SCEN: Ulf Lundell på Sofiero - Sommarens bästa Öppna Landskap!

Artist: Ulf Lundell
Plats: Sofiero, Helsingborg
Dag: 29 juni 2019

Sommartiderna känns lika eviga och vidsträckta som Skånes böljande vackra öppna landskap när Ulf Lundell intar scenen med sitt band och ger fansen vad de vill ha --- alla stora hits från begynnelsen till nutid, eftertänksamhet och lågmäld vispoesi, fullt ös och allsång, dans och party.

Ulf Lundell behöver inte turnéra. Att han gör det gång på gång är helt enkelt en kärleksförklaring till musiken och till publiken.

Senast såg man namnet Ulf Lundell inristat på en av tegelböckerna i konstverket Bibliotheca av Ulla Viotti, på Kivik Art Centre. Ulla Viotti har valt ut de bästa svenska och skånska författarna och där finns Ulf Lundell, tillsammans med namn som Hjalmar Gullberg, Jacques Werup och Mikael Wiehe.

Ulf Lundell är en av de stora svenska poeterna. En av de stora svenska konstnärerna.

Det står skrivet i sten. Bokstavligen.

Innan konserten drar igång så debatterar två Ulf Lundell fans, ett fan från Sverige och ett från Danmark, om Ulf Lundell är Sveriges svar på Bruce Springsteen eller Sveriges svar på Bob Dylan.
Svensken håller på Dylan. Dansken håller på Springsteen.

Snabb inräkning av band-T-shirts som publiken har på sig. Ulf Lundell T-shirts från olika turnéer ligger i topp. Givetvis. Men Bruce Springsteen T-shirts kommer i alla fall som god tvåa.

Ulf och Bruce har åtminstone delvis samma publik. Publik som inser vem som är bossen och som gärna kommer på konserterna, gång på gång. Publik som vet att han där uppe på scenen levererar, gång på gång.

Men dansken har ett stort trumfkort i ärmen på sin Kim Larsen T-shirt. Hans egen inkörsport till Ulf Lundell var just Bruce Springsteen. Han hade allt med Bruce och hörde talas om en svensk som tolkade Bruce Springstens texter på svenska. Det var Ulf Lundell. Sedan dess har dansken varit på 40 Ulf Lundell konserter, köpt alla Ulf Lundells böcker och en stor Ulf Lundell tavla, som hänger på hedersplats där hemma i Köpenhamn.

Ulf Lundell är en artist som inte behöver spara de största hitsen till extranumrena. Han har hits så det räcker och blir över. Stora, kända älskade låtar levereras redan i inledningen, efter tre låtar är publiken redan i stämning. Öppna landskap --- alla svenska musiklärares nationalsång --- blir till en kärleksfull allsångshyllning mitt i spelningen. Och givetvis finns det gott om hits kvar till hela två omgångar med extranummer.

Bandet är ett band i toppklass - så klart! - och andas ren energi och spelglädje hela kvällen lång. Gitarrduellerna går inte av för hackor.

Om man vill vara diplomatisk och ge alla fans rätt: själva spelningen kan ses som Sveriges svar på Bob Dylan, medan extranumrena helt klart är Sveriges svar på Bruce Springsteen.

Hade himmelen över Sofiero haft ett tak så hade det lyft och svävat iväg över sundet.

Och publiken är Lycklig, lycklig, lycklig.

Sådana här kvällar är värda att bevara. Och att uppleva en gång till.

BG

SCEN: En nunna för mycket - En succé att vara STOLT över! Av och med Richard Söderberg, Marianne Mörck och Sven Melander

En nunna för mycket med Marianne Mörck och Sven Melander ...

Regi och manus: Richard Söderberg

Musik: Franz Lehár
Titel: En nunna för mycket

Medverkande: Sven Melander, Marianne Mörck, Richard Söderberg, stor ensemble och stor orkester
Premiär: 28 juni

Spelas: till och med 7 juli

Tid: 19:00 och 14:00

Plats: Ystads teater

Arrangör: Kammaropera Syd

Premiär i världsklass i lilla Ystad. Det ni!

Medan andra teatrar går på sparlåga över sommaren (och överlåter nöjessfären till friluftsteatrar och buskis) så lever den anrika teatern i Ystad upp. Här glöder kreativiteten! Kammaropera Syd och Richard Söderberg är inte de som vilar på gamla lagrar --- eller fladdermusvingar --- från förra årets succé med operetten Batman. Förlåt, Läderlappen. 

Operetter är operans motsvarighet till "buskis". Genren operett ses inte riktigt som lika "fin" som opera, men samtidigt är det en genre som är mer tillgänglig och publikfriande och ligger nära musikalen i sitt uttryck. Här serveras som regel lyckliga slut där ett antal par får varandra på slutet och kärleken övervinner allt.

Många gör en "Sister Act" för pengarnas skull

Årets uppsättning heter En nunna för mycket, och nej, Whoopi Goldberg (Sister Act) dyker inte upp på scenen, även om ingenting skulle göra en förvånad allteftersom handlingen blir mer och mer skruvad ...

Första akten är något förvirrande. Det finns så många karaktärer, alla med sin egen agenda och sina egna sångnummer, som framförs antingen som duetter eller som körpartier, att man inte har någon aning om vem som är vem, vem som har ihop det med vem, eller vad de vill, egentligen.

I andra akten klarnar det. Det spelar helt enkelt ingen roll! 

Det här är en operett fylld av trams, där de små delarna är viktigare än helheten, och det bästa är små roliga scener som inte alls har något att göra med den övergripande handlingen.

Regnbågsfärgade guldkorn och 007

Några guldkorn ur föreställningen:

- Sven Melander och Marianne Mörck kör ett riff där ALLA James Bond titlar används!

Ja, anakronismerna står som spön i backen, ingen bryr sig om att det egentligen är år 1929 på den skånska landsbygden ...

- Sven Melander och Marianne Mörck dyker upp utklädda till nunnor i helt vansinniga utstyrslar.

- Richard Söderberg kastar sina svarta kläder och uppenbarar sig i full, glittrig Pride-mundering och uppför ett sanslöst och skamlöst publikfriande nummer med vita solfjädrar och regnbågsfärgade flaggor.

- En dragqueen skrider upp och tolkar Zarah Leander, med stor pondus och glimten i ögat.

Det är sådana ögonblick som publiken lever för. 

Triss i kärlekspar räddar arvet

Om man snabbt ska sammanfatta ramhandlingen, så gäller den ett arv som ska gå till en nunna, och därför klär många i ensemblen ut sig till nunnor för att lägga rabarber på arvet --- det blir mycket mer än EN nunna för mycket under handlingens gång!

Sedan krävs också att hela tre lyckliga kärlekspar serveras för att den lilla byn ska få ta del av arvet ... som visar sig uppgå till den svindlande summan av 19:50 och en rikskupong! 19:50 var inte mycket pengar ens på 1920-talet.

Men det viktiga är ju inte pengarna, utan att kärleken har segrat, detta är ju ändå en operett! En operett som mycket tydligt går i kärlekens och acceptansens tecken!

Mycket att vara stolt över

Richard Söderberg har mycket att vara stolt över. Och inte bara sitt Pride-nummer som utan konkurrens är föreställningens bästa nummer.

Söderberg har också skrivit och regisserat årets föreställning och lockat alla möjliga storheter till Ystad under denna heta sommar.

Föreställningen är full av flams och trams --- men aldrig att förglömma: man tramsar aldrig med sången. Den är genomgående i toppklass. Tillsammans verkar denna ensemble ha belönats med alla priser och stipendier och utmärkelser som finns att få.

Evig musik av operettkungen Franz Lehár

Texten må vara nyskriven. Men musiken är evig, signerad av operettkungen Franz Lehár (bland annat känd för operetten Glada änkan). Här varvas mer eller mindre kända örhängen från Lehárs digra produktion och Söderberg har grävt fram en del nyupptäckta små pärlor som inte har hörts sedan Lehárs egen tid som dirigent.

Ska vi slå vad om att Söderberg återkommer till Ystad och serverar en ny operettsuccé nästa sommar?

Jag sätter 19:50 och en gammal rikskupong!

BG

 Richard Söderberg har mycket att vara stolt över!
 Snygg i lånta fjädrar ...

Hör och häpna, det är ju Zarah Leander!

Marianne Mörck och Sven Melander utklädda till nunnor ...

 
 Den sjungande familjen Tripp Trapp Trull ...
 Den verkliga nunnan dyker upp till sist ...
 Ovationer för Marianne Mörck och Sven Melander och ensemblen ...
Ovationer för orkestern ...

SCEN: Skuld och Gröna Skogar - Mysig Mord-Musikal = Skrattfest med Hasse Andersson & Co!

Titel: Skuld och Gröna Skogar
Medverkande: Hasse Andersson, Marie Kühler, Peter Flack, Monica Forsberg, Peter Kjellström, Amanda Flack och Kvinnaböske band
Premiär: 25 juni
Plats: Ängelholms Hembygdspark

Skuld och Gröna Skogar är en mysig mord-musikal som snabbt utvecklas till en STOR skrattfest med Hasse Andersson & Co!

Skådespeleri, liksom fotboll, är ett lagarbete. Men extra mycket beröm till Hasse Andersson och Marie Kühler som båda två gör hela fyra (!) olika roller under kvällens gång!

Hela tiden serveras live musik av Kvinnaböske band som sitter upphöjt på en gräddhylla på scenen och interagerar med skådespelarna och publiken. 

INGET kan ersätta live musik! Det ger extra krydda till vilken teateruppsättning som helst!

Skuld och Gröna Skogar andas lite brittiska Morden i Midsommar vibbar och har en lättsam Agatha Christie stämning --- men handlingen utspelar sig inte i England utan på ett fint gammalt gods i Skåne, där ett arv ska delas ut och där mystiska mord begås ...

Deckaren heter förresten Maria Lang (!) i efternamn, och spelas av Peter Flack, känd från Hjalmars revy. Hans dotter Amanda finns också med i pjäsen, och visst gör man en komisk poäng av släktskapet.

