FILM: It: Welcome to Derry - Som uppvärmningsakt för Stranger Things och ... när kommer Bill Skarsgård?

Inga Derrygirls, bara girls in Derry ... ;D

It: Welcome to Derry

Betyg: 3


Alla ni som gillar Derrygirls ... sluta läsa ögonabums. För nu ska det handla om det andra och mycket tråkigare Derry, en byhåla där Bill Skarsgård härjar i form av clownen Pennywise. Bland annat. Monstret i Stephen Kings roman Det kallas just Det (eller It i originalform) eftersom hen kan skifta form. Men det är i formen som clown som monstret blivit världsberömt och spridit clownfobi bland generationer. En homage till Pennywise-Det-clownen finns förresten i Mats Sandbergs utmärkta barnboksserie om den gullige varulvshunden Frank Sten där en ondskefull clown hotar mångfald och kamratskap i en småstad - fast den clownen är mest av allt inspirerad av Donald Trump. Clownmetaforer måste hänga med sin tid, liksom varulvar, vampyrer, zombies och hamnskiftande gulliga små hundar.


Nu är frågan om It: Welcome to Derry har hängt med sin tid. Det korta svaret är: Nej.

Romanen av Stephem king kom 1986, det är vart 27:e år som den stora ondskan drabbar Derry, den första biofilmen med Bill Skarsgård som Pennywise utspelade sig 1989 och den andra utspelade sig 2016 ... och tv-serien har valt att gå tillbaka till 1962. Säsong två och tre har planerats att utspela sig
1935 och 1908.

 Andy Muschietti fördjupar och utvidgar berättelsen om Det – den skepnadsskiftande varelse som lurar  under den lilla staden Derry i Maine och det är en prequel som fungerar som en originstory både för staden Derry och för monstret som kommer att bli världens mest kända skräckinjagande clown.

Serien börjar med en liten pojke som  en sen vinterkväll tackar ja till en skjuts som han borde ha skytt som pesten .... och sedan är han spårlöst försvunnen.

Hopp till ett par månader senare - fler barn har försvunnit, andra barn hemsöks av sina värsta mardrömmar. En oskyldig man fängslas. Flygvapenpiloten Leroy Hanlon flyttar till Derry och får ett

 topphemligt uppdrag som inte alls har med kalla kriget att göra utan ... 

Vad är på gång?

It: Welcome to Derry försöker svara på frågan på ett mycket grundligt och omständligt sätt, vilket leder till flera följdfrågor, medan åskådaren bara ställer en enda fråga: När kommer Bill Skarsgård? Ska vi få vänta längre på Pennywise i den här serien än vad vi väntade på hajen i filmen Hajen? 

Serien kör less is more när det gäller att dra ut och vänta på skräck, medan man kör more is more när det gäller intriger. Mer och mer röra, mer och mer rörs in ... och det mesta verkar inte har med Pennywise att göra.

Det här skulle kunna vara nästan vilken 1950-eller1960-tals serie som helst. Klichéerna står som spön i backen.

Går det att göra amerikanska (fantasy-sci-fi-skräck) 1950-60-tal filmer och serier utan kalla kriget grejer och hemliga armébaser och referenser till utomjordingar och ufon? Går det att undvika den automatiska sexualiseringen av alla kvinnor/tjejer/flickor? Går det att skippa voyerism och objektifiering och "boys will be boys"? Flashback till Stephen Kings bok  där trettonåriga Beverlys "superkraft" som fick pojkarna i boken att hålla ihop och slåss mot Pennywise var ... att ha sex med dem alla. En efter en i kloakerna under Derry. Något annat var hon inte bra för. Än att själv vara som en kloak för kroppsvätskor. Detta var den enda tjejen i gänget och den enda kvinna/tjej/flicka som hade en större roll i boken. Idag har scenen diskuterats och försvarats med att det här var normalt på 1980-talet. Nej, barngruppsex i kloakerna var inte normalt ens på det fria och frigjorda 1980-talet innan allt blev så (enligt kritikerna) förbannat politiskt korrekt. 

Stephen King fans kanske kan glädjas åt att man försöker baka in cameos och kopplingar till Stephen Kings övriga universum ... 

 Telepatiska Dick Hallorann, känd från The Shining, spelar till exempel en 

 en stor roll när det gäller saker som är avgörande för handlingen.

Men. Behöver allt vara "universum"? Som Marvel karaktärer som hälsar på varandra i varandras filmer och tv-serier? Kan inte saker bara få finnas ett och ett? The Shining och It (eller Det) är två helt olika typer av skräck, krypande vansinne på ett hotell versus traditionell monsterskräck. Det enda de har gemensamt är författaren och utsatta barn - fast utsatta barn finns i alla genrer (inte bara skräck) av många olika författare

Man har försökt jobba med snygg 1960-tals look, men oj, oj. oj, vilken töntig CGI. Utvecklingen borde väl ha gått framåt på detta område, ändå är gamla Stephen King filmatiseringar (som Kubricks The Shining) väldigt mycket bättre och mer skrämmande. Det finns för många karaktärer som inte verkar spela någon större roll och som inte gör något större intryck, manuset är fullt av

 exposition som blir klumpigre och klumpigare ju mer som förklaras och premissen blir också dummare och dummare ju mer som förklaras. Behövde vi verkligen veta mer om Derry och Pennywise? Var det inte bra att få lov att fantisera och filosofera lite själv?

Och återigen ska världen räddas av ett gäng barn på cyklar som tampas med övernaturliga krafter, och gång på gång är det så mycket sämre än Stranger Things som gjorde allt så mycket bättre och mer engagerande. Så klart att detta är orättvis kritik eftersom författarna till Stranger Things (bröderna Duffer) inspirerades av Stephen  King och hans 1980-tals skildringar. Men rättvist eller orättvist. Det här känns ändå som förbandet som kommer på efter huvudrätten ... som vi redan serverats så mycket smakligare i Stranger Things. Det här är för lite clowner, för lite Bill Skarsgård, för mycket trams och för mycket sidospår och förklaringar och svar på frågor som ingen någonsin ställt. För lite av det som vi vill ha och för mycket av allt det som ingen efterfrågat. Ingen bra kombination. Men nästa serie kommer i alla fall att ha lätt för att överträffa detta. Vi går från fanservice och fanficyion till parodi.  Och de små snuttar som King själv skrev om stadens historia är mycket mycket bättre.

FILM: Goat - Space Jam möter Zootopia

 

FILM: Goat

Betyg: 3

Zootopia möter Space Jam. I en antropomorfisk värld befolkad av udda fabeldjur så spelas det en variant av basketboll som kallas roarball. Stora, långa, buffliga, smidiga djur passar för att göra karriär i denna sport, som noshörningar (som tydligen inte är utrotningshotade i denna värld?) och pantrar. Men ingen kan hindra en liten get från bondgården att drömma ... och så småningom blir geten "goat" - greatest of all time. Dubbeltydligheten i "goat" funkar bara i originalspråk, i andra delar av världen är "get" inte mycket till komplimang.


Handlingen är ingenting utöver det vanliga, det är "rags to riches", kusinen från landet som ska lära sig hur allt fungerar, en underdog (eller en "undergoat") som får bevisa vad hen går för, moralkakor om laget, floskler om att följa sina drömmar ...  och borde inte pantrarna äta upp geten som snacks, för att fylla på med protein? Eller är alla här veganer alla dagar i veckan? Och nu till animeringen ... Spiderverse filmerna och K-Pop Demon Hunters är bland de bästa animerade filmerna som västvärlden producerat och liksom Goat är de alla gjorda av Sony. Så även om storyn är generisk och gäspig så är animeringen i alla fall lite över medel. Även om den knappast är Goat-level.

Förresten. Den lille getens antagonist är en kvinnlig panter som är mycket bättre på hittepå-basketboll. I den här världen kör de tydligen inte med könstester. Men den kvinnliga pantern får ändå lära sig läxan att den manlige geten är bäst. Bä.

Efter ett tag börjar filmen kännas som en berg-och-dalbana utan kräkpåsar. Full fart hela tiden har sina nackdelar - filmen blir fartblind och åskådaren blir uttråkad. Och spelar det egentligen någon roll vem som vinner en match i en hittepåsport i ett hittepåland? Det går inte ens att fatta reglerna. Det är roligare att äta getost. Bu och bä.

BOK: Janne Anderssons Då var då - en personlig och rak memoarbok utan krusiduller

 

Janne Andersson var förbundskapten mellan 2016 och 2023. Då var då. Boken börjar med slutet och arbetar sig sedan tillbaka till början. Ett inte unikt, men ändå ett relativt ovanligt grepp, när det gäller memoarer.  Många börjar med slutet. Men få arbetar sig konsekvent mot det förflutna. De flesta börjar förr eller senare att spela framåt istället för att passa bakåt.

