Finns det något härligare än Tussilago?
Och snödroppar?
För att få vårkänslor?
Ahhhhh ...
För en Bok Panda är detta godare än Bambu ... ;D
tisdag 30 april 2013
Vårkänslor!
Finns det något härligare än Tussilago?
Och snödroppar?
För att få vårkänslor?
Ahhhhh ...
För en Bok Panda är detta godare än Bambu ... ;D
Evig natt - den bästa spökromanen av Michelle Paver!
Evig Natt - En arktisk spökroman
" För att uttrycka mig rakt på sak väckte Ni plågsamma minnen till liv som jag i tio års tid har försökt förtränga. Expeditionen lemlästade en av mina vänner och dödade en annan. Det är något som jag inte gärna tänker på. Ni nämnde att Ni arbetar på en monografi om “fobiska störningar” - jag antar att Ni med detta menar abnorm rädsla. …..
Jag tror inte att vi någonsin får veta sanningen om vad som hände i Gruhuken. Emellertid vet jag tillräckligt mycket för att vara övertygad om att det var något ohyggligt som skedde. Och vad det än var, doktor Murchison så var det något verkligt. Det var inte resultatet av någon fobisk störning
Utan tvivel skulle dagboken, som ni antyder förklara mycket av det som skedde men den har inte överlevt, och jag kan inte fråga Jack själv om det.
Vänligen,
Algernon Carlisle"
Det här fiktiva brevet, daterat 24 mars 1947, är inledningen på en av modern tids bästa spökhistorier.
Sanningar och lögner
Det där att dagboken inte finns - det är inte sant. Man vänder blad efter Algernons inledande brev och befinner sig plötsligt tio år tillbaka i tiden, den 7 januari 1937. Vi befinner oss i Jack Millers dagbok. En expedition till Arktis planeras till Spetsbergen. Fem modiga män ska ut på äventyr, fyra av dem från enpriviligierad bakgrund, den femte av dem, Jack Miller, kommer från helt andra förhållanden. Vid det första mötet är skräcken att han ska avslöjas som fattig, han har inte tillräckligt med pengar för att bjuda alla på en runda på puben, som seden anbefaller. Han “räddas” av att Gus inte beställer något.
Även om året är 1937 är det lätt att identifiera sig med Jack. Han är 28 år och funderar på meningen med livet och meningen med att hålla sig vid liv.
Livet enligt Jack
“Jag är 28 år och hatar mitt liv. Jag har aldrig tid eller energi att ta itu med hur jag skulle kunna ändra på det. Varje söndag går jag runt på något museum för att hålla mig varm eller försjunker i en biblioteksbok eller pillar med radiosändaren. Men måndagen hänger redan hotfullt över mig. Och jag har alltid en känsla av panik inom mig eftersom jag vet att jag inte kommer vidare, jag håller mig bara vid liv.”
1937 eller 2013 - det är inte mycket som förändras. All energi går åt att överleva för stunden, ingen till att förändra saker i grunden.
Jack beslutar sig för resan till Arktis som gruppens signalist. Även om han måste försöka dra jämt med fyra (ur hans synvinkel) “snobbar” är detta hans enda chans bort från monotonin.
Han drömmer om det stora äventyret ett oändligt sträckt landskap och ett svart hav översållat med isberg. Ett tält, en släde och några eskimåhundar. Att vara klädd som Shackleton.
Jack Miller har sitt förnamn gemensamt med Jack London - författaren till Skriet från vildmarken. Men det är också allt. Han har aldrig varit i närheten av vildmark eller äventyr, han har bara varit nära att skrika, av frustration, men aldrig gjort det. För så gör inte väluppfostrade engelsmän.
Gruppdynamikens inneboende mörker
Jack följer med på äventyret men Jack kommer aldrig in i gruppen. De korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik och detta borde vara äventyret Jack drömt om, men istället blir det en mardröm.
Den arktiska sommaren tar snabbt slut, Jack funderar på om deras vik Gruhuken är hemsökt och vad är det där som han ser? En mörk skugga. En man? Ett monster? Ett spöke? Ett eko från det förflutna, som i viktorianska romaner?
Expeditionen är otursförföljd och en efter en måste expeditionens medlemmar ge sig av.
Till sist är Jack ensam kvar.
Problemet är bara detta: han är inte ensam.