Det här är den roligaste deckaren sedan Mordet på Haversham Manor (som figurerar i  Tony-Award-vinnaren The Play That Goes Wrong!).

Maria Lang häver i sig konjak, advokaten häver i sig valium, Marie Kühler byter dialekter, peruker och kläder snabbt som ögat, Hasse tar fram gitarren och all typ av komik finns representerad, från slapstick till ordvitsar.

Publiken piper och skriker av skratt och dessutom (när man torkat skratt-tårarna) får man sjunga med i massor av medryckande låtar. Sådana låtar som alla kan och alla känner igen.

Pjäsen lär utspela sig 1958, men musiken är mycket modernare. Bland annat finns Guld och Gröna Skogar från 2015 med på låtlistan! Liksom Änglahund från 1980-talet ...

Skuld och Gröna Skogar --- missa inte denna mord-musikal om ni har vägarna förbi Ängelholm!

Och om ni inte har vägarna förbi --- ta en omväg!

Hasse i cool Elvis-mundering och med gitarren i högsta hugg!

BG

FILM: Yesterday - Romcom i ett alternativt universum, utan The Beatles

Regi: Danny Boyle
Titel: Yesterday
Manus: Richard Curtis
Medverkande: Himesh Patel, Lily James, Ed Sheeran, Kate McKinnon m.fl.

Land: Storbritannien, 2019

Distribution: Universal Pictures

Imagine there's no Beatles, it’s not easy even if you try ... Trallala!

Tänk dig att alla i The Beatles bara fick helt vanliga liv! Deras låtar finns inte i vår värld!

Yesterday, Blackbird, Sgt Pepper, Imagine, James Bond temat Live and Let Die, fredssången War is Over ... Inget av detta finns! Imagine-tornet på Island, Yoko Onos önskelappar på Wanås i Skåne, filmen Life of Brian med Monty Python (som George Harrison finansierade med sina Beatles-pengar ...) inget av detta finns. Inte heller finns en massa covers på Beatles sånger. Bananarama gör aldrig comeback med Help! som ger massor av pengar till Comic Relief. Inget band heter Ringo Deathstarr. Pepperland spelar inte för utsålda hus. Det finns inget kul öppningsskämt i Sister Act (apostlarna heter John, Paul, George och Ringo ...). Och vad har Elton John för efternamn?

Inget Live Aid och inga Pet Sounds ...

Det blir aldrig någon Concert for Bangladesh som i sin tur inspirerar till Live Aid ... så det blir inget Live Aid, och hur blir då slutet på Bohemian Rhapsody? Hur går det med comeback-succén för Queen? Utan Beatles, vad ska Rolling Stones göra revolt mot, och hur ska man välja mellan Stones och Beatles när det inte finns något val? Och vem triggar Beach Boys till att göra den bästa plattan någonsin (Pet Sounds) när inte Beatles finns som sporrande konkurrent att tävla mot?

Det blir aldrig en första brit-pop-invasion av Amerika. Vilket i sin tur banade väg för den andra vågen ... så inget Spice Girls eller Oasis eller Blur heller. Hela Cool Britannia och denna brit-pop-våg byggde på den glada 1960-tals musiken (som det tidiga Beatles stod för).

Det blir inget Shanghai Surprise heller, med Madonna och Sean Penn. En filmatisering som gav tabliodpressen massor av material. Utan den uppslitande skilsmässan mellan Paul McCartney och Heather, och utan John och Yoko i rampljuset ... Vad har skvallerpressen egentligen skrivit om under de senaste decennierna? Även modescenen och det politiska landskapet måste ju vara helt förändrat ... Och finns Monty Python över huvud taget, när inte Beatles-filmen Help! finns som knasig inspirationskälla?

En värld utan Monty Python filmer och ABBA!

Vad fick Richard Grant för karriär utan Withnail & I? Inget Beatles, inget Withnail & I - det är ju självklart! Beatles har verkligen betytt mycket för brittisk filmhistoria!

Vad sjunger man för sång på puben i  Ken Loach filmen Riff Raff när inte With a Little Help from My Friends finns? Och utan den låten faller sedan hela resten av handlingen ... (Riff Raffs Richard Carlyle har förresten en liten roll även i Yesterday ...)

Det är lättare att avstå från allt som har med Richard Curtis att göra än att avstå från allt som har med Beatles att göra.

Så mycket som finns idag bygger på att Beatles en gång fanns. Inget Beatles, inget Hep Stars och sedan inget ABBA! och därmed kan inte Richard Curtis ha gjort Mamma Mia Here We Go Again! förra året ...

Tanken svindlar.

Och utan ABBA inget svenskt musikunder ...

Fyra bugg utan Coca-Cola, kaffe utan cigaretter

Yesterday är en väldigt underlig film. Coca-Cola och cigaretter och Harry Potter finns inte heller, och allt på grund av ett världsomspännande strömavbrott som huvudpersonen Jack Malik missade, för han blev påkörd av en buss och fick ett slag i huvudet. Inte speciellt roligt. Eller troligt.

Även om digitala saker försvinner, borde analoga saker finnas kvar. Som till exempel band-T-shirts, böcker, gamla LP-skivor, tidningar, klippalbum, VHS-kassetter, 16 mm filmer och läskburkar. Och cigarettpaket och askkoppar.

Logik är inte denna films styrka.

Inte heller romantik eller komik.

"Romanic comedy" ska enligt varudeklarationen vara rolig och romantisk (åtminstone det ena borde man kunna kräva av en romcom), men oftast är den varken det ena eller det andra. Genren är som en "male fantasy factory" proppfull av filmer där loosers eller vanliga, alldagliga killar och "bad boys" räddas av (eller i alla fall blir ihop med) fantastiska, vackra, smarta, snygga och framgångsrika tjejer som ser ut som Julia Roberts, Charlize Theron, Anne Hathaway, Lily James eller prinsessan Jasmine.

Lily James som en idealiserad bästa vän

Att ha en bästa vän som ser ut som Lily James och som dessutom är hemligt förälskad i en, är det mest långsökta i hela filmen.

Lily James är lika snygg hela tiden, hela filmen igenom, välsminkad även när hon blir väckt mitt i natten, och hon har aldrig en dålig hårdag. Inte ens när hon klagar på sitt lockiga, ostyriga hår.

Hamish Patell som spelar Jack gör intrycket av en charmig, vanlig kille (han känd bland annat från EastEnders). Men gång på gång tänker man på att han inte har någon karisma.

Man behöver inte vara supersnygg för att bli stjärna men man måste ha karisma --- och kunna showa, och ha DET.

Köttklänning och avbrutna stativ och glittriga glasögon

Vad vore Lady Gaga utan sin köttklänning, Elton John utan sina vansinniga kostymer, Freddy Mercury utan sitt avbrutna mikrofonstativ, Beatles utan sitt långa hår och falsett-oooh ... och stämsång. Beatles hade lärt sig "show machen" i Hamburg och det hade de hade de nytta av hela sin karriär.

Om det bara gällde att ha bra låtar skulle vem som helst från Idol kunna sjunga covers och bli en stjärna.

Det funkar inte så.

Yesterday är lång, långsam, långsökt och långtråkig.

Inte ens musiken är så bra som den skulle kunna vara. Den tar aldrig fart.

Björn och Benny hade i alla fall kontroll över ABBA-musiken i Mamma Mia Here We Go Again!

Man tar heller aldrig upp att kanske inte all Beatles musik var lika bra och alla låtar eller alla texter kanske inte skulle fungera lika bra idag.

Var inte Trio Med Bumba bättre än The Beatles?

Back in the USSR var rolig eftersom den drev med Beach Boys California Girls. Idag är låten inte rolig. Andra saker av Beatles platsar sämre i post-#metoo klimatet. Psykadelika och droger är inte lika trendigt. Inte heller indisk-influerade tongångar och religiösa gurus. Kulturell expropriering är inte politiskt korrekt.

Vad blir det för skillnad när en vit brittisk kille inspireras av det mystiska, exotifierade Indien och spelar sitar, mot en modern brittisk kille som Jack, som har förfäder som är från Indien? Det hade varit kul att ta upp, men filmen missar det totalt.

Om man inte visste att Beatles var bra --- skulle man då tycka att deras musik var bra?

Det fanns faktiskt svenska kritiker som när The Beatles var nya på musikscenen på fullt allvar tyckte att Trio Med Bumba var mycket bättre än The Beatles. Lill-Babs var också större än The Beatles.

Är ljudexperimenten på Sgt Pepper plattan egentligen så fantastiska idag när alla ljud finns i datorn? Ingen behöver klippa ihop ljudremsor till Being for the Benefit of Mr. Kite! 

Mycket Eleanor Rigby och Google 

I filmen ägnar Jack Malik sin mesta tid åt att försöka komma ihåg texten till Eleanor Rigby --- det är ett running-gag i filmen som inte alls är roligt. Och han kommer aldrig fram till den bästa raden, som handlar om att ha sitt ansikte i en burk vid dörren. "Putting on a brave face" har kanske aldrig beskrivits på ett mer träffande sätt.

Det är heller inte speciellt intressant, varken visuellt eller handlingsmässigt, att titta på någon som sitter och googlar en massa saker som plötsligt inte finns längre. Det är liksom samma tråkiga skämt om och om igen.

Ed Sheeran har en biroll som sig själv, som inte alls utnyttjas optimalt, liksom konceptet att Beatles sånger ska vara nya --- och nya i vår tid!  Kate McKinnon spelar över. De flesta birollerna är en besvikelse och man får inte mycket av det obligatoriska knasiga kompisgänget och de gör inte mycket i själva filmen.

Ingen poplåt som klagar på för höga skatter ...

Jack Malik har ambitionen att skriva ner alla Beatles sånger, men man ser honom aldrig göra något annat än de allra största hitsen, det hade varit roligare att se honom sjunga George Harrisons Taxman och noterat hur det gått hem i post-Brexit-Storbritannien.

En poplåt som klagar på för höga skatter!

Musiken i filmen Yesterday är förvånansvärt tam. Det är inte de bästa covers som gjorts. Och ett står klart: Utan George Martin hade The Beatles inte låtit lika bra.