Då var då  börjar med att Janne Andersson, likt Robert Gustafsson i sin Tony Rickardsson speedway monolog, gång på gång försäkrar att han inte är bitter, trots att han blivit grovt sviken och felbehandlad och inte ens avtackad ordentligt. Efter att ha varit förbundskapten för fler matcher än någon annan.

Dramaturgin fungerar inte alltid, eftersom i vissa fall behöver man se första mötet och hur en vänskap byggs upp innan storyn är klar. Det som känns kul i början blir mindre kul efter hand. Man kan i och för sig göra som med en japansk manga och börja läsa bakifrån. 

Allt är baserat på Janne Anderssons egna anteckningar, och de är ofta sakliga och precisa och inte speciellt dramatiska.

Många biografier och memoarer skrivs av spökskrivare ... och även om här finns en medförfattare så tycks hen ha gjort ett minimalt avtryck. Ingenting verkar ha rättats, diskuterats, ältats ... på gott och ont. Vi har blivit så vana vid de professionellt skrivna biografierna och memoarerna, de som känns som en berg-och-dalbana att åka med på, att det först känns ovant att läsa någons vanliga anteckningar. Men det har ju sina fördelar, man hör Janne Anderssons oförställda röst när han korthugget konstaterar vad som gått fel med svensk fotboll, att det var bättre förr, eller att de på text-TV är slarviga.

Att vara förbundskapten är ett utsatt jobb. Och om man ser vem, eller vilka, som väljs ut så verkar det vara en whiplash situation. Publiken kastas mellan tryggt och yvigt. Sällan är det mellanmjölk i landet fotbollslagom. Nuvarande Graham Potter är jovialisk, trevlig, öppen, kan handskas med media och spelarna. Det känns tryggt. Dessförinnan den yvige Jon Dahl Tomasson som verkade vilja underhålla hellre än att vinna, dessförinnan den trygge folkhemsmannen Janne Andersson som serverade konservativa 4–4–2 (laget före jaget, vinna före underhållning), dessförinnan den yvige Erik Hamrén, dessförinnan den lugne Lars Lagerbäck, dessförinnan den yvige Tommy Söderberg, dessförinnan lugne Tommy Svensson, dessförinnan utåtriktade och yvige Olle Nordin, dessförinnan trygge Lars ”Laban” Arnesson, dessförinnan utåtriktade Georg ”Åby” Ericson… Det svänger fram och tillbaka. Mellan att lugnt göra jobbet och att vara extrovert och (kanske för) underhållande. Just nu är det tryggt och trevligt. Men nästa gång kommer berg-och-dalbanan att gå igång igen ...

Janne Andersson har slutat att titta på fotboll - han har fått nog, han är övermätt, men favoriträtten korv med bröd är fortfarande ”bra grejer".

”Jag står inte ut med dubbel bokföring, en sak sägs men en annan gäller”, påpekar han, och det stämmer. Det gjorde honom populär, folklig, älskad. Snus är snus om än i gyllene dosor.

Janne Andersson gillar inte missförstånd, han gillar inte divor, han tycker att laget går före jaget, han är så klart inte nummer ett i  Zlatan Ibrahimovics fanclub, han tycker att nuvarande förbundsledningen borde fråga honom om råd. Trots allt. Han har ju varit förbundskapten i fler matcher än någon annan i Sveriges historia. Ska all den kompetensen och erfarenheten kastas bort? Ska hjulet uppfinnas på nytt?

Det var bättre förr. Lex Janne. Han försöker aldrig förställa sig. Sida på sida, rakt på sak, utan krusiduller. Typiskt Janne Andersson. 

Kärleken till fotbollen kan summeras med att förberedelser kan slå ut ren skicklighet och därför överpresterade (eller överlevererade) Sverige många gånger under Janne Anderssons epok. 

Den som är bättre förberedd kan slå den som är skickligare, vilken annan sport kan man säga det om ...? De bästa brukar vinna i de flesta sporter. Men ... Janne läste på och gjorde hemläxan och Sverige (över-)levererade. Det gick så bra i VM 2018. Tills kvartsfinalen. Då mötte Sverige ett lag som leddes av en förbundskapten som var ännu bättre på att plugga på och göra hemläxan.  Englands Gareth Southgate hade pluggat in Sveriges uppspelsvarianter, allesammans, Sverige blev av med bollen gång på gång. Och Gareth Southgate har adlats.

Då var då, och nu är nu, som Andersson säger. Nu är han fotbollspensionär. Trots att han älskar fotboll och inte har fyllt 65 än. De som verkligen älskar fotboll brukar komma tillbaka till den, på ett eller annat sätt. Som Svennis som reste runt till sina olika lag tills han drog sin sista suck och förkunnade hur lycklig fotbollen gjorde honom under hans sista tid i livet. Janne Andersson borde ha gott om tid för att göra comeback. Om rätt lag ringer, så kanske ... Då var då, nu är nu, men sedan kommer sedan ... och sedan vet vi inte vad som händer. Vem vet. Aldrig smakar väl korv med bröd så gott som på en fotbollsläktare. Läs och njut.

BOK: Sune - Kaos på Kollo - En trevlig lagombok lagom till sommaren

Utgivningsdatum:2026-04-10
Serie:Sune
Antal sidor:88
Förlag:B. Wahlströms
Illustratör: Lovisa Lesse
ISBN: 9789132219504

Sune + kollo = KAOS? Det är sommarlov och alla i familjen Andersson har planerat den perfekta sommaren. Mamma Karin och pappa Rudolf ska på romantisk semester tillsammans, bara de två. Anna ska bo hemma hos sin bästa tjejbästis. Håkan ska bo hos grannen och bästisen Pär Päron, och där vill Sune också bo, för Pär Pärons storasyster är ju Sunes stora kärlek Sophie ...


Men Sophie ska åka på kollo. Så Sune bestämmer sig snabbt för att han också ska åka på kollo. Vad kan gå fel? Sune och hans stora kärlek, tillika bästa bästis, tillsammans ... Svar: mycket kan gå fel. Sophie har med sig sin bästa tjejbästis och Sune blir avundsjuk. Dessutom hamnar Sophie och hennes tjejbästis i en annan stuga och ett annat lag än Sune. Sune hamnar tillsammans med killar han inte känner och möjligen inte ens gillar ... En av dem verkar speciellt dum och dryg och skrytig. Killarna i Sophies lag är elaka och överlägsna. Visst måste någon lära dem en läxa ... och Sune vet precis hur.

Allt eftersom sommaren går trappas fejden upp mellan stugorna. Och någon - kanske Maskmannen? - lämnar maskar på stugans trappsteg så fort någon varit elak mot någon annan. Dessutom blir Sune kär i nya tjejer och slår nytt pussrekord. Men vem ska få sidenblommorna som Sune packat med sig? Kanske någon av ledarna? Det finns ingen åldersgräns på tjejtjusande.

Det här är Sune tillbaka i gammal god form. Han satsar allt på romantik och hinner få några nya tjejkompisar under bokens gång och även några nya killkompisar som vill lära sig om tjejtjusande. Med musik och sidenblommor, vad kan gå fel? Sune har till och med tagit med sig analog musik, eftersom han inte litar på uppkopplingen och Spotify ute i skogen. Hängslen och livrem.

Det är samma författare som alltid och numera är det Lovisa Lesse som tolkar Sune och hans familj och vänner. Lagom spännande, lagom långt och lagom kryddat med trevlig sensmoral om att alla kan vara vänner, ingen behöver vara elak eller avundsjuk eller utanför ... och alla kan få blommor. Dessutom: de stackars daggmaskarna förtjänar att få vara kvar i jorden och göra sitt jobb i fred. Vad har de någonsin gjort någon för ont?

BOK: Hundarnas stad - Vacker fabel om att stå upp mot orättvisor och myndigheter

 

Utgivningsdatum: 2026-03-13

Format: Inbunden


Antal sidor: 102

Förlag: Rabén & Sjögren
Illustratör: Fabian Göranson

• 
  ISBN: 9789129752625
  
  

I Portugal finns en stad där hundarna går fritt utan koppel på dagarna. Där bor hunden Nalle tillsammans med sin människa. Där bor också Frasse, stor och trött, argsinta Olga, matglada Garp och Urso som älskar att filosofera.




