FILM: Bon appétit, Mr President!



Från utfryst i Elyséepalatset ...
till älskad på Antarktis!

 

 

-      Les saveurs du Palais!

 

 

 

-Det är tufft att vara kock. Det är extra tufft att vara kock i den här miljön … skryter en ung kille på en båt som gungar och snålvinden blåser och kameramannen kan inte få bra bilder. Eller bra ljud. Eller bra någonting alls …

 

Ett dokumentärfilmteam från Australien är på väg till en fransktalande forskningsstation på Antarktis. De följer med den nye kocken, en ung kille som gärna pratar om sig själv, men som inte “blir bra TV”.

 

Kort sagt: han har inte varit med om någonting och inte gjort något som är värt att vara kock. Tjejen och hennes kamerman längtar efter något bättre och hittar det på forskningsstationen. Den nuvarande kocken som ska avlösas är en medelålders kvinna, den enda kvinnan på hela forskningsstationen. Och hon har varit personlig kock till franskrikes president! HÄR har vi ett fantastiskt ämne som skulle bli “bra TV” tänker det australiensiska filmteamet, lika tydligt som om en animerad tankebubbla hade hängt över deras huvuden. Det fantastiska ämnet i fråga smäller igen dörren och drar ner persiennerna. Ingen kommer in i hennes kök! Och ingen får titta på när hon lagar mat. Utom den nye unge killen som ska läras upp, för att ta över.

 

Det australiensiska dokumentärfilmteamet har dilemmat att kocken som VILL prata är ett långtråkigt sövande ämne, och kocken som INTE vill prata skulle bli perfekt TV.

 

Men den australiensiska tjejen ger inte upp, hon försöker närma sig den arga franska kocken med sin egen tafatta franska.

 

Under tiden som detta drama utspelar sig på forskningsstationen så klipps det hela tiden tillbaka till den tiden som Hortense var presidentens personliga kock. Uppgång, nedgång och fall. Omslaget till Bon Appétit Mr. President ser ut som en feel-good film där man ska frossa i all upptänklig god fransk kokkonst - och visst lagas det god, traditionell fransk mat i filmen. Men det är ingen feel-good film. I själva verket är det en lektion om hur mobbing går till på arbetsplatsen. Och ingen stoppar det. Inte ens presidenten.

Hortense blir genast utfryst av alla gubbar som är kockar på arbetsplatsen. De gör allt för att hon ska få det så svårt som möjligt att lyckas. Ändå blir hon presidentens favorit, för hon lagar enkel mat utan krusiduller. Gubbarna hatar henne ännu mer. Som kontrast finns den unge killen som hon lär upp. Han gillar Hortense och hennes matlagning och de är på samma våglängd - det blir ett slags “buddy movie” i köket. När hon får två extra hjälpredor - också de unga killar - är de lika trevliga och läraktiga (om än inte lika begåvade) och de förstår inte ens varför gubbarna inte gillar Hortense. De förstår inte heller öknamnen på henne. De förväxlar “kungens älskarinna” (en förlängning) med “någon som är bra på att göra gåsleverpastej (en komplimang).

 

Men presidentens hälsa blir allt sämre och samtidigt kontrolleras alla utgifter allt noggrannare - Hortense blir motarbetad på alla håll och kanter. Hon hamnar i kläm mellan revisorer som vill att hon köper så billig mat som möjligt - vilket strider mot principen franskt, ekologisk och närodlad med högre kvalitet - och viktväktarna som ska se efter presidentens hälsa. Han får absolut inte äta något med sås, något med smör, något med grädde … något som är gott över huvud taget. Allt är förbjudet. När sås-fascisterna inte ens kan skilja på “sås” och “sky” ger Hortense upp.

 

När hon slutar är hon utfrusen utarbetad och utarmad på all den entusiasm hon hade för det franska köket när hon började jobbet.

 

Efter detta är det tuffa, hårda jobbet på forskningsstationen som en trevlig liten semester. Här är hon återigen enda kvinnan i ett manligt kollektiv - med den skillnaden att ingen av gubbarna är kockar och killarna är kockar och alla avgudar Hortens och hennes matlagning och läckra efterrätter.

 

Så småningom lyckas australiensiskan närma sig Hortense, som anförtror varför hon tog jobbet på forskningsstationen - hon behövde något annorlunda och var less på alla frågor om Mr. President - MEN hon ville också ha pengarna. För att åka till Nya Zealand och öppna eget. För sann lycka, förklarar Hortense. Är att gå ut tidigt en morgon med hunden och leta tryffel. Detta säger hon på perfekt engelska. Som hon givetvis behärskar lika lätt som de fluffiga efterrätterna. Hon har helt enkelt bara velat hålla australiensiskan med sin skrala franska lite lätt på halster. I framtiden ska de ju bo i grannländer!

 

Bon appetit mr president blir till slut en fin film om motvillig vänskap och om kärleken till den ultimata smakupplevelsen. Där det är futilt att räkna vare sig franc eller kalorier!

 

 

Originalets titel är Les saveurs du Palais (alltså: Palatsets smaker!)

och manuset är skrivet av bland andra filmens regissör Christian Vincent efter Daniéle Mazer-Delpeuchs egen biografi. Daniéle är verklighetens Hortense och Monsieur le President var ingen mindre än François Mitterrand.