Dessutom: en värld utan Beatles gjordes bättre i Goodnight Sweetheart. I en serie om tidsresor kan allt hända. Och det är mycket mera spännande (och fantasy-sci-fi-trovärdigt) än att någon slår i huvudet under ett strömavbrott.

Varför skulle Beatles existens bakåt i tiden försvinna bara för att Jack slår i huvudet och det blir strömavbrott?

När det gäller romcom konceptet så hjälper det inte att tapetsera över sprickorna med gammal Beatles musik. Sommarens romcom är redan här, och det svänger mycket mera om Will Smith & co i Aladdin!


BG

FILM: Mysteriet om Herr Länk - Vacker animation i ny Yeti-historia

Mysteriet om herr Länk

Regi Chris ButlerGenre AnimeratManus Chris ButlerMedverkande David Hellenius, Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Lill Lindfors


Myt eller människa? Legend eller liv? Tillhörighet erhållen strikt genom den egna identiteten eller också genom andras tolerans? Frågorna ställs på ett ganska subtilt sätt i ”Mysteriet om herr Länk”, femte filmen från den framstående amerikanska animationsateljén Laika (med titlar som ”Coraline och spegelns hemlighet”, ”Boxtrolls” och ”Kubo och de två strängarna”) som förstås är menad att charma hela familjen. Och som nog också lyckas med det.

I centrum står den ensamme men envetne upptäckaren Lionel Frost (med svensk röst av David Hellenius), som efter ett äventyr med sjöodjuret i Loch Ness – väl funnen men inte lyckligt förevigad – tar sikte på Bigfoot i USA:s nordvästra skogar. Den felande länken – ”Missing link” som filmen heter i original – syftar på den aplike herr Länk (Ola Forssmed), den siste av sin art, vilket Frost vill bevisa för att äntligen bli del av ett obskyrt, vetenskapligt sällskap i London. Vi befinner oss i en värld där människorna blir allt fler, djuren allt färre.

Från dessa skogar bär resan vidare över halva jordklotet till Shangri-La i Himalaya, där herr Länk – eller Susanne som varelsen snart kallas – ska finna sitt kusinsläkte med hjälp av Frosts list. Ännu en buddy movie alltså, där en slipad vetenskapsman i skotskrutigt ställs mot ett lurvigt charmtroll med mindre situationsanpassad intelligens – olika former av utanförskap. Med sig på resan får de den intelligenta äventyraren Adalina (Pernilla Wahlgren), som gör duon till en mer välbalanserad och mindre självcentrerad trio. På vägen lurar tjuvjägare beredda att gå långt för att dekorera sina väggar. Alltså upplagt för en del sedvanliga sidohinder som bidrar med ringa. Men filmens fokus ligger inte i actionscenerna utan i hantverket.

Inledningsvis är det mycket som går i viktorianskt 1800-talssnitt, beprövat inte minst inom animationen. Därtill är det många alfahannar, varav flera med pinnar till ben och enorma bröstkorgar, samtliga hågade till ära och berömmelse. Men både dekoren och paletten utökas väsentligt som resan expanderar; äventyret breddas, färgerna skiftar och så också den psykologiska motivationen. Häst och vagn och ångbåtar får sällskap av tåg genom Europa, vidare mot Himalayas väldiga vidder, där en annan typ av elitsamhälle väntar.

Sett till manus och utseende är ”Mysteriet om herr Länk” inte lika djärv som ”Kubo”, som regissören Chris Butler var med och skrev manus till. Men åldern på målgruppen är också något lägre här, och grundnivån fortsatt hög. Saker får ta tid, scener byggs långsamt och med omsorg, och lämnar avtryck – många små element att uppskatta på vägen. Även i den överdramatiserade finalen, på isiga klippsatser i ett tvetydigt Eden, finns ett mått av stimulans. Här ges inga definitiva gränsdragningar, men en rätt vacker sensmoral om att acceptans inte nödvändigtvis finns där man förväntar sig. Och, viktigare, att vetande och icke-vetande kan existera parallellt – detta att inte ta död på legenden, men inte heller förneka livet.

KONST: Ulla Viottis Bibliotheca - juvelen i kronan på Kivik Art Centre!

Ulla Viottis Bibliotheca kan beskrivas som juvelen i kronan på Kivik Art Centre. Det är ett unikt verk att uppleva --- och inte bara på Kivik Art Centre. Den här typen av konstverk som samverkar med naturen och som dessutom verkligen känns angelägna, både tidlösa och helt i tiden, är sällsynta.

Att besöka Kivik Art Centre är spännande och synnerligen härligt under en varm och solig Skånedag. Man ser utöver havet och segelbåtar som vågat sig ut, man ser utöver fruktodlingar, fält, skogar och bebyggelser. Och det verkar hela tiden vara uppförsbacke för cyklisterna som tappert kämpar på i hettan.

På spaning efter konstverk i naturen

I år möts besökarna av en ny entré till Kivik Art Centre ---  en slående färgklick i de gröna omgivningarna. Konstverket är en temporär skulpturport av konstnären Åsa Jungnelius och verket heter kort och gott Port för Kivik Art Centre.

Väl inne i Kivik Art Centre är det bara att börja spana efter alla konstverk --- kartan som man fått vid porten hjälper till vid orienteringen. Många av konstverken syns lång väg, där de sträcker sig mot himmelen.

Skulptur, arkitektur och natur samverkar i en enda storslagen upplevelse.

Romaner som tegelstenar

Det senaste konstverket invigdes den 23 juni, med stor pompa och ståt, och det har redan hunnit bli många besökares favoritverk.

Medan andra, redan befintliga konstverk strävar uppåt och nästan försöker konkurrera med den vackra naturen (som är omöjlig att konkurrera med) så ligger Ulla Viottis Bibliotheca inbäddad i grönskan med en självklarhet, som om konstverket alltid legat där, och samverkar med naturen. 

Ulla Viotti är känd för sina skulpturer i tegel och har länge haft ett fruktbart samarbete med ett tegelbruk i Danmark och konstverket Bibliotheca hade aldrig sett dagens ljus om det inte varit för danska Petersens Tegl. De har donerat tegelstenar till verket och framför allt frakten av tegelstenarna, vilket är värt lite över en miljon kronor. Annars ligger crowdfunding som grund för verken på Kivik Art Centre, så även när det gäller Bibliotheca, och man kan, om man vill, köpa en bok i biblioteket och på så sätt bidra till konstverket.

Bibliotek som symbol för kämpaglöd

Bibliotek i sig har blivit till en symbol för motstånd, demokrati och kämpaglöd.

Både i stort och i smått.

London må ha blivit bombat sönder och samman under Blitzen, men biblioteken höll öppet!

När en liten biblioteksfilial på Österlen hotas av nedläggning, då ilsknar byborna till direkt och försöker att försvara sitt bibliotek.

Få byggnader väcker lika mycket känslor som bibliotek. 

Vad annat finns som man kan låna gratis, med samma självklarhet som man kan låna böcker?

Konsten att skapa egna mytologier

Under invigningen fick besökarna njuta av helt nykomponerad cellomusik, inspirerad av verket Bibliotheca, och sedan serverades hela tre invigningstal. Ett från Kivik Art Centers Sune Nordgren, ett från Petersens Tegl och ett från den nya akademiledamoten Anne Swärd. Anne Swärd berättade personligt och underhållande om hur hon och familjen tidigare bott nära ett annat verk av Ulla Viotti, som barnen trodde var Tandmössens Borg --- alltså skulle alla tappade mjölktänder grävas ner där (av Anne själv, efter mörkrets inbrott!) för att en slant senare skulle dyka upp under kudden! På så sätt kan konstverk skapa sina egna fantasier och nya mytologier hos betraktarna.

Berömda skånska författare

Anne Swärd finns representerad med en bok i tegelstensbiblioteket, tillsammans med många andra berömda skånska författare. Som Björn Ranelid, Victoria Benedictsson, Frans G. Bengtsson, Ulf Lundell, Margit Sandemo, Fritiof Nilsson Piraten, Jacques Werup, Mikael Wiehe, Hasse Alfredsson, Hjalmar Gullberg, Elsa Grave, Majken Johansson, Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund och Karin Brunk Holmqvist.

I verkligheten är böckerna lite olika tjocka, men här är alla böckerna exakt likadana.

Firade 85-års dagen på tegelbruket

Ulla Viotti är Sveriges mest kända tegelskulptör och hon har banat väg och suddat ut gränser mellan arkitektur och skulptur på ett sätt som idag känns självklart.

Sin 85-års dag firade hon på tegelbruket i Danmark.

Bibliotheca är  en cirkelformad konstruktion som är 6 meter i diameter och 2, 4 meter hög. Verket är byggt i hårdbränt tegel, vilket innebär att teglet har fått en mörk, svart färg. Det finns en smal öppning genom vilken man kommer in i biblioteket och väl inne kan man gå runt och beundra alla böckerna, verkliga tegelstensromaner i ordets rätta bemärkelse!

Det finns ungefär 2000 böcker i biblioteket, en del har ingen text på ryggarna, andra bär namnen på kända skånska författare.

Hemligheter och fynd

Det känns som att man snubblat över ett arkeologiskt fynd, här finns de tankar och berättelser som folk förr i tiden levde med ... förutom att verket även omfattar "nu för tiden" och samtida skånska författare.

Känslan av hemligt bibliotek och den undanskymda platsen i grönskan gör upplevelsen desto mera speciell.

BG

Bilder från invigningen söndag 23 juni kl. 15.00. 

Sune Nordgren, tidigare konstnärlig ledare på Kivik Art Centre, och Anne Swärd, ny ledamot i Svenska Akademien, invigningstalar. 

Huvudsponsor: Petersens Tegl, Danmark 

 Öppningen till biblioteket.
 Riktiga tegelstensböcker!
Ann Swärd bredvid boken med hennes namn på.
Invigninstal från Kivik Art Centre - danska  Petersens Tegl fanns på plats!

  Ulla Viotti - fin i violett!
 Invigningstal av representanter för Kivik Art Centre.
 Kompositören fick en Cicero-bok av Ulla Viotti.

Närbild på några av böckerna.