Men säg det paradis som får finnas ohotat ... Kommunen ska satsa på mer turism och bättre ordning och då kan det inte springa runt lösa hundar överallt. Frasse får inte längre ligga mitt i gatan och sola på det varma brunnslocket och stoppa trafiken. Nalle blir kär i en söt nykomling som går i koppel och bor i en inhägnad trädgård. I jakten på kärleken råkar Nalle hoppa in i en annan trädgård, där en kvinna uppfattar Nalle som ett hot mot hennes lilla dotter. Kommunen är på hennes sida. Och Frasse och hans ägare orkar inte längre kämpa emot utan väljer att simma ut i havet och aldrig komma tillbaka.

Hundarnas stad varierar mellan komik och tragik, en allmänmänsklig (eller allmänhundlig) saga om att våga stå upp för sig själv och sin flock och inte bara ge upp för överheten. Fast allt verkar vara kört.

Hundarnas stad är som en avlägsen och mer realistisk släkting till Husdjurens hemliga liv.

Det känns också fint att så många människor - flera av dem singlar - kan ha hundar och släppa ut dem för att vandra fritt i staden och på stranden, tills de kommer hem igen. Människorna har sällskap när de är hemma - och hundarna söker eget sällskap bland människor och djur när deras människor är på jobbet. Win-win. Bra lösning för alla. Och det minskar stressen när det gäller frågan "hinna hem på lunchen för att släppa ut hunden" - för hunden är redan ute och roar sig. Det borde finnas fler städer för hundar.

Men boken kan också läsas som en allegori, en saga om att stå upp mot orättvisor, myndigheter och byråkrati, att våga för att vinna, annars är man bara en liten lort ... Ett budskap helt i Astrid Lindgrens anda. Och Astrid var också en stor djurvän ... man kan tänka sig Kossornas stad, där alla kor vandrar fritt ... Astrid Lindgren gillade däremot inte fabler (alltså böcker där djur kan tänka och prata som människor) men hon hade säkert gjort ett undantag för den här boken. Det finns stora fördelar med att ha djur som huvudpersoner i böcker - de tillför ett unikt perspektiv och de är lätta att identifiera sig med, oavsett ålder, etnicitet, bakgrund och så vidare. Människor är ofta så specifika (till exempel väldigt blonda, ljusa och etniskt svenska generationer bakåt ... ) att det är lätt att ta avstånd innan man ens kommit in i boken - det räcker att titta på illustrationerna.

Författaren Petter Lidbeck är vinnare av Astrid Lindgren-priset 2024 och de livliga illustrationerna är av Fabian Göranson, som bland annat är känd för de nya fina seriealbumen med Pippi Långstrump.

FILM: 28 years later: The Bone Temple - Ralph Fiennes, Duran Duran, Teletubbies ... What's not to like?

Film: 28 years later: The Bone Temple

Regi: Nia DaCosta

Medverkande: Ralph Fiennes, Jack O’Connell, Alfie Williams, Erin Kellyman med flera

Betyg: 4


Efter Danny Boyles 28-trilogi har nu tar Nia DaCosta tagit över och resultatet är mindre weird och mer mainstream. Ralph Fiennes bygger ett tempel av ben, kanske inspirerad av Ossuaire de Douaumont som är fyllt av kvarlevor av första världskrigets soldater (verkligheten är värre än dikten ...) och diggar Duran Duran under tiden. Lille Alfie Williams är lysande, det finns en satir över vansinniga domedagssekter, det finns påskägg som refererar till Teletubbies och mycket, mycket mer ... What's not to like? I korthet: en del av arvet från originaltrilogin.


Vi hade gärna varit utan Jimmy Saville-referenser, pedofilen i fråga har fått tillräckligt med uppmärksamhet i verkligheten utan att avgudas av en galen sekt i denna framgångsrika franchise.

Ett framsteg med den nya filmen är att den ser ut som en filmisk gammaldags film och inte som ett hoppigt hopkok filmat med en iphone kamera.

Och Ralph Fiennes är utmärkt i rollen som läkaren som blivit konstnär/skulptör och dansar runt till
Girls on film och frivilligt hänger med, och samtalar med, smittade - istället för att sky dem, fly dem och försöka döda dem. Kanske ett inlägg i debatten om vår polariserade tid ... vi kan samsas och umgås (kanske över en 28-franchise-IPA) istället för att behandla varandra som smittade.

Det finns massor av extramaterial. Det finns massor av påskägg i själva filmen. Det ultimata sättet att avnjuta den här filmen och Fiennes och Williams samspel kan vara att se den själv först och sedan se den med andra 28-fans och diskutera alla detaljer utan att vara orolig för att spoila för någon annan.

28-franchisen verkar livskraftig. Och det finns tydligen smarta zombies som kan spela som om de vore med i en creddig indie-film. Livskraftigt.

FILM CHALLENGE 1000 films: Återträffen - Minnen och konstnärlig frihet av och med Anna Odell

Handling: 20 år har gått sedan eleverna i klass 9c slutade grundskolan och gick skilda vägar, och nu ska de ses igen. Men feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts. Regi: Anna Odell. I rollerna: Sandra Andreis, Kamila Benhamza, Anders Berg, Jimmy Carlberg, Niklas Engdahl m.fl.

Omdöme: Svensk skola och svensk mobbing ... visst har många tacklat ämnet, bland annat Ruben Östlund (där en lärare blir mobbad i lärarrummet) ... Det intressanta här är när filmen är "slut" är den inte slut utan det avslöjas att det är en film i filmen som konstnären gjort för att visa sina gamla klasskompisar ... vilka vill diskutera? Hur väl minns man saker som hände för 20 år sedan? Finns det en objektiv sanning? Hur mycket är konstnärlig frihet? Denna twist höjer filmen över mängden ...

Konstnären Anna Odell har skrivit manus och regisserat och hon spelar sig själv i alla versioner ... både i filmen i filmen och i "verkligheten" i filmen. Christoffer Wollter spelar en klasskompis till Anna i verkligheten ... Hur ansvarig är man till vad som hänt om man gjort "ingenting"? Bara det är en intressant fråga ...

Betyg: 4

FILM CHALLENGE 1000 films: Nova & Alice - Okej svensk musikfilm

Handling: Två omaka artister tvingas motvilligt ut på gemensam turné av sin manager. Alice är den etablerade stjärnan som har en stor publik men som aldrig har skrivit en egen låt och vars lyskraft har börjat sina. Nova är den nya, kreddiga artisten vars karriär pekar spikrakt uppåt, men hennes liv utanför scenen är kaotiskt. Krocken är oundviklig, såväl musikaliskt som personligt. Regi: Emma Bucht. I rollerna: Hedda Stiernstedt, Josefin Asplund, Johan Rheborg, Adam Pålsson, Victor Iván, Carina M. Johansson m.fl.

Omdöme: Svensk musik håller världsklass. Svensk film är medioker. Den här svenska musikfilmen får svensk musik att också bli medioker ... Ungefär så sammanfattades domen om Nova&Alice när filmen gick upp på bio 2024. Men. Den är inte så dålig. Inte alls så bra som de franska filmerna som vi nyss tacklade - den spelar inte alls i samma liga som HELTID ... (se nedan) ... men ... är okej ändå, bra för att vara en svensk film och ungefär i samma stil som allting som Netflix algoritmen kokar ihop. Gratis på SVT. Och Ted Gärdestad skådisen spelar Alices man och sjunger inte en rad. Och nån stackare har suttit och knåpat ihop all den här musiken ... där det mesta låter likadant.

Betyg: 3 (G - godkänd)

FILM CHALLENGE 1000 films: Heltid - À Plein Temps - Laure Calamy springer genom Paris snabbare än Tom Cruise

 

Ett franskt drama

Ett drama om den hårt stressade, ensamstående mamman Julie som kämpar för att balansera sitt krävande jobb som chefsstäderska på ett lyxhotell med att ta hand om sina två barn. När Julie äntligen får chansen att komma på en intervju för ett jobb hon väldigt gärna vill ha så hotar en strejk i kollektivtrafiken att förstöra hennes chanser. Regi: Eric Gravel. I rollerna: Laure Calamy, Anne Suarez, Geneviève Mnich, Nolan Arizmendi, Sasha Lemaitre Cremaschi m.fl. (À plein temps)

Betyg: 5

Omdöme: Kanonbra franskt drama. Som visar att livet är en thriller, utan någon tickande bomb. (Eller så är livet i sig en tickande bomb, speciellt när  man måste kämpa mot klockan och en massa strejker och trafikkaos?) Det är en thriller bara att överleva vardagen. Och man är mer engagerad i när Laure Calamy springer genom Paris än när Tom Cruise springer för att rädda vardagen ...

Livspusslet i sig är Mission Impossible. Vilket den här filmen visar.

MVG.

