Från utfryst i Elyséepalatset ... till älskad på Antarktis! |
- Les saveurs du Palais!
-Det
är tufft att vara kock. Det är extra tufft att vara kock i den här miljön …
skryter en ung kille på en båt som gungar och snålvinden blåser och
kameramannen kan inte få bra bilder. Eller bra ljud. Eller bra någonting alls …
Ett
dokumentärfilmteam från Australien är på väg till en fransktalande
forskningsstation på Antarktis. De följer med den nye kocken, en ung kille som gärna
pratar om sig själv, men som inte “blir bra TV”.
Kort sagt: han har inte varit
med om någonting och inte gjort något som är värt att vara kock. Tjejen och
hennes kamerman längtar efter något bättre och hittar det på
forskningsstationen. Den nuvarande kocken som ska avlösas är en medelålders
kvinna, den enda kvinnan på hela forskningsstationen. Och hon har varit
personlig kock till franskrikes president! HÄR har vi ett fantastiskt ämne som
skulle bli “bra TV” tänker det australiensiska filmteamet, lika tydligt som om
en animerad tankebubbla hade hängt över deras huvuden. Det fantastiska ämnet i
fråga smäller igen dörren och drar ner persiennerna. Ingen kommer in i hennes
kök! Och ingen får titta på när hon lagar mat. Utom den nye unge killen som ska
läras upp, för att ta över.
Det
australiensiska dokumentärfilmteamet har dilemmat att kocken som VILL prata är
ett långtråkigt sövande ämne, och kocken som INTE vill prata skulle bli perfekt
TV.
Men
den australiensiska tjejen ger inte upp, hon försöker närma sig den arga
franska kocken med sin egen tafatta franska.
Under
tiden som detta drama utspelar sig på forskningsstationen så klipps det hela
tiden tillbaka till den tiden som Hortense var presidentens personliga kock.
Uppgång, nedgång och fall. Omslaget till Bon
Appétit Mr. President ser ut som en feel-good film där man ska frossa i all
upptänklig god fransk kokkonst - och visst lagas det god, traditionell fransk
mat i filmen. Men det är ingen feel-good film. I själva verket är det en lektion
om hur mobbing går till på arbetsplatsen. Och ingen stoppar det. Inte ens
presidenten.
Hortense
blir genast utfryst av alla gubbar som är kockar på arbetsplatsen. De gör allt
för att hon ska få det så svårt som möjligt att lyckas. Ändå blir hon presidentens
favorit, för hon lagar enkel mat utan krusiduller. Gubbarna hatar henne ännu
mer. Som kontrast finns den unge killen som hon lär upp. Han gillar Hortense
och hennes matlagning och de är på samma våglängd - det blir ett slags “buddy
movie” i köket. När hon får två extra hjälpredor - också de unga killar - är de
lika trevliga och läraktiga (om än inte lika begåvade) och de förstår inte ens
varför gubbarna inte gillar Hortense. De förstår inte heller öknamnen på henne.
De förväxlar “kungens älskarinna” (en förlängning) med “någon som är bra på att
göra gåsleverpastej (en komplimang).
Men
presidentens hälsa blir allt sämre och samtidigt kontrolleras alla utgifter
allt noggrannare - Hortense blir motarbetad på alla håll och kanter. Hon hamnar
i kläm mellan revisorer som vill att hon köper så billig mat som möjligt -
vilket strider mot principen franskt, ekologisk och närodlad med högre kvalitet
- och viktväktarna som ska se efter presidentens hälsa. Han får absolut inte
äta något med sås, något med smör, något med grädde … något som är gott över
huvud taget. Allt är förbjudet. När sås-fascisterna inte ens kan skilja på
“sås” och “sky” ger Hortense upp.
När
hon slutar är hon utfrusen utarbetad och utarmad på all den entusiasm hon hade
för det franska köket när hon började jobbet.
Efter
detta är det tuffa, hårda jobbet på forskningsstationen som en trevlig liten
semester. Här är hon återigen enda kvinnan i ett manligt kollektiv - med den skillnaden
att ingen av gubbarna är kockar och killarna är kockar och alla avgudar
Hortens och hennes matlagning och läckra efterrätter.
Så
småningom lyckas australiensiskan närma sig Hortense, som anförtror varför hon
tog jobbet på forskningsstationen - hon behövde något annorlunda och var less
på alla frågor om Mr. President - MEN hon ville också ha pengarna. För att åka
till Nya Zealand och öppna eget. För sann lycka, förklarar Hortense. Är att gå
ut tidigt en morgon med hunden och leta tryffel. Detta säger hon på perfekt
engelska. Som hon givetvis behärskar lika lätt som de fluffiga efterrätterna.
Hon har helt enkelt bara velat hålla australiensiskan med sin skrala franska
lite lätt på halster. I framtiden ska de ju bo i grannländer!
Bon
appetit mr president blir till slut en fin film om motvillig vänskap och om
kärleken till den ultimata smakupplevelsen. Där det är futilt att räkna vare
sig franc eller kalorier!
Originalets titel är Les saveurs du Palais
(alltså: Palatsets smaker!)
och manuset är skrivet av bland
andra filmens regissör Christian Vincent efter Daniéle Mazer-Delpeuchs egen biografi.
Daniéle är verklighetens Hortense och Monsieur le President var ingen mindre än
François
Mitterrand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.