SCEN: Hasse Andersson och Kvinnaböske band = Tonsäker kanonpremiär på Norrvikens trädgårdar

Hasse Andersson och Kvinnaböske band = Tonsäker kanonpremiär på Norrvikens trädgårdar

Artist: Hasse Andersson
Medverkande: Hasse Andersson och Kvinnaböske band
Plats: Norrvikens trädgårdar
Turnépremiär: 22 juni 2019

Hasse Andersson väljer att starta sin sommarturné på hemmaplan, och vilken fantastisk premiär det blir på Norrvikens trädgårdar! När Hasse Andersson sjunger om Guld och gröna skogar är det som om låten är gjord för att uppföras just här! 

Midsommardagen bjuder på fantastiskt väder, publiken har med sig picknickkorgar och hela den stora gräsmattan fylls av glada människor och hundar i alla åldrar.

De representerade människoåldrarna verkar vara från 0 till 100.

Hundar i himmelen - och i publiken

Alla kan minst två sånger av Hasse Andersson --- den stora Melodifestivalsuccén Guld och gröna skogar från 2015 och Änglahund som hängt med Hasse ända sedan 1980-talet. Så många har växt upp med Hasses musik!

En av de många hundarna i publiken är King Charles spanieln Leo, som brukar sitta på scenen när Änglahund framförs. Det är hans favoritlåt! (Men sedan brukar han inte vilja lämna scenen, Leo är en liten linslus som gillar att visa upp sig!)

En av barnens favoritlåtar är När man är ett frö ... som har en lurig och klurig text som sätter sig direkt. Det visar sig att besökare i alla åldrar kan denna enormt populära trädgårdssång.

Hundar, trädgårdar och busiga frön

Näst efter hundar så är väl trädgård det som man mest förknippar med Hasse? Hasses trädgårdssånger är stora barnfavoriter, texterna är poetiska och smarta och lekfulla, på ett sätt som man inte har sett eller hört sedan Lennart Hellsings glansdagar och Hasse framför sångerna med glimten i ögat. Det är förresten Hasses fru Monica Forsberg som skrivit hans trädgårdshits. Det finns två CD-skivor, en bok och en TV-serie om Hasses trädgård --- förutom en livs levande Hasses trädgård på Norrviken, som har sitt frö i en utställningsträdgård på Solliden 2018, som belönades med besökarnas pris, överräckt av Hans Majestät Konungen. Hasse är alltså en rutinerad veteran när det gäller trädgård och trädgårdsmusik!

Melodifestival = fruns hemmaplan!

Hasse hade fram till Melodifestivaldebuten Guld och gröna skogar låtit Melodifestivalscenen vara enbart Monicas --- hon har band annat skrivit vinnarlåtar till artister som Carola (Främling) och Chips (Dag efter dag).

I ett mellansnack avslöjar Hasse att vännen Lasse Holm avrådde honom å det bestämdaste från att delta i Melodifestivalen. Vilken tur att Hasse inte lyssnade på det rådet! Ingen annan hade kunnat få en sång som Guld och gröna skogar att bli så folkkär.

Från Hank Williams-hyllning till Elvis-imitation

Vackra visor,  kärlekssånger, svängig gospel, en fantastisk medryckande hyllning till Hank Williams och en skojig Elvis-imitation står också på programmet.

Hasse visar att han är en bred artist i ordets bästa bemärkelse. Finns det någon annan som kan våga sig på så många genrer och ha en så stor och varierad publik och hela tiden låta helt äkta i uttrycket?

Humoristiska poänger plockas med sanna utsagor om hur det var att vara gröna vågare på 1970-talet --- två tunnland jordgubbar blev snabbt till två tunnland med ogräs, antingen var det för  vått eller för torrt och räven tog de djur som mot alla odds överlevde eländet.

Extranumret är, hör och häpna, inte Änglahund utan Arrendatorns klagan, en sång som handlar om att plocka sten och hacka "rabbor" (alltså "rovor" på ren svenska), en stor allsångsfavorit bland publiken.

Jordgubbsstunder och "rabbor" och busiga frön

Delar av publiken hoppas på fler extranummer.

- Jag är 87, han är bara 71, han borde orka, påpekar en herre i solhatt hoppfullt.

Men för Hasse är dagen inte över än. En rekordlång kö har redan bildats. Folk vill ge Hasse presenter och blommor och kramar, och få autografer och ta selfies. Hasse tar sig lång tid med var och en i den långa kön. Här blir det inga rovor. Här är varje stund en jordgubbsstund!

Hasse har förresten en lång sommar framför sig med stor turné, allsångsmusikalen Skuld och Gröna skogar (världens första allsångsdeckare?), nypremiär på den omtyckta barnmusikalen Svingelskogen och några live besök i Hasses trädgård --- som varje dag går att besöka på Norrvikens trädgårdar. En underbar, lekfull och busig trädgård, full av busfrön som växer upp!

BG

 Hasse på sol-humör!
 Hasse och bandet mottager ovationer
 Hasse och Monica
 Hasse fick bara rosor efter framträdandet
 Rock on Hasse!

Änglahunden Leo tar igen sig i skuggan.

FILM: Romeo and Juliet - LIVE in cinemas around the world!

Matthew Ball and Yasmine Naghdi as Romeo and Juliet ©ROH, 2015. Photographed by Alice Pennefather

Romeo & Juliet - A story to die for!

The Story

Romeo and Juliet fall passionately in love, but their families are caught up in a deadly feud. They marry in secret, but tragic circumstances lead Romeo to fight and kill Juliet's cousin Tybalt. As punishment, he is banished from the city.

When Juliet's parents force her to marry Paris, she takes drastic action by drinking a potion to make her appear dead so she can escape to join Romeo. But her message explaining this plan fails to reach him. When he hears news of her death, he returns to visit her tomb and kill himself. Juliet wakes to find him dead. Devastated, she stabs herself.

Background

Kenneth MacMillan's passionate choreography for Romeo and Julietshows The Royal Ballet at its dramatic finest. Sergey Prokofiev's iconic score provides the basis for the ballet's romantic pas de deux and vibrant crowd scenes, while 16th-century Verona is created by Nicholas Georgiadis's magnificent designs.

In 1965, MacMillan's Romeo and Julietwas given its premiere at Covent Garden by The Royal Ballet and was an immediate success: the first night was met with rapturous applause, which lasted for 40 minutes, and an incredible 43 curtain calls. The title roles were danced by Rudolf Nureyev and Margot Fonteyn, although the ballet had been created on Christopher Gable and Lynn Seymour. It has been performed by The Royal Ballet more than four hundred times since, as well as touring the world, and has become a true classic of the 20th-century ballet repertory.

Running time - The performance lasts about 2 hours 55 minutes, including two intervals

Your Reaction - What did you think of The Royal Ballet'sRomeo and Juliet live in cinemas?


Kenneth MacMillan's 20th-century ballet masterpiece was relayed live to cinemas around the world.



Matthew Ball as Romeo and Yasmine Naghdi as Juliet in Romeo and Juliet, The Royal Ballet © 2015 ROH. Photograph by Alice Pennefather


Yasmine Naghdi as Juliet and Gary Avis as Lord Capulet in Romeo and Juliet, The Royal Ballet © 2015 ROH. Photograph by Alice Pennefather


What did you think of Romeo and Juliet live in cinemas?Let us know by using #ROHromeo

FILM: Röjar-Ralf kraschar Internet - Favorit spel-skurken är tillbaka och röjer ännu mera!

Bästisar på Internet-äventyr!

Regi: Rich Moore, Phil Johnston

Svensk titel: Röjar-Ralf kraschar Internet
Originaltitel: Ralph Breaks the Internet
Medverkande (röster, original): John C. Reilly, Sarah Silverman, Gal Gadot, Taraji P. Henson, Jack McBrayer, Jane Lynch, Alan Tudyk, Alfred Molina, Ed O'Neill m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Walt Disney Studios Motion Pictures

Aktuell: På DVD, BD och VOD 17 juni


Filmen Wreck-It Ralph (2012) handlade om en spelskurk som var trött på att vara "bad guy" och ville vara hjälte istället. Hans dröm går i uppfyllelse när han räddar prinsessan i arkadspelet Sugar Rush, Vanellope von Schweetz, och hon ger honom en godismedalj på vilken det står "You're my hero". Samtidigt inser alla i Ralphs spel Fix-It Felix Jr. att spelet inte fungerar utan skurk och alla börjar uppskatta Ralph för den han är.

Ralph visade sig vara hjälten i filmen, inte skurken, men filmen hade en skurk, och en prinsessa som behövde räddas av Ralph. Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Vad hände efter det lyckliga slutet?

Nu har sex år gått sedan dess och i den nya filmen är Ralph nöjd med livet och han har fortfarande sin godismedalj runt halsen och han är fortfarande bästa vän med prinsessan Vanellope. Fast hon är inte alls så nöjd med status quo och rutin, hon vill ha mer spänning, mer action, ja, mer allt ...

De båda vännerna ger sig in i Internet, via den nya WiFi uppkopplingen som spelarkaden har fått, för att leta efter en McGuffin (en ny ratt till Vanellopes spel).

Filmen är som en mix av Toy Story, Ready Player One, The Emoji Movie och Inside Out. Vad gör alla spelfigurer när ingen spelar spelen? Vad pågår egentligen inne i mobilen / uppe i hjärnkontoret / ute på Internet? Hur ser det ut på Internet? Det visar sig vara ett oändligt myller av grejer överallt, och de två vännerna kommer underfund med att det inte är så lätt att bara hitta en ratt på e-bay och att sedan ta med den hem ... Först måste de tjäna ihop pengar till ratten! Vägen till rikedom är både lång och krokig.

Ett nytt kändisskap och en ny vänskap

Ralph blir Internet-kändis på kuppen och Vanellope blir vän med Shank, huvudpersonen i spelet Slaughter Race, och Ralph känner sig hotad ... Vanellope ska ju vara hans bästa vän!

Shank både ser ut som och låter som Wonder Woman, vilket inte är så konstigt, det är Gal Gadot som gör rösten. Shank är klok nog att förstå att man kan ha flera vänner. Hon och Vanellope finner varandra direkt --- men Shank vill inte ta Vanellope från Ralph. Shank utvecklas således inte till någon filmskurk.