FILM CHALLENGE 1000 films: Un homme et une femme - Dramatisk dubbel Oscarsvinnare med lysande bildspråk

 

En man och en kvinna (1966)

Ett romantiskt drama om änkan Anne och änklingen Jean-Louis som möts av en slump vid sina barns internatskola. Deras gemensamma sorg och ensamhet leder till en spirande kärlekshistoria men de måste övervinna sina tidigare trauman för att kunna gå vidare tillsammans. Regi: Claude Lelouch. I rollerna: Anouk Aimée, Jean-Louis Trintignant, Pierre Barouh, Valérie Lagrange, Antoine Sire m.fl. (Un homme et une femme, 1966).

Omdöme: Dubbel Oscarsvinnare (bästa internationella film, bästa foto), dubbel Golden Globe vinnare, Guldpalmen i Cannes vinnare ... 39 internationella utmärkelser. Det här är en filmisk film ... en film som verkligen utnyttjar filmmediet, man berättar med bilder, med färger, med toner, med musik ... väldigt lite dialog och förklaringar och man slipper det där bjäbbandet som alltid är med i amerikanska romantiska komedier.

Det här är en film som är romantisk, men aldrig sentimental. Det är så snyggt gjort .... och väldigt subversivt att dåtid och minnen är färgstarka medan nutiden är matt och nästan monokrom ...

Snyggt foto, snyggt skådespeleri, snygg musik ...

Och med tågtemat blir det lite som en fransk Brief Encounter där paret får varandra till slut i nutid ... istället för att bara fantisera om hur färgglatt livet var förr i tiden.

Betyg: 5

Finns bland annat på SVT play. Och i public domain.

FILM CHALLENGE 1000 films: Un triomphe - I väntan på Godot flyttar från Göteborg till Paris ...

I väntan på frihet (2020).

Handling: En dramakomedi om skådespelaren Etienne som får i uppdrag att starta en teatergrupp på ett fängelse. Han sätter upp pjäsen "I väntan på Godot" med internerna och när föreställningen blir en succé så erbjuds det ovanliga kompaniet en turné utanför fängelsemurarna. Filmen är baserad på den verkliga berättelsen om den svenske regissören Jan Jönsons arbete med interner på Kumlaanstalten. Regi: Emmanuel Courcol. I rollerna: Kad Merad, David Ayala, Lamine Cissokho, Sofian Khammes, Wabinlé Nabié, Marina Hands m.fl. (Un triomphe, 2020)

Omdöme: Rörande, rolig, smart, tänkvärd ... och baserad på sann svensk historia ...

Handlingen i filmen får sin final i Paris ... i verkligheten var finalen i Göteborg. På Stadsteatern.

Alla väntade på att få se I väntan på Godot, men skådespelarna (internerna) hade flytt ... Samuel Beckett själv gillade det skarpt och berömde pjäsen som aldrig blev av ... Ja, Beckett har fått Nobelpriset. Han kom till och med för att hämta det ...

Betyg: 4 (nära MVG...)

FILM CHALLENGE 1000 films: Den svenska länken - Andra världskrigets The Office räddar judar genom små upprorshandlingar och stort civilkurage

Film: Den svenska länken

Svensk titel: Den svenska länken
Internationell titel: The Swedish Connection

Regi: Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson, 

Medverkande: Henrik Dorsin, Sissela Benn, Jonas Karlsson, Marianne Mörck, Johan Glans, Jonas Malmsjö, Carl Jacobson, Oscar Töringe, Per Lasson, Loa Falkman ...

Betyg: 4

Aktuell: på Netflix, från 19 februari 2026


I den senaste andra världskriget filmen vi såg så bekämpades nazister med högljudd finsk sisu (Sisu 2) och stora muskler och stort våldskapital. I den senaste svenska andra världskriget filmen så bekämpas nazister med papper, högar av papper, ännu mera papper ... och så en försynt, lågmäld Henrik Dorsin. Som toppar en lista av fina svenska komiker och svenska skådespelare med stor komisk potential. Som Jonas Karlsson, en Stor Dramaten Skådespelare som här är riktigt rolig (och jobbig). Marianne Mörck, Sissela Benn och Johan Glans klarar med glans att både spela komiskt och att "play it straight". Loa Falkman kommer in i en fin liten roll. Jonas Malmsjö går från kontorets douche till kontorets stöttepelare. Marianne Mörck köper finfika för egna pengar för att fira de första räddade ... Och så vidare. 


Filmen Den svenska länken är baserad på en sann historia. Om hur nazisterna fick slåss mot något mycket fruktat i Sverige, nämligen den svenska byråkratin. Dag Hammarskiöld och Raoul Wallenberg inspireras till sina stordåd genom att möta den oansenlige lille kontorsråttan som Henrik Dorsin spelar, nämligen Gösta Engzell ... en man som inte gått till historien i versaler.

En tanke: Hur kom det sig att inte Sverige invaderades av tyskarna? När de hade precis alla länder runtomkring? Det hade varit så lätt. Det är förresten en tanke som dryftas även i filmen, några högt uppsatta nazister förstår inte varför Sverige ska åka gräddfil, varför är Göring så förtjust i Sverige, kan vi inte bara krossa landet som ligger bredvid Norge och spara en massa besvär (och byråkrati)?
Nu får vi inget svar på just den frågan, varför Sverige förblev fritt. Men frågan kan förklara varför Jonas Karlssons gnällige karaktär ständigt är rädd för att Sverige står näst på tur. Man ska inte förarga övermakten i onödan, inte ens med byråkrati, menar han.

Medan vissa hjältedåd och vissa dagar (som D-day och Pearl Harbour) stötts och blötts i oändlighet i filmer, tv-serier och dokumentärer så är Gösta Engzells insatser för att rädda judar under Förintelsen ett relativt okänt kapitel, en svensk framgångshistoria där blågul byråkrati utmanar nazismen. En ofta stillsam och ovåldsam film, för vi befinner oss hos tjänstemännen och sekreterarna och byråkraterna och alla hemskheter pågår långt, långt borta.

Året är 1942. Utrikesdepartementets linje är att inte reta upp tyskarna och att hålla Sverige utanför kriget. Rättsavdelningen nere i källaren, som leds av Engzell, har judiska asylärenden som ligger i stora högar.
Så börjar nazisterna samla ihop judar i Norge, sanningen om vad som väntar dem läcker ut ... och Engzell inser att det är dags att vara en man och inte en mus. Kort sagt: att tänka själv och att inte blint följa order. Hela teamet är med på resan och speciellt brännande blir det när Engzell håller på att förlora sin egen tyskättade judiska medarbetare Rut Vogel i Danmark.

Teamet använder sig av en blandning av förtäckt artig diplomati, tjurigt byråkratiskt motstånd, små juridiska kryphål och en rejäl dos egenmäktigt förfarande ... för att förändra Sveriges hållning i flyktingfrågan och de ser därmed till att Sverige påbörjar sin resa mot "Moralisk Stormakt" - en ställning som Hammarskiöld och Wallenberg senare befäster.

Dorsin passar som hand i handske i rollen som oväntad och lite beige hjälte med en stor dos civilkurage. Alla har alltid underskattat Engzell, något som han senare kan använda till sin fördel. Johan Glans är mycket rolig som diplomat. Sissela Benn är ovanligt nedtonad och allvarlig som utrotningshotad Vogel. Och Marianne Mörck är alldeles, alldeles underbar.

Det här är en film som passar för alla som gillar andra världskriget filmer och även för alla som tror att de hatar alla andra världskriget filmer. Det är å ena sidan en feelgood komedi som ofta utspelar sig på arbetsplatsen, à la The Office, det är å andra sidan "a slice of life" som handlar om vardagsliv under andra världskriget och om vanliga människor som gör skillnad genom små, små val och stor, stor ihärdighet. Och det är något så ovanligt som en film om svenska hjältedåd under andra världskriget, hjältedåd som pågår i det tysta. En svensk tiger. Morr. Och den ska inte retas upp ...

FILM CHALLENGE 1000 in 1 year ? - Let's start now!

 

Nytt projekt börjar i påskhelgen! Här är inspirationen:

Hörde av en vän om någon som skulle se - eller höll på att se - 1000 filmer på 10 år. En filmintresserad.

Vi började diskutera. Är 1000 filmer på 10 år mycket eller lite när man är filmintresserad? Är det ens en challenge? 

Hur mycket film ser vi, ser jag, utan att ens försöka med en challenge?