Från vargar till spöken
Michelle Paver är mest känd för sina barn- och ungdomsserier Vargbröder ochBronsdolken, men med Evig natt har hon skapat en av modern tids bästa spökhistorier i kategorin skönlitteratur för vuxna. Evig natt är älskad av både kritiker och fans av spökhistorier och romanen fick toppbetyg av The Guardian, Daily Mail och The Observer. Paver har på ett lyhört sätt skildrat Spetsbergens skönhet och även lyckts få den ofta solbefriade miljön att bli en passande bakgrund till en spökhistoria.
Mörk Materia
Titeln Evig natt fångar det kusliga temat och hur det är på Arktis - bokstavligen evig natt - men originalets titel Dark Matter kopplar samman boken med huvudpersonen Jacks intresse för fysik, samtidigt som det låter ockult. Mörk Materia. Vad är det som finns där ute egentligen?
Liksom andra succéer både i popkulturen och bland klassikerna, från The Lord of the Flies till The Heart of Darkness, finns det en motsättning mellan natur och kultur, mellan det råa, ursprungliga och civilisationen, som är mycket yngre och bräckligare, och det råder ingen tvekan om vad som kommer att dra det längsta strået till sist.
“The horror, the horror!”
Är problemet mörkrets hjärta eller mörkret i varje hjärta? Finns ondskan verkligen där ute och har den tagit sin form i mörk materia eller finns ondskan i själva verket i den lilla gruppen av människor som desperat försöker överleva i en natur som är mycket starkare än de själva?
En sannerligen isande historia - på mer än ett sätt!
Michelle Paver. Foto Belinda GrahamFörfattare: Michelle Paver
titel: Evig natt
Översättare: Birgitta Gahrton
Ursprunglig titel: Dark Matter
Förlag: Semic
" För att uttrycka mig rakt på sak väckte Ni plågsamma minnen till liv som jag i tio års tid har försökt förtränga. Expeditionen lemlästade en av mina vänner och dödade en annan. Det är något som jag inte gärna tänker på. Ni nämnde att Ni arbetar på en monografi om “fobiska störningar” - jag antar att Ni med detta menar abnorm rädsla. …..Jag tror inte att vi någonsin får veta sanningen om vad som hände i Gruhuken. Emellertid vet jag tillräckligt mycket för att vara övertygad om att det var något ohyggligt som skedde. Och vad det än var, doktor Murchison så var det något verkligt. Det var inte resultatet av någon fobisk störning
Utan tvivel skulle dagboken, som ni antyder förklara mycket av det som skedde men den har inte överlevt, och jag kan inte fråga Jack själv om det.
Vänligen,
Algernon Carlisle"
Det här fiktiva brevet, daterat 24 mars 1947, är inledningen på en av modern tids bästa spökhistorier.
Sanningar och lögner
Det där att dagboken inte finns - det är inte sant. Man vänder blad efter Algernons inledande brev och befinner sig plötsligt tio år tillbaka i tiden, den 7 januari 1937. Vi befinner oss i Jack Millers dagbok. En expedition till Arktis planeras till Spetsbergen. Fem modiga män ska ut på äventyr, fyra av dem från enpriviligierad bakgrund, den femte av dem, Jack Miller, kommer från helt andra förhållanden. Vid det första mötet är skräcken att han ska avslöjas som fattig, han har inte tillräckligt med pengar för att bjuda alla på en runda på puben, som seden anbefaller. Han “räddas” av att Gus inte beställer något.
Även om året är 1937 är det lätt att identifiera sig med Jack. Han är 28 år och funderar på meningen med livet och meningen med att hålla sig vid liv.
Livet enligt Jack
“Jag är 28 år och hatar mitt liv. Jag har aldrig tid eller energi att ta itu med hur jag skulle kunna ändra på det. Varje söndag går jag runt på något museum för att hålla mig varm eller försjunker i en biblioteksbok eller pillar med radiosändaren. Men måndagen hänger redan hotfullt över mig. Och jag har alltid en känsla av panik inom mig eftersom jag vet att jag inte kommer vidare, jag håller mig bara vid liv.”
1937 eller 2013 - det är inte mycket som förändras. All energi går åt att överleva för stunden, ingen till att förändra saker i grunden.
Jack beslutar sig för resan till Arktis som gruppens signalist. Även om han måste försöka dra jämt med fyra (ur hans synvinkel) “snobbar” är detta hans enda chans bort från monotonin.
Han drömmer om det stora äventyret ett oändligt sträckt landskap och ett svart hav översållat med isberg. Ett tält, en släde och några eskimåhundar. Att vara klädd som Shackleton.
Jack Miller har sitt förnamn gemensamt med Jack London - författaren till Skriet från vildmarken. Men det är också allt. Han har aldrig varit i närheten av vildmark eller äventyr, han har bara varit nära att skrika, av frustration, men aldrig gjort det. För så gör inte väluppfostrade engelsmän.