Ralph Breaks the Internet är något så unikt som en film som har TVÅ olika starka kvinnliga karaktärer i huvudroller, som INTE blir fiender! Till skillnad från så många andra filmer (som t.ex. DisneyPixars senaste, The Incredibles 2).

Film utan filmskurk

Ralph Breaks the Internet är också en film utan filmskurk, vilket är otroligt skönt, och en film som inte handlar om att "bli ihop" utan istället om att "bli isär". Ralph måste inse att han och Vanellope har vuxit isär, och att de vill göra olika saker ... Ralph blir alltså både till hjälte och till sin egen antagonist i berättelsen.

Berättelsen om vänskap, och om att man kan tycka om varandra utan att man är tillsammans jämt, passar för alla åldrar och även de yngsta barnen tycker om filmen, som är varm och rolig och färgstark.

Filmen är packad med olika karaktärer och olika små referenser och skämt.

Satir över det artificiella som uppslukar oss

Satiren i filmen passar dock mer för vuxna --- väldigt snabbt och effektivt visar filmen hur förälskade vi är i våra datorer och mobiler och varumärken ... och hur mycken tid vi tillbringar med att gå omkring i en värld som inte är verklig (precis som i Ready Player One) trots att vi har ett val och kan göra så mycket mer och så mycket mer spännande saker.

Ralph och Vanellope har inget val, den artificiella världen är det enda de har. Eller som Vanellope säger i filmen: "Vi består bara av ettor och nollor."

Människor har så många fler möjligheter än att bara leva ett artificiellt liv.

BG

FILM: Ben Is Back - Alla olyckliga familjer är likadana - men Julia Roberts och Lucas Hedges briljerar i mor-och-son-drama -

Julia Roberts och Lucas Hedges i Ben Is Back.

Regi: Peter Hedges

Titel: Ben Is Back
Medverkande: Julia Roberts, Lucas Hedges, Courtney B. Vance, Kathryn Newton, Jakari Fraser m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Noble Entertainment
Aktuell: På DVD, BD och VOD 17 juni

Alla olyckliga familjer är likadana.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."

Hm. Leo Tolstoj hade uppenbarligen inte sett Beautiful Boy och Ben Is Back under samma månad.

Här kan man verkligen säga att olyckliga familjer är olyckliga på precis samma sätt. Och av samma orsak. En familjemedlem har fastnat i drogmissbruk och försöker komma tillbaka till ett normalt liv, men vägen dit är både lång och krokig.

Ändå skiljer sig filmerna rejält från varandra, även om båda handlar om drogberoende, har en ung kille i huvudrollen och lägger fokus på de anhöriga: hur påverkar drogberoendet missbrukarens familj?

Medan Beautiful Boy sträcker sig över en lång, lång tid (som blir ännu längre med hjälp av många flashbacks) så tillbringar Ben Is Back all tid i nuet. Peter Hedges, manusförfattare och regissör, har satsat allt krut på de gamla franskklassiska reglerna: En dag, en handling och kör så det ryker! (Det sista är ett modernt tillägg till reglerna).
Dagen är julafton, handlingen är den hemvändande sonen, som tas emot av sin familj. Men inte med öppna armar och odelad glädje. Ett liv med droger och kriminalitet har satt sina spår.

Julia Roberts spelar mamman i familjen vi får följa, och det är mycket möjligt att hon gör sitt livs bästa rolltolkning i den här filmen. Här är hon 100% skådespelare och 0% filmstjärna.

Lucas Hedges (Peter Hedges son) gör en briljant tolkning av filmens titelperson, Ben, han som kommer tillbaka. Han är inte det minsta överväldigad av att matchas mot Julia Roberts. Varför skulle han vara det? Tidigare film-mammor som Lucas Hedges har haft inkluderar Oscarsvinnarna Frances McDormand (Three Billboards) och Nicole Kidman (Boy Erased). Lucas Hedges var också briljant i Manchester by the Sea (motspelare var Casey Affleck och Michelle Williams). Huvudrollen i Ben Is Back är i alla fall en av de fyra bästa rolltolkningarna som Lucas Hedges någonsin har gjort. (Det är faktiskt svårt att ranka hans filmprestationer, Lucas tycks vara på topp jämt!).

I vanliga fall brukar folk bli glada när en familjemedlem kommer hem till jul --- men det är inte fallet i den här familjen, när unge Ben plötsligt står på tröskeln. Neal (Courtney B. Vance) och Ivy (Kathryn Newton) ser mest bekymrade och misstänksamma ut. Lille Liam (Jakari Fraser), som bara är sex år gammal, snappar upp att någonting har gått fel med julstämningen. Det är egentligen bara Holly (Julia Roberts) som verkar helt oreserverat glad. Det vill säga, tills Ben inte ser henne längre och vi får se hur hon gömmer värdesaker och mediciner. Visst, hon älskar Ben, men hon litar inte på honom, och det gör hon helt rätt i.

Ben säger till Holly att han har gjort hemska saker, och det har han verkligen. Men Holly ger inte upp, utan kämpar med näbbar och klor för att rädda sin son.

Så småningom, ungefär halvvägs, byter filmen spår från familjemelodram och intimt drama och blir en regelrätt thriller, där familjens hund måste räddas, efter att ha kidnappats från hemmet. Vem, av alla Bens fiender, kan ha begått detta hemska dåd? Och vad måste Ben göra för att få tillbaka hunden?

Ben Is Back är inte någon enkel film och till skillnad från Beautiful Boy får vi inte det lyckliga slutet serverat på silverfat till eftertexterna. Man får själv bestämma "vad som hände sedan". Detta kommer givetvis att frustrera en del biobesökare. Men för Julia Roberts fans är detta en måste-se film, ett starkt melodrama helt utan julstämning men med mycket Julia-stämning.

Om Peter Hedges prestation kan man bara säga att detta är en stark comeback för mannen som för evigt är ihopkopplad med What's Eating Gilbert Grape och Pieces of April. Och han valde helt rätt skådespelare för huvudrollen! Helt utan nepotism!

BG

Primördag på Norrviken - En lysande inledning på sommaren!

Barocktemat går som en röd tråd genom Norrvikens trädgårdar i år!

Barocken som tidsepok är känd för att vara extra-mycket-extra allt. More is more! Och mycket mer är mycket mer! Barocken är årets tema på Norrviken och överdådiga  och överdimensionerade konstverk av Elsa Billgren finns i trädgården, liksom barockklänningar gjorda av pärlor och ståltråd av Lisa Abelsson. 

Det första som möts besökaren är en rikligt dekorerad barockträdgård, som sträcker ut sig framför Villa Abelin , och i skogen hänger barocka konstverk mellan de höga träden.

Men just idag är det inte barocken, utan vilda växter och primörer som står i fokus.

Och alla vi som har anmält oss till en vild vandring med Lisen Sundgren har något helt annat att se fram emot än metikulöst planlagda trädgårdar med perfekta vinklar och välansade buxbomshäckar.

Vi ger oss ut i naturen för att leta det ätbara ... och eftersom detta ätbara ses som "ogräs" så  växer det inte i de välansade trädgårdarna.

Lisen --- ett orakel långt före sin tid

Lisen Sundgren är något av ett orakel när det gäller hälsa och vild mat. Hon var långt före sin tid, och nu är det henne som alla trendiga gourmet-kockar vänder sig till, när de ska ha något nytt ... Hennes mat har blivit trendig gourmet-mat! Hennes böcker har vunnit European Cook Book Award! Två gånger om!

Hon har också gett ut en bok som heter Vilda växter på Bonnier Fakta ... En briljant bok för den som vill lära sig om och lära sig känna igen de vilda växterna (och sedan är det dags att laga och äta dem ...)
så att man inte blandar ihop dem med saker som smakar äckligt eller saker som är giftiga.

På vandringen blandas redan frälsta med rookies, och Lisen äter kirskål och råa nässlor med samma iver (man rullar nässelbladen så att håren som bränns hamnar inåt ...) och skickar runt saker som vi också ska äta ... tänk, man kan äta lakrits-gott gratis i naturen! Utan socker och tillsatser!

Krassa tips om krasse

Vandringen avslutas i den japanska trädgården, där vi jagar vattenkrasse och där det finns rinnande vatten ... Tips: ät aldrig vattenkrasse som står i stillastående vatten ... den kan ha dragit till sig gifter eller obehagliga smaker från avfall eller annat.
Rinnande, klart vatten ska det vara!

Lisen Sundgren har tillsammans med Norrvikens Kajsa Vildäng också gjort en vild slinga uppe i skogen där man kan gå själv, läsa texter om och kanske provsmaka vilda växter ...

Just idag är det för regnigt och halt att gå runt i skogen med en stor grupp ... Men kanske en annan gång?

Busfröna växer med Hasse!

En kändis på besök i sin egen trädgård idag är Hasse Andersson. Han spelar sina egna låtar (som Monica Forsberg ar skrivit) och det blir snabbt allsångs-stämning. Det bjuds också på glass. En liten kontrast till att mumsa på kirskål och annat ... (Glassen är lokalproducerad och jättegod).

Efter föreställningen är det dags att kolla hur "Busfröna" som såddes i påskas har växt.
Det visar sig att de växt riktigt bra!

Dagen avslutas med  författarsamtal i det nya Victoria-huset.

Köksträdgård eller diskbänk att odla på ?!

Sara Bäckmo, Lisen Sundgren och Annika Christensen intervjuas av Norrvikens egen trädgårdsmästare Pierre Nestlog.

Sara pratar om sin köksträdgård, Lisen om sina vilda växter (jag gillar att man inte behöver ha en egen trädgård --- ogräs och vilda växter finns ju typ överallt) och Annika pratar om groddar ... och de kan man ha i "tegelstenar" på diskbänken. Ett växelsystem gör att man odlar och skördar sten efter sten, och man har alltid något gott och nyttigt och färskt att äta ... Och man behöver inget trädgårdsland. Det räcker med en diskbänk!