Vi brukar bland annat se de filmer som poppar upp på SVT play - de brukar vara bra, det är gratis (till skillnad från andra streamingtjänster), man får film från hela världen, och ... det brukar bli flera filmer per vecka. Ser du broadcast (gammaldags tv-sändning) får du bland annat nattfilm på måndag och tisdag, en double bill (två filmer på raken) på lördagskvällen, en kvällsfilm på fredag, och några eftermiddagsmatinéer ... Nu passar det ju inte att se allt när det går i broadcast - man jobbar på när det är ljust och dagtid och någon gång ska man sova, så det blir inte film hela natten ... Men man kan ta de filmer som SVT släpper och se lite när man vill. När man kommer in på eftermiddagen (istället för Sverige Live) eller innan man ska lägga sig (istället för att scrolla) eller på kvällen istället för Aktuellt och valfri byrå ...

Många jättebra filmer klockar in på en och en halv timme. Och på den tiden får man nya, intressanta filmintryck från andra delar av världen. Eller från förr-i-tiden. Det är värt det.

Film äger.

Såååå ... kan man se 1000 filmer på ett år? På två år?

Förmodligen .... ja.

Jag har gjort en challenge nu. Men istället för tidsram tänker jag se HUR länge det tar att se 1000 filmer ...

Ett år? Två år? Tusen dagar?

Några regler:

Jag får bara räkna varje film EN GÅNG ... jag får alltså inte lov att se om en favoritfilm 1000 gånger.

Det ska vara så billigt som möjligt, alltså så mycket som möjligt från SVT play eller public domain (där det helt lagligt finns gamla fina klassiker att se - ungefär som öppet arkiv ...)

Jag kan också låna DVD-eller-BD filmer, vilket är billigt eller gratis. 

Det kan bli någon Netflix film. (Men ingen svindyr bio ...) Ni ska ha råd att hänga med och kopiera mig, om ni vill ...

OCH ... viktigast av allt: ALLA filmer ska vara BRA! Alltså minst Godkänt i betyg. Gärna Väl Godkänt eller Mycket Väl Godkänt! 

Det finns så mycket film i världen, så mycket bra film i världen, man behöver inte titta på saker som är skit, som är dåligt filmat, dåligt skådespelat, allmänt plastigt och förutsägbart ... Life's too short.

En del filmfolk säger att man uppskattar bra film om man sett mycket dålig film. Jag säger: Man uppskattar bra film om man sett mycket bra film. Och film kan vara bra på olika sätt i olika genrer ...

Så inga underkända IG-filmer (ettor) kommer med. Om jag råkar se sådana ... De räknas inte in i de 1000 filmerna.

Jag tror jag tänker börja med Europeisk film ikonen på SVT play och gå igenom filmerna där (innan de försvinner - de ligger inte speciellt länge) ... SVT brukar ha bra curated content.

So ... Mamma Mia, Here We Go ... Hur länge tar det att se 1000 filmer?

Svaret kommer nästa år ... kanske.

FILM CHALLENGE 1000 films: Revival 69

Dokumentärfilm:

Revival69: Legendarisk rockfestival

Kanadensisk dokumentär från 2022

Kanadensisk dokumentär från 2022 Det är den 13 september 1969 och på scenen står legender som The Doors, Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och Alice Cooper. Biljettrycket har varit lamt, men försäljningen exploderar när det står klart att John Lennon kommer att medverka, tillsammans med sin nya bandkonstellation, Plastic Ono Band. Toronto Rock and Roll Revival gick av stapeln bara veckor efter Woodstock-festivalen och har beskrivits som den andra mest legendariska rockkonserten någonsin - näst efter just Woodstock. Trots detta är den märkligt nog relativt okänd. Med hjälp av unika arkivinspelningar från 1969 och intervjuer med dem som var med återskapas minnet av en legendarisk rockfestival och inte minst - en kväll som kom att utgöra det definitiva slutet på sagan om The Beatles. En film av Ron Chapman.

Finns på SVT play till och med: 28 feb 2027

Revival69: The Concert That Rocked the World

Omdöme: Mycket talking heads. Men intressant ur rockhistoriasynpunkt.

Betyg: 3 (G-Godkänd)

HAPPY EASTER!

Det kvittrar och sjungs i buskar och snår,

Av vintern syns inte ett endaste spår,

För nu skiner solen och nu är det vår,

Och alla spirande blommor, tänk så gott de mår!

Snödroppe, vintergäck och doftande viol,

alla narcisser som planterades i fjol ...

sprider sin prakt i långa färgglada banor

samsas med vilda tulpaners vanor ....

Svalört och sippor,

fjädrar i vippor ...

krusar utan pjosk

och lovar glatt

att NU ÄR DET PÅSK!

Glad påsk!

KRAM!

FILM: Greenland 2: Migration - Butler som Moses på jakt efter det heliga landet ...

Titel: Greenland 2: Migration

Regi: Ric Roman Waugh

Medverkande: Gerard Butler, Morena Baccarin, Roman Griffin Davis, Tommie Earl Jenkins.

Betyg: 2

Aktuell: på 4K UHD, BD och DVD

”Nato var inte där när vi behövde dem, och de kommer inte att vara där om vi behöver dem igen. Kom ihåg Grönland, den stora, dåligt skötta isbiten”, skriver Trump på Truth social.

 Nu är det dags för ännu en film från den stora isbiten ...

Grönland har förresten varit mycket på tapeten i nyhetsflödet. President Trump vill ha Grönland till varje pris och hävdar att ön bara försvaras av ett par hundar, ett par hundslädar och någon hundslädförare. Nato är förolämpat och när Trump vill ha hjälp av Nato med Hormuzsundet hävdar amerikanska komiker att det bara vore rätt och riktigt att de europeiska allierade skickar en hundsläde (och möjligen ett par hundar) som hjälp. Man kan inte bara hela tiden vilja ha och ha och ha ... utan bjuda tillbaka, utan att säga tack för det man redan fått. Per capita har Danmark offrat fler soldater än något annat land när USA åberopat artikel fem. Grönland i actionsammanhang ... missar att ha med gulliga hundar och hundslädar och hundslädförare. Man satsar helt och hållet på att ge Gerard Butler en hjältegloria. Och även om filmtiteln innehåller ordet Migration så är det snarare krig och strider som är i fokus. Igen. Suck. Som om vi inte redan fått nog av det.

Gerard Butler  är tillbaka för att rädda sin familj ännu en gång, i uppföljaren till 2020 års Greenland äventyr som var bättre (eller i alla fall mindre dåligt) på alla sätt.

Efter världens undergång varit nära så går det rykten om det förlovade landet och familjefadern svär att han ska ta sin familj ditt ... även om han själv inte får njuta av det förlovade landets frukter. Är det där inte historien om Moses en gång till. Visst, Gerard Butler irrar inte omkring fyrtio år i öknen, men det känns som det. Och det sentimentala slutet där det ska gråtas över fadren som försakat allt för att leda familjen (eller sekten) till säkerhet. Herregud i mellerud. Att det fortfarande krämas ut den här sortens historier. Allt är så nedtonat och seriöst och gravallvarligt och ... hysch-hysch-visa respekt. Så långt från ett högljutt, bombastiskt och roligt äventyr som det hade kunnat bli. Längs vägen plockar man också upp en flickvän till sonen. Var det inte Moses som gjorde något liknande, eller om det var Noah ... ? Såg till att sönerna hade någon att para sig med i den nya post-apokalyptiska världen.

Någonstans börjar man fundera på om förra Greenland filmen bär skulden till att Trump nu vill ha Grönland. Som en bunker för män med en stor tendens till självförhärligande och en ingen tendens till självdistans.

Hela filmen ser förresten ut som en urvattnad disktrasa. Var blev färgerna av? Tog de slut när filmvärlden gjorde Wicked ett och två?

Nej, tillbaka med lite färg och kul och lite självmedvetenhet och självdistans.

FILM: Anaconda - Jack Black springer från Anna Anaconda ... men är inte så kul som i Minecraft

 

Film: Anaconda

Regi: Tom Gormican
Medverkande: Jack Black, Thandiwe Newton, Steve Zahn, Paul Rudd, Daniela Melchior, Ione Skye.

Musik: David Fleming
Filmfotograf: Marc Spicer
Manus: Kevin Etten, Tom Gormican

Aktuell: på 4K UHD, BD, DVD

Betyg: 3

Anna Anaconda, när ska bröllopet stånda, kanske redan på måndag ... i alla fall om Paul Rudd och Jack Black får ihop tillräckligt med stålar för att ta sig till anakondans djungel där de kommer att titta djupt in i varandras ögon och bedyra varandra evig kärlek. Hur kan dessa två Hollywoodkomedigiganter aldrig ha fått göra en komedifilm tillsammans förr? Och hur kan man missa all komisk potential och låta dem spela fattiga underdogs när det är så mycket roligare att driva med rika Hollywoodstjärnor och deras reboots och franchises? Det här är som om man skulle gjort White Lotus med kulturarbetare som lever på existensminimum. Mycket mindre roligt.


