna”. (Egentligen verkade Chanell mest ha haft samröre med en tysk, hennes älskare, men det var illa nog i fransmännens ögon och Chanell plus partner slog sig ner i Schweiz istället.)
En annan fransk kulturpersonlighet som råkade illa ut var skådespelerskan Arletty. Men hon stannade och fäktades istället för att fly. Men folk retade sig ännu mer på att hon hade ätit på Ritz när folket svalt, än att hon haft en tysk pojkvän.
Allteftersom tiden gick retade sig folk allt mindre på “kollaboratörer” och straffen gick ner från dödsstraff till ett års fängelse för “samma sak” på ett tidsspann av fem år.

Franskt förakt för amerikansk klädkod (eller snarare brist på den).

Arletty blev snabbt en av de mest älskade skådespelerskorna igen -- hon var ju trots allt den fattiga Garande i Les enfants du paradis, en av Marlon Brandos favoritfilmer och hon gjorde succé i pjäsen A streetcar named desire (medan Vivien Leigh hade samma roll på andra sidan engelska kanalen) när Brando skulle få träffa henne bakom scenen. “We are not amused” skulle kunna sammanfatta det mötet.
Hur mycket amerikanerna än fick rådet att INTE vara rika och odrägliga och överlägsna när de reste genom det krigshärjade Europa var det som fransmännen retade sig mest på det faktum att amerikanerna var så dåligt klädda.
Marlon Brando hade tydligen inte läst råden om hur man ska bete sig i Paris. Han kom till mötet med Arletty klädd i jeans och t-shirt. Han fick nobben och fick trösta sig med kattkvinnan Eartha Kitt som sjöng på en klubb i Paris. Lika barn leka bäst eller lika barn har åtminstone samma klädkod.
Beevor och Cooper dyker djupt ner i det franska föraktet för amerikaner och förklarar dess rötter och bit för bit får de historien att kännas nära, angelägen och aktuell. Kan du inte vad som hände 1944-49 i Paris förstår du inget av vad som händer i Frankrike - och världen - idag. Vad som i början ser ut som ett myller av fakta utkristalliseras efter hand till ett snyggt mönster. Och det är många trådar i mönstret som inte behåller samma färg hela vägen. Albert Camus är bara en av dem!

Belinda Graham