Lisen Sundgren och Annika Christensen och Sara Bäckmo på Norrviken ... OBS! Annika håller i de tegelstenar som man odlar sina groddar i ... Som ni ser ... det krävs väldigt liten yta för att ha en stapel med odlingsstenar! Och ingen trädgård alls! Avsätt bara en liten plätt på diskbänken!


Primördag på Norrviken program:

11.00 Vild vandring med Lisen Sundgren

11.00 – 14.00 Häst & Vagn

12.30 – 13.30 Busfröna i Hasses glada trädgård

13.30 – 14.30 Den egna köksträdgården – Välkommen in i ett trädgårdssamtal

Välkommen till ett spännande trädgårdssamtal med profilerna Sara Bäckmo, Lisen Sundgren, Annika Christensen och Norrvikens egna trädgårdsmästare Pierre Nestlog.
Plats: Victoriahuset

SCEN: Var god dröj - Fredriksdalsteatern lanserar radarparet Eva Rydberg och Allan Svensson

Eva Rydberg och Allan Svensson spelar paret Karin och Gerdt Bellman.

Regi: Adde Malmberg
Titel: Var god dröj
Medverkande: Eva Rydberg, Allan Svensson, Robert Rydberg, Evamaria Björk, Siw Erixon, Johanna Wilson, Fredrik Dolk, Birgitta Rydberg, Kalle Rydberg m.fl.
Plats: Fredriksdalsteatern, Helsingborg

Speltillfällen: Från och med midsommarafton (idag) till och med söndagen den 11 augusti.
Tid: 19:00 (inga matinéer i år).


Går det att göra en modern och aktuell och bitsk fars om sjukdomar och sjukvård? 
Molière lyckades ju ypperligt på sin tid, och Den inbillade sjuke spelas fortfarande runtom i världen. 
Komedin har tidigare till exempel gått på Fredriksdalsteatern i Helsingborg under titeln Kärlek och lavemang (2001) med Pernilla Wahlgren som husa och Eva Rydberg som hypokondriker, och det där var en komisk musikalversion där det höga C:et klingade rent och klart, liksom skratten. Sällan har väl sjukdomar verkat så kul. 2018 hade Den inbillade sjuke en ny svensk premiär på Maximteatern i Stockholm och det blev till en ny succé med Mikael Persbrandt och Petra Mede i huvudrollerna. Bra komedi fungerar i alla tider och på olika platser. Skratt är den bästa medicinen!

Only when I laugh (som utspelas i en sjuksal) räknas som en av de roligaste brittiska serierna någonsin --- i klass med 'Allå 'Allå och Fawlty Towers --- båda dessa humorklassiker har också gått i svensk tappning på Fredriksdal.

Och förr i tiden skulle man dricka brunn för att hålla sig frisk --- något som man tog upp på Fredriksdalsteatern i humorklassikern Rabalder i Ramlösa. Som förresten finns att få tag på i DVD- boxen Rydbergs pärlor. Missa inte denna! Det är en sanslöst kul samling med Fredriksdalsklassiker, där bland annat bröderna-Marx-hyllningen Den stora premiären ingår.

Konsten att dricka brunn - från Ramlösa till Hälsoresan

Rabalder i Ramlösa var förresten Eva Rydbergs bejublade jubileumsföreställning sommaren 2008, då hon firade 50 år som scenartist. Bonusmaterialet är Bengt Roslunds 45 minuter långa intervju med Eva Rydberg och den innehåller klipp från hela hennes ditintills långa karriär --- som nu blivit ännu längre. 2018 var det dags för jubileum igen, denna gång med Fars lilla tös och nya klassiska sketcher uppstod som måste ingå i  en framtida best-of-kavalkad. De tyska systrarnas dubbeldans (framförd av Eva och Birgitta Rydberg) är bland det roligaste som gjorts på en sommarscen.

Kärlek och lavemang och Rabalder i Ramösa har det gemensamt att de båda två är musikaler och båda två utspelar sig "förr i tiden" --- så allt utspelar sig alltså på ett bekvämt avstånd tidsmässigt.

Vad skrivs om modern sjukvård och friskvård? Lasse Åberg gjorde för en tid sedan komedifilmen Hälsoresan där begreppet "dricka brunn" uppdateras, och i uppföljaren till den Augustprisvinnande boken Tio över ett (som utspelar sig i Kiruna) tas det upp hur socialdemokraterna effektivt nedrustat sjukvården ... något som huvudpersonens socialdemokratiskt aktiva mormor försvarar (vilka fina besparingar man gör!) --- tills hennes man får en hjärtinfarkt. Om det hade funnits ambulanser och ambulanshelikoptrar tillgängliga hade han kunnat klara sig och blivit fullt frisk.

Total kaos och ineffektivitet överallt

När det gäller Var god dröj så tar man effektivt tempen på ett fiktivt sjukhus någonstans i Region Skåne och där råder det full kaos och total ineffektivitet överallt. Regissören Adde Malmberg lovar att det kommer att strömma ut lustgas över publiken.

Makarna Bellman (Eva Rydberg och Allan Svensson) är på sjukhuset av okänd anledning och under tiden där bryter hon armen (på grund av de dåliga sjukhussängarna) och han får en hjärnskakning (på grund av de dåliga dörrarna). Han tror plötsligt att han är ett 25-årigt fotbollsproffs igen, inte en 85- årig pastor. Dessutom misstas han för läkare och alkoholist och prostatapatient om vartannat ...

Fredrik Dolk spelar Benke, en man som blivit nedsövd för operation, men blir magpumpad istället och får veta att han är döende (allt helt felaktigt).

Dödsorsak: personalen

Kan man skriva "personal" som dödsorsak? undrar han när en inspektör (Robert Rydberg med skrivplatta) ska undersöka sjukhuset.

Mannen med skrivplattan märker hur fel allt är , men kan inte göra något åt det. Sjukhuspersonalen verkar mest av allt vara upptagna med att bevaka sina egna revir --- men när någon utomstående kommer håller de plötsligt varandra om ryggen. Så att det inte blir någon anmälan mot någon någonstans ...

De flesta i personalen får den sadistiske tandläkaren i Little Shop of Horrors att verka sympatisk i jämförelse.

De lyssnar aldrig, de plockar upp handskar som ska vara sterila från golvet, de ger helt fel behandlingar till helt fel patienter och de agerar hela tiden som små ångvältar. Viktigast är ju att hävda sig själv och att bevaka sitt eget territorium mot andra anställda.

Roligast i pjäsen är scenen med dialekterna --- Birgitta Rydberg gör en trelleborgska som inte går av för hackor och Kalle Rydberg gör en lagom mesig kille från Täby. Som säkert önskar att bemanningsföretaget skickat honom till vilken annan arbetsplats som helst.

Språkförbistring är bara förnamnet. Den typen av scener hade man gärna sett fler av.

Lustgasen kommer av sig

Den det gäller den utlovade lustgasen som skulle strömma ut över publiken under pjäsens framförande så kommer den av sig. Rejält. Publiken är inte road. Pjäsen är för realistisk. Det är precis så här det är. Väntan, väntan, väntan. Felbehandlingar, fel besked, massor av personal som alla inte har ansvar för någonting. Och patienter som ska stå med mössan i hand och vara tacksamma över magpumpningar och felaktiga mediciner och operationer som de inte borde ha gått igenom.

Man känner också igen folk som är glömska (utbrändhet går ner i åldrarna) och det är inte så kul att se någon inte komma ihåg vad hen själv heter. Det är mest av allt plågsamt.

Av ljuden att döma tycker den manliga publiken att alla prostataskämt är synnerligen plågsamma.
Ännu mindre lyckat är det att driva med namnet Gerdt. Det finns alla möjliga invandrare i Sverige idag med alla möjliga olika utländska namn, så vad är det för fel med det tyska mansnamnet Gerdt? Dessutom finns det många namn idag som fungerar för både tjejer och killar.

Förtjänar ett bättre manus

Skådespelarna hade förtjänat ett mycket bättre manus. Det är sorgligt att skådespelare av en enastående kaliber som Allan Svensson, Eva Rydberg och Fredrik Dolk tillbringar större delen av pjäsen i sängen. Ingen av dem kommer till sin rätt. Det är som när Ivanhoe faller av hästen under tornerspelet och sedan inte kommer upp i sadeln igen. Sängskådespelande ger begränsat med utrymme och action. Och ingen musik och inga sång- och dansnummer lättar upp stämningen. Små roller, som den unga tjejen som hela tiden springer omkring letar efter sin droppställning, känns också snarare sorgliga än som lyckade running-gags. Det byts heller aldrig kostymer eller scenerier under föreställningens gång --- det är samma tråkiga kläder och samma sjukhussängar hela tiden.

När man tänker tillbaka på Kärlek och lavemang, Rabalder i Ramlösa och Den stora premiären så står det klart att det var roligare förr.

BG

FILM: Boy Erased - Starkt skådespeleri i dramatisk "komma ut" film

Regi: Joel Edgerton
Titel: Boy Erased

Manus: Joel Edgerton och Garrard Conley (baserad på Boy Erased: A Memoir).
Medverkande: Lucas Hedges, Nicole Kidman, Russell Crowe, Joel Edgerton, Madelyn Cline, Troye Sivan m.fl.

Land: USA, 2019

Distribution: Universal Pictures

Aktuell: På DVD, BD och VOD 10 juni

Jared, en homosexuell  ung man i Arkansas, skickas av sina starkt kristna föräldrar från college till en skola där han ska "botas" och skolan ska uppfostra honom till att inte längre attraheras av andra män. 

På skolan möter han andra unga män och kvinnor som befinner sig i samma situation. De "undervisas" av en självutnämnd kristen ledare (Joel Edgerton) som "övertalar" och omvänder både med ord och fysiskt våld.

Det hela utspelas 2004, och bygger på Garrard Conleys självbiografiska bok och avslöjande reportage om "terapin", som faktiskt fortfarande bedrivs i USA. 

Filmen påminner lite om The Miseducation of Cameron Post en annan omvändelsefilm (baserad på en fiktiv ungdomsroman) men den påminner även om de katolska nunnorna som skildras i 

 i Magdalenasystrarna och Philomena (som inte handlar om homosexualitet).