Huvudpersonerana Doug och Griff är bästa barndomsvänner med en och samma dröm: att göra en remake av sin favoritfilm Anaconda. Efter en medelålderskris gör de slag i saken och de ger sig in i Amazonas djungler för att filma ... kaos är bara förnamnet på deras kaotiska och otursförföljda filminspelning, och allt ställs på sin spets när en verklig jättelik anakonda får upp vittringen på byte ... och detta leder till scenen "Jack Black sprintar med uppstoppat vildsvin för att överleva vildsint ormattack".

Tom Gormicans tidigare film, en metakomedi med Nicolas Cage med det passande namnet The Unbearable Weight of Massive Talent, har mer gemensamt med den nya filmen Anaconda än den gamla skräckfilmen Anaconda från 1990-talet som denna ska vara en remake eller reboot av. Denna Anaconda förväxlar ofta värdelösa interna skämt och självmedvetenhet med smarthet och innovativt tänkande, och ibland förväxlar den att bara komma till filminspelningen med komedi.

Paul Rudd och Jack Black är pålitliga komediveteraner, men filmen som pågår runt det centrala bromanceparet slösar ofta bort mängder av möjligheter, både till komedi och spänning. Det blir mycket långsökt när filmteamet ska tvingas in i ännu mer fara och de ska konfrontera än ännu större och värre orm än den som de använder i filmen .. och så har vi problemet med Daniela Melchior och hennes karaktär. Hon är badass. Men ... filmens intrig kräver att hon kommer och går och försvinner lite när som helst för att kunna plockas fram senare och användas till filmens "big twist" ... och det blir långsökt på gränsen till überfånigt eftersom stora delar av filmen utspelar sig på en liten båt. Vart i hela världen kan hon ha tagit vägen? Det går inte att bara gå upp i rök på en liten båt!

Nu till ormen. Bigger isn't always better. Vi får nu en större orm än i 1997 års version och CGI effekterna har blivit bättre ... Men allt är mindre charmigt. Retro är inne, liksom animatronics, och här missar man den charmen. Det blir inga roliga skräcknärbilder på ormen. Visst dyker det upp folk från originalet och gör cameos. Allt annat vore tjänstefel. Men ... det blir mest platt fall för återvändarna.

Hur bra är denna nya meta-reboot? Hur smart är det att gå från skräck till skratt? Ibland är det så dumt att det blir roligt, ibland är det så dumt att det bara blir dumt. Med skräck ryser man. Med komedi myser man. Båda genrer kräver fysisk respons av sina åskådare. Om rysningarna och skriken uteblir, om skratten och fnissen uteblir, då har man misslyckats. Och om du får fram både skrik och skratt, då har du lyckats med en skräckkomedi. Här lyckas man till hälften.

FILM: Five Nights at Freddy's 2 - Av med masken! - Masked Pizza Mascots är tillbaka!

Regi: Emma Tammi
Manus: Scott Cawthon
Baserad på: Five Nights at Freddy's 2 av Scott Cawthon
Producent: Scott Cawthon, Jason Blum
Medverkande: Josh Hutcherson, Elizabeth Lail, Piper Rubio, Wayne Knight, Matthew Lillard med flera ...

Aktuell: på 4K UHD, BD, DVD, med mera

Five Nights at Freddy's 2 har slagit rekord.

Det är den film som världens samlade kritiker sågat allra mest, men som publiken i förhållande till kritikernas dom gett högst betyg ... alltså "the biggest gap". 

Detta är ett fenomen som pågått under en längre tid, att kritiker och publik tycker väldigt olika. Kolla till exempel på Rotten Tomatoes och se hur kritikerhyllade Oscarsvinnare som Emilia Pérez kan belönas  belönas med lovord av kritikerna och sågningar, ruttna tomater och urvält popcornsbehållare av publiken. Five Nights at Freddy's 2 var stolt innehavare av "tycker olika" rekordet ... i alla fall tills den erbarmliga dokumentären Melania (som handlar om Donald Trumps senaste fru) kom. Den sågades ännu mer av kritikerna och hyllades ännu mer av publiken (varför?) och har alltså just nu i skrivande stund rekordet för "the biggest gap". Men Five Nights at Freddy's 2 hade rekordet för en stund. Se den, analysera den och tänk efter ... hamnar du på kritikernas sida eller publikens? Spiller du ut din popcornskål eller lämnar du den upprätt?

När det gäller att välja sida ... är det faktiskt svårare än det låter. Popcornskålen är halvfull - eller halvtom. Beroende på hur man ser det.

Det här är ingen bra skräckfilm, man får vänta för länge på att det blir skräck, det är för mycket billiga jump scares, det är för mycket exposition och förklaringar och filmen kräver för mycket hemläxa och för många förkunskaper (inte Marvel-nivå, men ändå) för att man som publik ska kunna uppskatta allt ... Men ändå. Skräckfilmerna verkar över lag bli sämre och sämre. Och den här filmen är inte sämre än många skräckfilmer som kommit i modern tid.

Många moderna skräckfilmer känns inte ens som skräckfilmer. Och många succéer som får uppföljare gör uppföljare som är så mycket sämre, till och med de som är ganska bra (som Black Phone och M3gan) blir mycket sämre och/eller mycket mindre skräck. Så hur mycket ska man gnälla när man ser en skräckfilm som ser ut som TV4 underhållningen Masked Singer och man känner för att ironiskt skrika "av med masken"? Five Nights at Freddy's 2 är ofta rolig - ibland medvetet, ibland omedvetet - och man kan ju ha roligt tillsammans genom att se en sådan här film och kasta popcorn eller plastbestick på skärmen när det blir för fånigt och göra en liten happening av det.

Dessutom. Filmmakarna har verkligen tagit "uppdrag tillfredsställa fansen" på allvar. Det ska de ha credd för. Det finns med massor av referenser och bakgrundsmaterial. Det finns massor av extramaterial. Det finns sämre skräckfilmer och det finns sämre filmer baserade på spel. Och det finns många liknande twists i uppföljarna där de onda i ettan blir typ de goda i tvåan ... eller i alla fall de som vi hejar på. I brist på bättre.

Efter den här filmen kommer du i alla fall få rysningar när du ser marionetter och dockor i Masked Singer och fundera på när de ska överfalla David Hellenius. Vilket gör kvällarna med Masked Singer mycket roligare.

Och ... kolla in Elizabeth Lail och hennes rollprestation. Filmen lägger ännu en traumatiserad hjältinna, ännu en "final girl", till den ikoniska listan med Linda Hamilton, Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver, som försöker gå vidare och leva ett någorlunda normalt liv fast hon vet att det är typ omöjligt. Att se dessa hjältinnors kapitel två är alltid mer intressant än att se deras kapitel ett.

Och .... ännu ett plus i kanten. Specialeffekterna har uppdaterats på ett fint sätt sedan ettan. Animatronerna är snyggare, smutsigare, mer hard core och mer hotfulla. Man litar inte på CGI som används sparsmakat (för att vara en modern film) utan man kör mycket med praktiska effekter ... vilket har visat sig vara mycket praktiskt (och skrämmande) ända sedan Aliens och Terminators begynnelsedagar.

Fina miljödetaljer, cameos och referenser till spelserien är mumma för fansen. Man har jobbat med effektfull visuell styrka där neonljus och mörka korridorer kompletteras med retrodoftande estetik, rostig mekanik, dammig färgpalett och industry shabby chic. Tröttnar du på skräckintrigen kan du alltid tänka på att allt detta gör en comeback inom modern inredningsdesign.

Och fans av den gamla Scream serien kan konstatera att Mathew Lillard och Skeet Ulrich är tillbaka i samma film igen ... även om de tyvärr aldrig är med i samma filmruta och deras cameos gärna hade fått vara större.

FILM: The Running Man - Stephen King nyfilmatisering haltar mer än springer ...

Film: The Running Man

Regi: Edgar Wright

Medverkande: Glen Powell, Josh Brolin, Colman Domingo, Michael Cera med mera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4K UHD, BD med mera ...


Edgar Wright är en av de bästa regissörerna, the new brit pack, som gjort några av de bästa och roligaste filmerna - från Cornetto trilogin till Last Night in Soho. Nu har har gjort sin mest påkostade film ... 

