I persikoträdets skugga - Allt kan botas med lite choklad!

Litteratur: Joanne Harris: I persikoträdets skugga

 

Allt kan botas med lite choklad!

Choklad som vapen och ammunition Joanne Harris
I persikoträdets skugga
Översättning: Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl
Norstedts

“Någon berättade en gång för mig att enbart i Frankrike delas varje år en kvarts miljon brev ut till de döda. Vad hon inte berättade för mig är att de döda ibland besvarar breven.”
Så inleds I persikoträdets skugga - uppföljaren till den hyllade och älskade romanenChoklad av Joanne Harris. Sitt engelska namn till trots är Harris till häften fransyska och många av hennes böcker utspelar sig i Frankrike. De som inte läst boken Chokladkan händelsevis ha sett Lasse Hallströms filmatisering Chocolat, med Juliette Binoche i huvudrollen som den karismatiska Vianne.
Hon kom, hon såg, hon lagade choklad, hon segrade.
Så kan den kvinnliga huvudpersonens triumftåg i Chocolat lite lättvindigt sammanfattas. Chokladen vinner över trångsynthet och inskränkt religion - symboliserad av katolicismen. Filmen sammanfattad i en mening.
Den fristående uppföljande I persikoträdets skugga är en efterlängtad bok av alla som älskade Vianne och de andra karaktärerna i Choklad, men nu är allt långt mer komplicerat. Allt kan inte längre botas med lite choklad.
Vianne bor tillsammans med Roux och sina två barn på en husbåt i Paris. Ett brev från Lansquenet gör att hon återvänder - trots att hon egentligen inte vill. Det är Armande som ber henne om en tjänst. Hon skriver att byn behöver henne. Och att någon i byn behöver hjälp. Men hon specificerar inte vem.
Vem behöver hjälp?
Vianne flyttar in med sina två flickor i Armandes gamla hus.

“Vad gör jag här? tänkte jag. Varför har jag öppnat denna ask fylld av ovisshet? I Armandes brev stod det tydligt att någon i Lansquenet behövde hjälp. Men vem är den personen? Francis Reynaud? Kvinnan i Svart? Josephine? Jag själv, kanske?”
Byborna är tveksamt inställda till Viannes närvaro. Efter ett tag lyckas Vianne få kontakt med en liten flicka, Maya. Det blir maten som blir den gemensamma kommunikationsvägen.
“Min vän har ett persikoträd som växer vid sidan av huset. Imorgon kan jag, om du vill, plocka några och ge till din mamma för iftar.”
Att jag använde ordet fick Maya att le. “Känner du till iftar?”
”Det är klart att jag gör.”
Mat som kommunikationsmedel
“Min mor och jag bodde en gång i Tanger. En levande plats på många sätt full av motsägelser. Jag har alltid använt mat och recept som ett sätt att förstå människorna omkring mig, och ibland, på ställen som Tanger, är mat det enda språk man delar” filosoferar Vianne.
Lansquenet är starkt förändrat mot vad Vianne minns det, och mot vad läsaren minns det, som lärde känna byn i Choklad. Nu har mängder av nordafrikaner flyttat in, det är inte längre uppenbart att franska är det språk man ska tala för att göra sig förstådd och ett moskébygge delar invånarna i två läger. Fader Reynaud ber Vianne om hjälp och Vianne, likt en vit häxa vet precis vad som behövs: matlagning. Chokladen kompletteras med persikor och mycket mer.
Men fördomar fungerar på mer än ett håll och det är inte lätt att reda ut alla härvor i den lilla byn.

Belinda Graham