Från de första scenerna ligger åskådarens sympatier  klart och tydligt hos Jared, som är utmärkt spelad av Lucas Hedges. Den här killen har redan imponerat i flera filmer. Manchester By the Sea, Three Billboards, Ben Is Back ... Det här är verkligen ett stjärnskott att hålla ögonen på!

Jared inser att han är normal - på sitt sätt - men att han är omgiven av konstiga personer.

Dramatiken i filmen är alltså förutsägbar. Jared kämpar för friheten, för att till slut vinna den.

Men det är vägen som är mödan värd ... Behållningen i denna film är att se skådespelare som Lucas Hedges, Russell Crowe  och Nicole Kidman i toppform. Russel Crowe spelar fadern, en framgångsrik bilhandlare som också råkar vara pastor. (Kan man sälja bilar, kan man sälja allt!). Han är bra på att snacka, men dålig på att lyssna. Nicole Kidman är underbar som mamman som visar medmänsklighet, empati och förståelse för sonen.

Filmen är vackert och eftertänksamt berättad med fina tillbakablickar som redogör för två av Jareds sexuella upplevelser. Det finns många teman i filmen, som omfamnar allt från underkastelse och frigörelse, och tar upp de konflikter som bokstavstroende religionsutövning kan ge upphov till i en till synes helt vanlig familj. Musiken är ibland en smula sentimental, för att understryka vissa scener, och det hade inte behövts, för skådespeleriet säger allt, utan pålagda ljudeffekter.

Filmen är filmad med matta, dova färger, man får känslan av att här syns aldrig regnbågen eller några glada, klara färger, och här skiner aldrig solen ordentligt över Love in Action centret.

Jared hittar till slut sin inre styrka. Och det gör även filmen. En stark upplevelse, på alla sätt!

FILM: White Boy Rick - Ännu en "Beautiful Boy" i en film om droger - fast skildrat från den andra sidan

Regi: Yann Demange
Titel: White Boy Rick
Medverkande: Matthew McConaughey, Richie Merritt, Jennifer Jason Leigh m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony Pictures

Aktuell: På DVD, BD och VOD 10 juni

Rick Wershe var FBIs yngsta asset någonsin.

Vid 14 års ålder jobbade han under cover och hjälpte till att sätta dit en hel rad av droglangare och korrupta snutar. Men framgången varade inte länge --- Rick övergavs av FBI och började själv langa för att få ihop pengar för att försörja sin familj. Så småningom, vid 17 års ålder, fick han livstids fängelse. Rick hade inte precis varit diskret. Hans tjusiga bil hade t.ex. "snowman" som specialbeställd nummerskylt. En solklar ledtråd till hur han fått råd att köpa bilen ...

Matthew McConaughey är det stora namnet på affischerna, han spelar Richard Wershe Sr., men den verkliga stjärnan är nykomlingen Richie Merritt, som intar filmens titelroll med kaxig självklarhet. 

En coming-of-age story i den kriminella världen kompletteras med en far-och-son historia där pappan, i sonens ögon, går från hjälte till hopplös förlorare. Lille Rick inser snabbt att om han vill ha något gjort får han göra det själv. Ska familjen ha pengar att röra sig med, får han fixa dem själv. Pappans drömmar om ett ärligt liv och en liten videobutik kommer aldrig att bli verklighet. Arbetslöshet och hopplöshet härskar överallt i 1980-talets Detroit.

Tyvärr är båda skådespelarna mycket bättre än manuset som de fått. Historien blir snabbt rörig, med för många trådar att följa, samtidigt som filmen inte säger mycket mer än alla andra filmer som tidigare gjorts i denna genre, ständigt med samma sensmoral: att det är svårt att nästla sig in bland kriminella utan att bli frestad av det extravaganta liv som mängder av pengar kan erbjuda, men hur bekvämt det än verkar med "snabba cash", så går ändå allt åt helvete till sist.

Efter inledningen tappar filmen tempo, och i och med att det är uppenbart hur det ska gå så försvinner även spänningen.

Miljöerna är dock snygga och fångar 1980-talets USA och regissören Yann Demange kommer säkert att göra ännu mer personliga filmer i framtiden --- eller så kommer han att fångas upp av James Bond franchisen.

"Baserat på en sann historia" är ett epitet som just nu används för att sälja in många biofilmer --- och  på sistone har det kommit ut många sanna historier som handar om droger och droglangning.

En huvudperson är extremt ung och spelas av Richie Merritt och en huvudperson är extremt gammal och spelas av Clint Eastwood. White Boy Rick versus The Mule --- vilken film är coolast?

White Boy Rick har faktiskt ett högre tempo och fin personkemi mellan de två huvudpersonerna. 

Men Eastwood är ändå alltid Eastwood, även om han får dra hela det dramatiska lasset själv

Vad båda dessa filmer missar att ta upp är faktiskt hur omvärlden påverkas. 

Tänker huvudpersonerna någonsin på detta? Att deras snabbt intjänade rikedomar baseras på att andra människor fastnar i drogberoende, och den sorg och den bedrövelse som det för med sig?

Eländet som en drogberoende och dennes anhöriga går igenom finns istället att finna i en helt annan film, Beautiful Boy. En kritikerrosad film med en lysande Timothée Chalamet i huvudrollen. En film som --- Surprise! --- är baserad på en sann historia.

BG

FILM: Green Book - Säljande komedi i musikens tecken

Turkos var en trendfärg som var inne redan på 1960-talet.

Regi: Peter Farrelly
Titel: Green Book
Manus: Nick Vallelonga, Brian Hayes Currie, Peter Farrelly
Medverkande: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco,
Dimiter D. Marinov m.fl.Land: USA, 2018
Distribution: Nordisk Film

Klassiska musiker och pianospelande underbarn får nästan aldrig sin egen film. Om de inte är Mozart. Homosexuella, afroamerikanska, klassiska musiker är i stort sett ignorerade av historieskrivningen. Mahershala Ali gör ett hyllat och prisbelönt porträtt av en musiker, Doctor Donald Shirley, som är i minoritet --- på så många sätt --- i den hyllade och prisbelönta filmen Green Book.

Filmen är regisserad av Peter Farrelly och även skriven av Farrelly tillsammans med Brian Hayes Currie och Nick Vallelonga, som är son till Tony Vallelonga, och filmen fokuserar på Don Shirleys vänskap med Tony och hans familj.

Peter Farrelly är hitintills mest känd för lättsamma och lättviktiga komedier och även i den här filmen spelar ett lättsamt komiskt stråk en viktig roll.

Som när den stora, bullriga och kärleksfulla italienska familjen debatterar om en av deras förfäder hjälpt Leonardo Da Vinci att måla taket i det Sixtinska kapellet och om det i sådana fall är därför som Tony är så bra på att skiva vackra och poetiska brev till sin fru Dolores (det är i själva verket för att Don Shirley hjälper honom!). Eller när familjen diskuterar huruvida det är farligt att klättra upp på en TV-apparat, eller om det bara är brödrostar som är farliga, och i såna fall bara om man har dem med sig i badet ...

Don Shirley får hela tiden stå för värdighet, bildning och finess, filmen igenom, medan Tony och de andra italienarna får stå för comic relief, vansinniga och rappa repliker och action. Som att slå folk på käften.

Tonen sätts tidigt i filmen när Tony gör själ för sin lön på The Copacabana i New York och bankar en tafsande gäst sönder och samman, till tonerna av storband och smörsång.

Green Book presenterar stundom ett omvänt "white saviour" scenario, där det är Tony som behöver räddas från den väg som han håller på att slå in på, av Don Shirley som är mycket ärligare och dessutom mycket mer sansad.

Storbandssångaren som sjunger i inledningen av filmen är ett slags Frank Sinatra figur, och nästa affischnamn på The Copacabana är Sammy Davis Junior. Underförstått: du blir ingenting inom underhållningsindustrin om du inte skakar hand med maffian.

Om du inte är Don Shirley så klart och har integritet och rör dig i helt andra kretsar.

Tony får hjälp med sitt brevskrivande av Don Shirley. 

Resultatet ger Tony smeknamnet "Shakespeare" hemmavid ...

Men musik är ändå musik och Green Book har ett storslaget soundtrack med låtar som folk lyssnade på 1962 --- och man har ändå undvikit de största (och dyraste) hitlåtarna. Resultatet är en effektiv men ekonomisk playlist för filmen, en playlist som andas 100% hög kvalitet och som hela tiden ger feel-good-toner.

Praktiskt taget alla musikaliska genrer är representerade och höjdpunkten kommer i slutet av filmen med en jazzig version av Chopin --- levererad av Don Shirley med nytt komp, i en scen på en arbetarklassbar, och i den scenen visar man att all musik är för alla och att det inte bara är överklassen som kan uppskatta klassiskt!

Gränser är till för att överskridas och att sätta musik i olika fack är lika dumt och fördomsfullt som att sätta människor i olika fack och att begränsa vad de kan tänkas tycka om och kunna ta till sig, på grund av vilka de är eller vilka de ser ut att vara.

Green Book är en utmärkt musikbiografi --- som ger en bild av hur musikscenen och musiklivet såg ut under en viss tid och på en viss plats.

Green Book är dessutom ett enda långt triumftåg för musikens helande och förenande kraft. Och filmen levererar förmodligen årets bästa, vackraste och mest varierade soundtrack. I konkurrens med musikfilmer som Boheman Rhapsody och A Star is Born och Rocketman. Det är inte dåligt!

Dolores och Tony - farväl innan turnén!

FILM: Second Act - Working Girl film blir till romcom mellan mor och dotter

Regi: Peter Segal
Titel: Second Act
Medverkande: Jennifer Lopez, Leah Remini, Vanessa Hudgens, Treat Williams, Milo Ventimiglia m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: SF Studios

Aktuell: På DVD, BD och VOD den 3 juni

Kvinnor kan!

Maya Vargas ska minsann visa alla att kvinnor kan! Även arbetarklasskvinnor! Även kvinnor som fyllt 40!

Maya är så trött på att yngre män hela tiden klättrar förbi henne på karriärstegen. En fördomsfull, ny, ung manlig chef säger till henne att kvinnor i din ålder får aldrig något nytt jobb. Han tar för givet att han kan behandla henne hur nonchalant som helst.