... men större lass med glass innebär inte alltid bättre kvalitet - eller för den delen mer smak. 110 miljoner dollar har det kostat för att göra en ny filmversion av Stephen Kings framtidsdystopiska roman Den flyende mannen. Det här känns varken som Edgar Wright eller Stephen King. Det här är urvattnad blåbärssoppa som inte tar någon framåt i spåren. Vad är det här? Hungerspelen spin-off? En mesig Y.A. roman i mängden? Går det ihop? Vad är meningen med det här? Medan många dystopier utspelar sig i en romarriket-light-version så utspelar det här sig i en värld som har AI ... vilket gör hela intrigen idiotisk och onödig, för man behöver inte få människor att göra saker för att sända det, det räcker att lägga upp AI-manipulerade bilder och få folk att tro på dem ... vilket också görs under filmens gång ... och därmed är filmen själv med på att underminera sig själv och sitt manus och någon eventuell logik i manuset. Just AI var inte så på tapeten när Stephen King skrev sin roman. 

Glen Powell (Twister, Top Gun: Maverick, Anyone But You) är känd som den nya generationens Hollywood filmstjärna (innan AI kommer och gör alla filmstjärnor obsoleta?) och han spelar Ben Richards, en man som ständigt är arg, argare än en man som heter Ove.  Han är fattig och har räkningar att betala och ett sjukt barn  och det är dyrt att vara sjuk (alltså: ungefär så som många folk har det i dagens USA) och hans lösning är att söka sig till TV-världen. Alla programmen är så dåliga att man undrar hur det finns budget att göra dem och hur någon kan tjäna något på dem ... man kunde lika gärna ösa upp AI-slop i stora skopor.

Ben kommer med i programmet The Running Man där det gäller att hålla sig undan och hålla sig vid liv i 30 dagar. Det blir alltså en annan nivå av fara än när Maria Montazami med dotter jagas av Robert Aschbergs hejdukar i Kanal 5 och avslutar varje lyckad dag med champagne. Ben och hans program är mycket mindre roligt än Maria Montazami och vilket program som helst, och dessutom är programmet långsökt, långsamt och ologiskt. Och varför det skulle leda till revolution ... ingen aning. Har inte folk evighetslånga talkshows som håller dem nedsövda, i stil med Sverige Live där det renoveras gjutjärnspannor och diskuteras matlagning och en tittare får ny stil? Varianter av det programmet finns i alla länder och fungerar utmärkt för att söva befolkningen.

The Running Man har filmatiserats förut - 1987 kom en version med Arnold Schwarzenegger.  Superfånig. Edgar Wright har däremot satsat på att vara så trogen förlagans dystra framtidsvision som möjligt och publiken skrivs på näsan och filmen tar sig själv på gruvligt, gravligt stort allvar. Med kritik mot media, klasskillnader och dokusåpor. Det går knappt att bli mer PK. Men ... är inte det som kritiseras också obsoleta varor och system? Det nya för att söva befolkningen och göra dem beroende är sociala medier, TikTok och små snabba klipp som äter upp din tid i  så små, små munsbitar att det är omöjligt att förstå hur de tillsammans kan bli timmar av skärmtid - dagligen. Och efter detta kommer säkert ett nytt helvete. The Running Man hänger inte med till framtiden, han hänger inte ens med i nutiden.

FILM: Bugonia - Grekisk-koreanska knäppheter blir till kammardrama med Stone och Plemons

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera

De gamla grekerna skördade stora framgångar med knäppa och perversa dramer redan på antiken och vår tids poster boy för skruvade grekiska knäppheter är Giorgos Lanthimos, som nu är tillbaka tillsammans med två av sina favoritskådespelare ... som också råkar vara två av de hetaste och mest talangfulla Hollywoodskådespelarna.

Emma Stone och Jesse Plemons intar huvudrollerna med pondus och intensiv skådespelarglädje. Ingen kan väl hänge sig mer än Emma Stone ... fast den här gången slipper i alla fall hon äta hundratals citronpajer. Hon har bara rakat huvudet för den här udda installationen i genren perverst grekiskt knäppt.  Fast ... Bugonia är i ärlighetens namn egentligen i genren K-knäpp. Filmens motsvarighet till K-pop. Populära, knäppa, småperversa historier som omvärlden smaskar i sig snabbare än kimchi och kombucha. Frågan är: behövs det en amerikansk remake av en grek, av en redan perfekt, knäpp, koreansk sci-fi framgång? Det korta svaret är: Nej. Vad tillför en amerikansk remake? Helt enkelt att vi får se Emma Stone och Jesse Plemons i ett långt och ofta långsamt kammardrama. Stundom känns detta mer som Ingmar Bergman i en amerikansk remake - typ Scener ur ett äktenskap, skildsmässodramadelen. Stone och Plemons går rond efter rond, landing the punches.

Jesse Plemons spelar Teddy, en kuf som tror stenhårt på konspirationsteorier, han har läst på allt som finns darknet, och pluggat in alla Reddit-trådar och han är säker på att utomjordingar från Andromedagalaxen promenerar runt mitt ibland oss och att de kommer att bli ansvariga för planeten jordens imminenta undergång. Teddys plan är att kidnappa en utomjording och tortera hen, eller förhandla med hen, och förhindra mänsklighetens undergång. Utomjordingen spelas av Emma Stone, en stenhård chef som behandlar sina anställda som skit ... och här någonstans börjar man tänka på den gamla komedin Horrible Bosses ... Som faktiskt var mycket roligare (och där "kidnaping" stavas med ett p ...). Utomjordingen kidnappas (med två p), Teddy börjar tortera och förhandla, och det är självklart att allt kommer att gå åt pipsvängen. Medan originalet har en manlig utomjording kör denna remake med en kvinnlig utomjording. Men den uppenbara twisten på slutet är exakt densamma.

Ännu en onödig remake? Går allt ihop? Är det någon som bryr sig? Korta svar: Ja, nej och nej.

Det är roligare att äta citronpaj.

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere av Scott Cooper - Snyggt filmporträtt av en deppig Springsteen och Nebraska

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere

Regi: Scott Cooper,

Manus: Scott Cooper, efter Warren Zanes bok Deliver Me from Nowhere

Medverkande: Jeremy Allen White, Jeremy Strong, Stephen Graham, Odessa Young, Paul Walter Hauser, Gaby Hoffmann, Grace Gummer, Marc Maron, David Krumholtz, Matthew Anthony Pellicano jr. med flera ...

Betyg: 4

Aktuell: på BD etc.


Kocken i Disney-serien The Bear, Jeremy Allen White, har blivit affischnamnet för begreppet "hot rodent boyfriend" - och nu för The Boss. Men det här är ingen fullständigt Springsteen biopic, filmen handlar bara om tillkomsten av albumet Nebraska från 1982.

Bruce Springsteen var en lidande gitarrsnubbe som kände att han tappat bort sig själv mer och mer ju större han blev som artist. Svaret var att gå tillbaka till rötterna och att leta efter sig själv.

Nebraska blev Bruce Springsteens sjätte album, där bossen fajtas mot sina inre dämoner på ett nästan Bergmanskt sätt - det är spöken som inte lämnar honom ifred, det är smärtsamma minnen som ska dissekeras och det är relationen till rötterna. Verket har integritet. Filmen är däremot konventionell. Kanske en förolämpning mot hard core fans, för så här kan väl ingen ha tänkt sig Nebraska-Bruce, eller kanske en förolämpning mot filmvetare, för det här är en film som verkligen målar upp allt så förutsägbart, nummer efter nummer.

Biopics brukar välja mellan korta nedslag för de redan frälsta (som i alla fall kommer att klaga på filmen, eftersom de själva är större experter på sin idol än alla manusförfattare/regissörer/skådespelare) och porträtt som ska omfatta hela wikipedia sidan, där barndomstrauma och uppgång och fall (och eventuellt uppgång igen) är stapelvaror inom dramaturgin.

Det här är en biopic som velar mellan de två vägarna. Smal stig, fokus på Nebraska. Bred landsväg, fokus på hela wikipedia sidan och barndomstraumat och huvudpersonens trasiga, såriga relation till fadern. Det senare är en stapelvara inte bara inom biopics utan inom i stort sett all film, i alla fall all amerikansk film och mainstream Hollywoodspektakel. Som nu senast Predator: Badlands. Där sonen tar fadern av daga, efter att han brottats med sina egna dämoner, och här löser man konflikten med ett slags kram - sonen ska sitta i faderns knä ... en scen som är så knepig så att den antingen måste vara sann eller väldigt, väldigt dåligt påhittad.

Filmen Springsteen: Deliver Me From Nowhere är dessutom väldigt, väldigt övertydlig.

Karaktären Jon Landau tolkar hela tiden Springsteens musikaliska process - det är lite som om man slagit på SVT:s syntolkning och teckenspråkstolkning och tydligare tal, allt på samma gång ... och toppar det hela med detaljer om olika inspelningstekniker och mackapärer och vad ljudtekniker pysslar med.

Den som älskar vinyl får här sitt lystmäte när det gäller närbilder på läckert snurrande vinylskivor ... Det finns ständiga reklaminslag för apparaternas produktnamn (jag hör i fantasin SVT:s syntolkning lägga till "... och det finns även andra märken ...")

