Monsters Inc. - energikris och xenofobi. Dags för alla monster att komma ut ur garderoben!

 

Dags att komma ut ur garderobenI Alfons Åberg klassikern God natt Alfons Åberg från 1972 klagar pojken som inte vill sova på att det finns något farligt i garderoben – givetvis vet både han och läsaren att det inte finns något hot i garderoben, att allt bara är ett trick för att slippa lägga sig. Pappa spelar med och letar igenom garderoben – där finns inget som inte ska vara där. Läggdags kan inte uppskjutas hur länge som helst.



I en senare Alfons bok, Alfons och odjuret, gömmer sig ett odjur under sängen – men den här gången klagar inte Alfons för pappa, för han vet att odjuret är där även om han inte kan se det, och odjuret hindrar honom från att sova gott om natten. Odjuret dyker upp efter att Alfons varit elak mot ”lillkillen” och odjuret, tecknad som en obestämbar, svart kattlik skugga, försvinner inte förrän Alfons hittar lillkillen igen och kan be om ursäkt och de kan bli vänner igen. Odjuret är redan samma natt som spårlöst försvunnet – det lever på negativ energi, likt ett dåligt samvete, och när den negativa energin är borta har odjuret inget att leva på. Det får flytta in under någon annans säng (eller in i någon annans garderob) istället.
Alfons och odjuret ger en effektiv lektion i hur man ska bli av med sitt eget personliga monster, medan Lilla Spöket Laban pedagogiskt avdramatiserar hoten i natten – som spöken – genom att göra Laban till ett ovanligt räddhågset spöke, som inte tycker om mörker, som inte vill spöka och skrämmas, och som helst av allt vill pyssla tillsammans med Mamma Spöke i köket. Pappa Spöke är inte nöjd, men han kan inte göra något när Sandbergs utmanar traditionella könsroller och monsterroller i 1970-tals klassikern. Lilla Spöket Laban har sedan dess spridits till många länder och nyligen kommit ut på flera DVD:er, med en samling kortfilmsrullar från SF. Lilla Spöket Laban har från och med de första böckerna fått generationer av barn att vilja ha ett eget leksaksspöke (kanske hemgjort av en näsduk eller ett örngott) istället för att vara rädd för spöken.
Nyligen har även klassikern Monsters Inc. kommit ut på nytt på DVD, i en ny förbättrad version för HD-samhället. När filmen gick på bio var den en effektiv satirisk kommentar till samtiden: energikrisen, rädslan för främlingar och de överdrivna reaktionerna på allt som upplevs som ”hot” i det amerikanska samhället.
Liksom Lilla Spöket Laban är monsterna i Monstropolis faktiskt rädda för det mesta – de är i alla fall rädda för människor och de tror att barn bär på något dödligt smittsamt hot. Men de behöver barnens skrik, alltså deras negativa energi, för att få energi till att lysa upp sin stad. Alla strömavbrott indikerar att det inte går så bra. Barn är inte lättskrämda längre. De har sett värre saker på TV – eller i verkligheten – än ett monster i garderoben. Men de bästa, tuffaste monsterna fortsätter att ”riskera livet” som soldater i främmande land, för att säkra den dyrbara energin.

Kommer ett främmande objekt in, som en barnsocka, rycker ett helt team in från CDA (en parodi på CIA) och besprutar och pulveriserar barnsockan.Monsters Inc. filmen gjordes när anthrax var det mest moderna hotet, men trots alla varningar om en mjältbrands epidemi blev hotet till sist ungefär lika stort som en kvarglömd socka.
När huvudpersonerna Sullivan och Mike Wasowski får ett livs levande barn på halsen, en tvååring som Sullivan döper till Boo (för hon gillar att hoppa fram och säga ”Boo!”) är krisen ett faktum och efter många förvecklingar (och mycket desinfektionsspray) lyckas de få Boo tillbaka till människovärlden igen – trots att hon har väldigt roligt när hon skrämmer slag på alla monster i sushirestaurangen. Rollerna människa - monster är här ombytta – det främmande ses som farligt, tills man bekantat sig med det och som Sullivan utbrister – ”jag tror inte att hon är farlig!” rädslan för barn var bara ett slags xenofobi som grundade sig i okunskap om den andre – den andre som hela tiden måste skrämmas samtidigt som monstret själv är rädd för den.
Man behöver inte känna till alla hot om smittepidemier som aldrig blev något av, för att uppskatta monsterkomiken med CDA, men det är en intressant kommentar till det samtida, verkliga människosamhället.
Dessutom finns det fortfarande en energikris.
I Monsters Inc. löses krisen med skratt – och Mike Wazowski gör succé när han blir den nye mästerleverantören av energi istället för Sullivan, som var bra på att skrämmas. Skratt ger nämligen tio gånger så mycket energi som skrik, positiv energi är värd mer än negativ energi.
Ett tänkvärt budskap även idag, när resurserna är begränsade och alla måste samsas om dem. I Monsters Inc. lever alla monster och människor slutligen i symbios och det ger bättre livskvalitet för alla parter.