Dubbla glastak - och lågt i tak ...

Maya Vargas har två glastak som hon hela tiden kör huvudet i: 1) att hon är kvinna 2) att hon är lågutbildad. Glastaket som skiljer klasserna åt diskuteras sällan i Amerika. För det finns ju (officiellt sett) inga klasser i USA. Alla kan bli allt, det är bara att "follow your dreams"!

Men ändå: i USA är det något speciellt att höra till Ivy-League-klubben. De som hör till den klubben och som har gått i "rätt skolor" de tar hand om varandra och anställer varandra. De åker till Hamptons tillsammans och spelar golf och bestiger höga berg och seglar och tävlar i rodd tillsammans ... I alla fall enligt den här filmen.

En Pygmalion-historia med en snabb Internet-make-over

Mayas Pygmalion-historia innehåller dock inte någon historia om utbildning (Professor Higgins utbildade faktiskt Eliza i George Bernard Shaws Pygmalion!). En av Mayas vänner har en son som är en supersmart hackare och ett datageni och han skapar en ny identitet åt Maya på Internet. Plötsligt har hon ett magnifikt CV med högsta betyg från Harvard och hon är bästis med paret Obama och hon bestiger berget Kilimanjaro --- allt rapporteras på hennes splitternya Facebook sida!

Ett fint kosmetikaföretag, Franklin & Clarke, går på bluffen och anställer Maya direkt. Hon borde vara lycklig. Men Maya har fortfarande dåligt självförtroende och bär på skuldkänslor på grund av något som hände när hon var tonåring ...

I Feel Pretty - en gång till ...

Delar av Second Act påminner om I Feel Pretty där Amy Schumer fick jobb på ett kosmetikaföretag som skulle lansera någon ny produkt, och även här hålls ett tårdrypande avslöjande tal inför en häpen massa av press och branschfolk och konsumenter.

Det är inte någon bra scen. I någon av filmerna. Och sedan kan man fråga sig varför de här tjejerna i de här filmerna tycker att det värdefullaste de kan göra med sin nyvunna fejkade identitet (eller sitt nyvunna fejkade självförtroende) är att jobba med olika typer av klet som folk ska ha i ansiktet (smink respektive återfuktande hudkräm).

Från 9 to 5 till Working Girl - hur fungerar kvinnlig solidaritet på arbetsplatsen?

1980 hade filmsuccén 9 to 5 premiär --- en komedi i vilken Violet Newstead (spelad av Lily Tomlin) klagar på att bara för att hon är kvinna och bara för att hon inte har ett papper från ett fint universitet kommer hon aldrig vidare på karriärstegen. Med hjälp av två kvinnliga vänner, Judy och Doralee (Jane Fonda och Dolly Parton) lyckas hon visa att "kvinnor kan". Kvinnlig solidaritet på arbetsplatsen fungerar! I alla fall i den här komedin. Maya Vargas i Second Act låter inledningsvis väldigt mycket som Violet Newstead.

1988 kom Working Girl där en ny arbetarklasstjej försöker ta sig fram, men här urartar intrigen till en rivalitet mellan två kvinnor --- det finns tydligen bara plats för EN kvinna vid styrelsens runda bord. När en ny kommer in, så går den gamla. Bokstavligen.

En post-#MeToo Working Girl behövs!

Det är på tiden att det nu kommer en ny 9 to 5 som påpekar att det finns mer än ett glastak och än så länge är inte ens det första glastaket krossat ... och det är på tiden att vi får en post-#MeToo Working Girl. En Working Girl där de arbetande kvinnorna i filmen inte automatiskt blir rivaler och fiender.

Så man är benägen att tycka om Second Act, i alla fall lite grann, bara för att den försöker. Tanken är god, hjärtat är på det rätta stället och så vidare ... Det positiva är att man undviker fällan att göra de två största kvinnliga stjärnorna i filmen till rivaler. De blir vänner istället. De blir Familj!

Felet med berättelsen är att det inte blir någon ny 9 to 5 för våra moderna tider. Man förlorar fokus på arbetsplatsen och missionen att krossa glastaken, det är helt bortglömt. Filmen växlar snabbt spår och blir melodrama, eller ett slags romcom.

Romcom formula följs till punkt och pricka

Ni vet, kärlek börjar alltid med bråk, men sedan uppstår attraktion, fast innan tredje akten går allt åt helvete på grund av ett stort avslöjande eller en stor lögn (eller både och), sedan återstår det bara att jobba mot försoningen, innan tredje akten är slut.

Allt finns med här, till punkt och pricka. Bara det att det inte handlar om "boy meets girl" utan snarare "mom meets girl".

Maya och hennes dotter förlorade varandra en gång, så finner de varandra igen, och så förlorar de varandra igen ... och så vidare.

Filmen gick så snabbt från att vara en arbetsplatskomedi till att bli ett tårdrypande drama om fosterhem och adoption. Vad hände? Var blev den första filmen av? Hur kunde det gå så fel?

Ställ in dig på en helt annan film ...

Ställer man in sig på att se ett helt annat drama än det som filmaffischen, trailern, marknadsföringen och reklamen utlovar, blir man däremot inte så besviken. Det finns ju en hel hög skojiga vänner att tycka om, en ugglelik liten parvel som svär som en borstbindare, en nördar-blir-kära-på-jobbet romans att heja på och ett helt vansinnigt rodd-race. Och två kvinnliga karaktärer som börjar som fiender men som slutar som vänner. Det är inte det sämsta.

BG

FILM: Hunter Killer - Ovanligt lyckad U-båts action med Michael Nyqvist

Regi: Donovan Marsh

Titel: Hunter Killer
Manus: Arne Schmidt och Jamie Moss, baserat på romanen Firing Point av by Don Keith och George Wallace.
Medverkande: Gerard Butler, Gary Oldman, Common, Linda Cardellini, Toby Stephens, Caroline Goodall, Alexander Diachenko , Michael Nyqvist m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Nordisk Film
Aktuell: På DVD, BD och VOD

Glass tycks plötsligt ha blivit ett populärt namn på huvudpersoner i amerikanska filmer.

Huvudpersonen i Hunter Killer heter Joe Glass --- han är ny överbefälhavare på en u-båt av den typ som brukar kallas Hunter Killer, och besättningen litar inte på honom för fem cent. Men Glass har is i magen och visar att han är en chef som inte går av för hackor och dessutom lyckas han avvärja ett tredje världskrig.

Genom att vara smart. Och att genom att inte skjuta  tanklöst omkring sig.

Bambi överlever och världskrig stoppas

Att Glass tänker både en och två gånger innan han avfyrar skottsalvor står klart redan i presentationen av hans karaktär,  när han är ute på jakt och väljer att inte skjuta Bambi med familj. Se och lär, jägare! Det är i alla fall såsen som är godast!

Joe Glass spelas av Gerard Butler, och han är även en av filmens producenter. Filmen är baserad på en bästsäljande roman, Firing Point av Don Keith och George Wallace.

Kapten Glass ryske motsvarighet, som han blir vän och allierad med (båda två är smarta nog att vilja stoppa ett tredje världskrig), är kapten Sergei Andropov och han spelas av Michael Nyqvist. Han är lysande i en av sina sista insatser och det är dubbelt upp vemodigt att se honom i filmen --- hans karaktär Sergej Andropov är härjad, luttrad, sorgsen och lyckas se vindpinad ut även under havet. Med små ord och gester gör han stort intryck.

Från Oscarsvinnande premiärminister till admiral

Svenska affischer och filmomslag har satsat på radarparet Butler och Nyqvist --- och det är detta par som bär filmen. Fiender-blir-vänner-och-räddar-världen-storyn håller fortfarande, fast den använts i otaliga filmer förr (bland annat i James Bond och Jack Ryan filmer).

Utländska affischer har snarare satsat på Butler och Oldman som affischnamn. Gary Oldman vann härom året en Oscar för sitt porträtt av Churchill i The Darkest Hour och här gör han en amerikansk admiral som långt från u-båtaras värld vill kapprusta utifall att ryssarna skulle tänka sig att anfalla. Ska man inte anfalla först, för att vara på den säkra sidan? Presidenten, spelad av Caroline Goodall, är smartare. Det är även överanalytikern från National Security Agency, spelad av Linda Cardellini (känd från Oscarsvinnaren Green Book) och hennes förtrogne, admiral Fisk, spelad av Common.

Vassa kindben, men inte så vassa repliker

Nåväl, hela handlingen kan ju inte utspela sig i olika rum i Pentagon eller under vattnet --- en insatsstyrka på land måste skickas iväg för att rädda den ryske presidenten som blivit kidnappad av en maktgalen försvarsminister (det är han som tänker starta ett tredje världskrig för att distrahera alla från sin politiska kupp). En trio med morske män leds av en ännu morskare ledare, löjtnant Bill Beaman, spelad av Toby Stephens, som är son till den stora Downton Abbey stjärnan Dame Maggie Smith. Han har lika snygga kindben men inte lika giftiga repliker. Roligast är när han klagar på u-båtar, att de ger honom klaustrofobi.

U-båts filmer kan lätt också ge klaustrofobiska känslor, man befinner sig i små utrymmen under vattnet och det skjuts och torpederas utan att man fattar varför eller vem om skjuter på vem. Hunter Killer är undantaget från regeln --- det KAN gå att göra bra u-båts action! Med massor av fina små rollporträtt av bra karaktärsskådespelare.

Trygg och trevlig matinéfilm

För den som hoppas på att det ska skjutas hejvilt kan man lova att: Ja, det gör det! I alla fall i några smattrande sekvenser. Actionfantasten lär inte bli besviken. Det här är en trygg och trevlig och närapå gammaldags matinéfilm med arketypiska hjältar utan science-fiction-effekter. En typ av hjältar som inte görs länge? Inte så ofta i alla fall. Deras tid, liksom Nyqvists, verkar ha passerat förbi.


Michael Nyqvist i rollen som kapten Andropov.
”Hunter killer” är en av de sista filmerna Michael Nyqvist spelade in.
Michael Nyqvist i en av sina sista roller.