Stephen Graham, så bra i Netflix serien Adolescence och som labil kock i Boiling Point ... (en så mycket bättre kock-serie än The Bear) är med som en mycket enkel, tvådimensionell pappa-figur.

Det blir aldrig något djuplodande far-och-son porträtt. Det blir aldrig något djuplodande musikporträtt. Man är väldigt väldigt upptagen och närapå autistiskt upphetsad över att prata om de olika tekniska prylarna och själva inspelningen. Där ligger fokus.

Jeremy Allen White som the boss? Inte alls lik. Varken utseende eller rörelsemönster eller röst. Allt är fel. Förutom New Jersey-dialekt och jeans som inte passar (märke: Levis .... men "det finns också andra jeansmärken"). Det hela är som en karaokecover. Någon har piggat upp sig till AW - efter jobbet som kock på stjärnkrogen - men det är inte övertygande. Dock ett bra försök.  Varför ska man förresten se någon klä ut sig till Springsteen och hitta på saker runt honom, när originalet finns på riktigt? Det som är bra är extramaterialet, birollerna och hela tolkningen av 1980-talet på landet ... som är långt från de neondoftande citytolkningar som vi brukar se av 1980-talet.

FILM: Sisu 2 - Sisu: Road to Revenge är ultravåld 2.0

Sisu 2.0

Film: Sisu: Road to Revenge

Regi: Jalmari Helander

Medverkande: Jorma Tommila, Stephen Lang, Richard Brake med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera ...

KAJ lärde världen att bara bada bastu. Aatami Korpi lär världen finsk sisu. Det är väl inte konstigt att Finland är världens lyckligaste land ... ? 

Yksi, kaksi, kolme ... megakaxig ... (mega-kaksi?) machomannen Aatami Korpi vägrar att dö - igen - i finländaren Jalmari Helanders våldsamma Sisu-uppföljare. Här är "lagom" inte alls tillräckligt, och "för mycket" är heller inte alls i närheten av tillräckligt ... Det är extra mycket ultravåld i nära nittio minuter, i en uppföljare som är bättre än ettan, och det är medvetet överdrivet och dumt, med glimten i ögat ...

Det är så överdrivet att man bara kan skratta.

Den guldgrävande och stoiske finländske machoknutten Aatami Korpi (spelad av Jorma Tommila) introducerades med buller och bång och blod i filmen Sisu för ungefär två år sedan - och nu är han tillbaka. 

Andra världskriget är förbi, Ryssland  (eller Sovjetunionen) har helt fräckt gluffat åt sig stora delar av östra Finland, Aatami åker över den nya gränsen när han ska montera ner sitt gamla hus där familjen mördades av sadistiska ryska soldater och han planerar att senare bygga upp sitt hem på nytt någonstans i Finland. Får Aatami leka Byggare Bob i fred? Absolut inte. Ryssarna skickar ut officeren Igor Draganov (Stephen Lang) med sina hejdukar för att döda Aatami innan han når gränsen. Men Aatami är svårare att döda än Bruce Willis i hela Die Hard serien. Det här är ultravåld 2.0. Och kanske någon slags aggregationsterapi för alla människor, och deras anhöriga, som utsatts för ryssarnas övergrepp, mord och våldtäkter genom tiderna? Historien upprepar sig. Gång på gång.

Det är inte många repliker i filmen, men det här är inte en film som någon ser för vitsiga dialoger eller verbal förmåga över huvud taget. Filmen är medvetet orealistisk, överdriven och överdrivet våldsam. Och filmen rullar obönhörligt och effektivt fram mot det ultravåldsamma slutet och en episk final battle ... eller? Slutet är inte säkert. Visst kan det bli en Sisu 3.0.

FILM: Nürnberg - Russel Crowe äger, Malik ser och lär ...

FILM: Nürnberg

Regi: James Vanderbilt

Medverkande: Rami Malek, Russell Crowe, Leo Woodall, John Slattery, Michael Shannon, Mark O’Brien, Colin Hanks med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4kUHD, BD etc.

Regissören och manusförfattaren James Vanderbilt har imponerat med porträtt av ondska förr, som när han skrev manuset till regissören David Finchers Zodiac.

Nu har Vanderbilt inriktat sig på rättegångarna i Nürnberg, där ledande nazister efter andra världskriget skulle ställas till svars.  Fokus ligger på Hermann Göring (forne Gladiator Russel Crowe),  den högst rankade ledaren av Tredje riket, som ställdes till svars för sina handlingar - Adolf Hitler begick självmord i sin bunker. Förtjänar alla "a fair trial"? Svaret här är ja. Psykiatern Douglas Kelley (Bohemian Rhapsodys Oscarsvinnare Rami Malek) ska bedöma hur pass "friska" de anklagade är och till sin hjälp har han en duktig, gullig tolk (Leo Woodall från senaste Bridget Jones filmen).

Vanderbilt själv har i flera intervjuer sagt att han haft Hannibal Lecter i tankarna när han skrev Görings roll i filmen ... Innebär detta att Rami Malek ska föreställa Jodie Foster?  Ja, båda två kan i alla fall sjunga och dansa ...

Behållningen i filmen är Russel Crowes insats. Svagaste kortet är Rami Malek. Och att det här är en sådan där fin, pretentiös, klassisk Hollywoodfilm där man ska prata om ondska, godhet och människans valfrihet, där en mängd kända manliga karaktärsskådespelare får fina, matiga roller och rejäla repliker och monologer ... och vad får de kvinnliga skådespelarna? Tre miniroller som mest kan ses som cameos. Samtliga är klyschiga kvinnokaraktärer, rena rama schablonerna, ingen har några vettiga repliker, ingen har någon meningsfull "screen time".  Kelley framstår mer och mer som en oprofessionell idiot. Han smugglar ut Görings brev till kärestan och flirtar hejvilt och totalt omotiverat med en kvinnlig journalist. Filmen hade blivit bättre om man strukit detta. Och fått ännu färre scener för kvinnorollerna. Filmen är sorglig i sin människosyn på så många sätt - men inte i första hand på det sätt som filmmakarna tänkt sig.

FILM: One Battle After Another - "Oscarsbait" lockar till sig One Award After Another ...

 

Film: One Battle After Another

Regi: Paul Thomas Anderson

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Teyana Taylor, Chase Infiniti, Sean Penn, Benicio Del Toro, Regina Hall ...

Aktuell: 4K UHD och BD etc.

Betyg: 3

Det är dags att agna krokarna med Oscarsbete och här var det fullt med feta maskar och feta masker. Regissören Paul Thomas Anderson har värvat sin kompis Leonardo DiCaprio för att kasta sig in i ett en actionkomedi om vänsteraktivister som slåss mot en vit makt elit. Make America Great Again ... Eller?

Den här filmen känns oerhört tam och de här människorna känns som pappersklippdockor jämfört med alla de modiga människor som på riktigt protesterar mot ICE - och två av dem har skjutits till döds. I verkligheten. Leonardo DiCaprio gör samma grej som han gjort i alla sina senaste filmer. Färgade Foxy Brown liknande kvinnor hamnar i samma roller och i samma situationer som de alltid hamnar i.  Och Benicio Del Toro är också som vanligt. Sean Penn känns lite trött. Men han kan nog  spela en sådan här skurkroll i sömnen. Om du skulle råka slumra till så är det rejält med buller och brak hela filmen igenom för att väcka dig med jämna mellanrum.

Den sanna filmen Ku Klux Klan-infiltratören som går att se på SVT play ända till och med 2027 är mycket bättre --- för det handlar om en modig människa som faktiskt på riktigt vågar göra något åt vit makt idioterna.

Det här är ett slags låtsas-mod i en feg film som folk ger - och kommer att ge - en massa filmpriser, för att klappa sig själva på axlarna och gratulera sig själva för sitt eget låtsas-mod, istället för att göra något på riktigt.

Genren är förresten actionkomedi, och actiondelarna är sådär, och komedidelarna är sådär, lättmjölk hela vägen, helt och hållet utan tajming och humor. Så av actiondelen och komedidelen fungerar ingen del, och de fungerar ännu sämre tillsammans. 

Vad hände med tur, talang och tajming i amerikanska actionkomedier? Point Break, med bankrånarpresidentsurfarna, hade allt, One Battle After Another har inget. Det är snarare ännu en självgod scen efter en annan som staplas på varandra. För att dingla med bete inför Oscarsjuryn ...

Fågel, fisk, mittemellan? Mest fisk - och röstfiske. Och filmen är på tok för lång.

Buddyactionkomedin Midnight Run var förresten bättre. Och kortare.