Jack följer med på äventyret men Jack kommer aldrig in i gruppen. De korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik och detta borde vara äventyret Jack drömt om, men istället blir det en mardröm.
Den arktiska sommaren tar snabbt slut, Jack funderar på om deras vik Gruhuken är hemsökt och vad är det där som han ser? En mörk skugga. En man? Ett monster? Ett spöke? Ett eko från det förflutna, som i viktorianska romaner?
Expeditionen är otursförföljd och en efter en måste expeditionens medlemmar ge sig av.
Till sist är Jack ensam kvar.
Problemet är bara detta: han är inte ensam.
Från vargar till spöken
Michelle Paver är mest känd för sina barn- och ungdomsserier Vargbröder ochBronsdolken, men med Evig natt har hon skapat en av modern tids bästa spökhistorier i kategorin skönlitteratur för vuxna. Evig natt är älskad av både kritiker och fans av spökhistorier och romanen fick toppbetyg av The Guardian, Daily Mail och The Observer. Paver har på ett lyhört sätt skildrat Spetsbergens skönhet och även lyckts få den ofta solbefriade miljön att bli en passande bakgrund till en spökhistoria.
Mörk Materia
Titeln Evig natt fångar det kusliga temat och hur det är på Arktis - bokstavligen evig natt - men originalets titel Dark Matter kopplar samman boken med huvudpersonen Jacks intresse för fysik, samtidigt som det låter ockult. Mörk Materia. Vad är det som finns där ute egentligen?
Liksom andra succéer både i popkulturen och bland klassikerna, från The Lord of the Flies till The Heart of Darkness, finns det en motsättning mellan natur och kultur, mellan det råa, ursprungliga och civilisationen, som är mycket yngre och bräckligare, och det råder ingen tvekan om vad som kommer att dra det längsta strået till sist.
“The horror, the horror!”
Är problemet mörkrets hjärta eller mörkret i varje hjärta? Finns ondskan verkligen där ute och har den tagit sin form i mörk materia eller finns ondskan i själva verket i den lilla gruppen av människor som desperat försöker överleva i en natur som är mycket starkare än de själva?
En sannerligen isande historia - på mer än ett sätt!
Belinda Graham
Om författaren
Michelle Paver föddes i Malawi i södra Afrika, hon växte upp i London, studerade i Wimbledon och Oxford och efter en karriär som advokat började hon skriva på heltid. Paver är känd för sitt grundliga researcharbete och bakgrunden till Evig natt är inspirerad av hennes arbete på plats i Spetsbergen.
Evig natt - en iskall rysare på mer än ett sätt av en av mina favoritförfattare Michelle Paver!
Evig natt - En arktisk spökroman
" För att uttrycka mig rakt på sak väckte Ni plågsamma minnen till liv som jag i tio års tid har försökt förtränga. Expeditionen lemlästade en av mina vänner och dödade en annan. Det är något som jag inte gärna tänker på. Ni nämnde att Ni arbetar på en monografi om “fobiska störningar” - jag antar att Ni med detta menar abnorm rädsla. …..
Jag tror inte att vi någonsin får veta sanningen om vad som hände i Gruhuken. Emellertid vet jag tillräckligt mycket för att vara övertygad om att det var något ohyggligt som skedde. Och vad det än var, doktor Murchison så var det något verkligt. Det var inte resultatet av någon fobisk störning
Utan tvivel skulle dagboken, som ni antyder förklara mycket av det som skedde men den har inte överlevt, och jag kan inte fråga Jack själv om det.
Vänligen,
Algernon Carlisle"
Det här fiktiva brevet, daterat 24 mars 1947, är inledningen på en av modern tids bästa spökhistorier.
Sanningar och lögner
Det där att dagboken inte finns - det är inte sant. Man vänder blad efter Algernons inledande brev och befinner sig plötsligt tio år tillbaka i tiden, den 7 januari 1937. Vi befinner oss i Jack Millers dagbok. En expedition till Arktis planeras till Spetsbergen. Fem modiga män ska ut på äventyr, fyra av dem från enpriviligierad bakgrund, den femte av dem, Jack Miller, kommer från helt andra förhållanden. Vid det första mötet är skräcken att han ska avslöjas som fattig, han har inte tillräckligt med pengar för att bjuda alla på en runda på puben, som seden anbefaller. Han “räddas” av att Gus inte beställer något.
