The Hunger Games - Catching Fire- tonårsdramatik med en modern prinsessa

The Hunger Games - Catching Fire

 

The Hunger Games - Catching Fire- tonårsdramatik med en modern prinsessa

När man är tonåring är allt så dramatiskt - allt är en strid på liv och död. Det stämmer i Engelsforstrilogin som handlar om tonårshäxor i Bergslagen, det stämmer i Hungerspelentrilogin som handlar om framtida gladiatorspel, som en ondskefull regim organiserar för att hålla befolkningen på plats. En extremversion av Expedition Robinson, om man så vill, där alla utom vinnaren dör, bara för att underhålla det rika folket i huvudstaden med skådespel och för att kuva det fattiga folket på landet som skriker efter bröd.

Fantasy och sci-fi dystopier har mycket gemensamt, men i sci-fi dystopierna finns ingen magi, allt i framtiden fungerar på “vetenskaplig väg”men specialeffekterna i bombastiska filmatiseringar påminner ändå om varandra.

Det här är inte första gången som gladiatorspel gjort sig bra på film, tänk på Ben Hur, Gladiator, The Running Man, men mest av allt: tänk på den japanska filmen Battle Royale, som också handlar om tonåringar som slår ihjäl varandra. Skillnaden är att medan Battle Royale är kritisk mot hela vuxenvärlden (vilket kan ses som en genomgående agenda från den japanska regissören som, liksom sina jämnåriga, blev grymt sviken av vuxenvärlden under andra världskriget) så innehåller The Hunger Games ingen kritik mot vuxenvärlden för vad de gör för att förstöra den yngre generationen. Det hela är helt enkelt “regimens fel” - förkroppsligad av President Snow (spelad av Donald Sutherland i filmen).

Del två i The Hunger Games - Catching Fire - presenterar ett nytt gladiatorspel, precis som det i den första filmen, men ändå helt annorlunda. För nu är det alla gamla favoriter som ska komma tillbaka och tävla på liv och död en gång till --- och det innebär att Katniss och Peeta måste in i ringen igen. Men det innebär också att Catching Fire är mindre av en tonårsfilm än ettan i The Hunger Games serien. Medan Katniss och Peeta var bland de äldsta att delta i den första filmen, är de nu de yngsta, eftersom alla de gamla favoriterna är äldre än fjolårets vinnare.

I The Hunger Games - Catching Fire får publiken både ha kakan och äta den. Katniss är en fattig pojkflicka som trivs bäst i skogen - ändå njuter hon av alla spektakel, all överdådig mat och alla vackra kläder som huvudstaden har att erbjuda. Katniss blir “omgjord” som i en Askungesaga, eller som i en chick-flick, med en modedesigner spelad av Lenny Kravitz som den goda fén. Han använder sitt mode på ett subversivt sätt för att störta regimen. Säck och aska i all ära, men vill man vara riktigt upprorisk mot den meningslösa materialismen och det kapitalistiska förtrycket ska man tydligen välja designerkläder.

Det är meningen att man ska avsky klassklyftorna, men samtidigt bjuder filmen på ett ohämmat visuellt frosseri när det gäller det goda livet i huvudstaden (mycket mer så än i böckerna, där allt silar genom Katniss kritiska medvetande). Katniss är som en modern prinsessa - snygg i prinsessbakelserna hon har på sig, men alltid redo att ta till svärdet, eller i alla fall pilbågen, och bokstavligen splittra illusionen som håller de tävlande fjättrade.

Till syvende och sist är detta en uppväxtskildring, helt i klass med de senaste Snövit filmatiseringarna, som handlar om hur en apolitisk ung människa tvingas ta ställning - och “rädda sitt folk”. The Hunger Games - Catching Fire ligger alltså helt rätt i tiden.

Titel: The Hunger Games - Catching Fire

Regi: Francis Lawrence

Medverkande: Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth, Josh Hutcherson, Donald Sutherland, Woody Harrelson, Philip Seymour Hoffman

Åldersgräns: 11 år

Nordisk Film

USA, 2013