Även om året är 1937 är det lätt att identifiera sig med Jack. Han är 28 år och funderar på meningen med livet och meningen med att hålla sig vid liv.
Livet enligt Jack
“Jag är 28 år och hatar mitt liv. Jag har aldrig tid eller energi att ta itu med hur jag skulle kunna ändra på det. Varje söndag går jag runt på något museum för att hålla mig varm eller försjunker i en biblioteksbok eller pillar med radiosändaren. Men måndagen hänger redan hotfullt över mig. Och jag har alltid en känsla av panik inom mig eftersom jag vet att jag inte kommer vidare, jag håller mig bara vid liv.”
1937 eller 2013 - det är inte mycket som förändras. All energi går åt att överleva för stunden, ingen till att förändra saker i grunden.
Jack beslutar sig för resan till Arktis som gruppens signalist. Även om han måste försöka dra jämt med fyra (ur hans synvinkel) “snobbar” är detta hans enda chans bort från monotonin.
Han drömmer om det stora äventyret ett oändligt sträckt landskap och ett svart hav översållat med isberg. Ett tält, en släde och några eskimåhundar. Att vara klädd som Shackleton.
Jack Miller har sitt förnamn gemensamt med Jack London - författaren till Skriet från vildmarken. Men det är också allt. Han har aldrig varit i närheten av vildmark eller äventyr, han har bara varit nära att skrika, av frustration, men aldrig gjort det. För så gör inte väluppfostrade engelsmän.
Gruppdynamikens inneboende mörker
Jack följer med på äventyret men Jack kommer aldrig in i gruppen. De korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik och detta borde vara äventyret Jack drömt om, men istället blir det en mardröm.
Den arktiska sommaren tar snabbt slut, Jack funderar på om deras vik Gruhuken är hemsökt och vad är det där som han ser? En mörk skugga. En man? Ett monster? Ett spöke? Ett eko från det förflutna, som i viktorianska romaner?
Expeditionen är otursförföljd och en efter en måste expeditionens medlemmar ge sig av.
Till sist är Jack ensam kvar.
Problemet är bara detta: han är inte ensam.
Från vargar till spöken
Michelle Paver är mest känd för sina barn- och ungdomsserier Vargbröder ochBronsdolken, men med Evig natt har hon skapat en av modern tids bästa spökhistorier i kategorin skönlitteratur för vuxna. Evig natt är älskad av både kritiker och fans av spökhistorier och romanen fick toppbetyg av The Guardian, Daily Mail och The Observer. Paver har på ett lyhört sätt skildrat Spetsbergens skönhet och även lyckts få den ofta solbefriade miljön att bli en passande bakgrund till en spökhistoria.
Mörk Materia
Titeln Evig natt fångar det kusliga temat och hur det är på Arktis - bokstavligen evig natt - men originalets titel Dark Matter kopplar samman boken med huvudpersonen Jacks intresse för fysik, samtidigt som det låter ockult. Mörk Materia. Vad är det som finns där ute egentligen?
Liksom andra succéer både i popkulturen och bland klassikerna, från The Lord of the Flies till The Heart of Darkness, finns det en motsättning mellan natur och kultur, mellan det råa, ursprungliga och civilisationen, som är mycket yngre och bräckligare, och det råder ingen tvekan om vad som kommer att dra det längsta strået till sist.
“The horror, the horror!”
Är problemet mörkrets hjärta eller mörkret i varje hjärta? Finns ondskan verkligen där ute och har den tagit sin form i mörk materia eller finns ondskan i själva verket i den lilla gruppen av människor som desperat försöker överleva i en natur som är mycket starkare än de själva?
En sannerligen isande historia - på mer än ett sätt!
Michelle Paver. Foto Belinda GrahamFörfattare: Michelle Paver
Titel Evig natt
Översättare: Birgitta Gahrton
Ursprunglig titel: Dark Matter
Förlag: Semic
" För att uttrycka mig rakt på sak väckte Ni plågsamma minnen till liv som jag i tio års tid har försökt förtränga. Expeditionen lemlästade en av mina vänner och dödade en annan. Det är något som jag inte gärna tänker på. Ni nämnde att Ni arbetar på en monografi om “fobiska störningar” - jag antar att Ni med detta menar abnorm rädsla. …..Jag tror inte att vi någonsin får veta sanningen om vad som hände i Gruhuken. Emellertid vet jag tillräckligt mycket för att vara övertygad om att det var något ohyggligt som skedde. Och vad det än var, doktor Murchison så var det något verkligt. Det var inte resultatet av någon fobisk störning
Utan tvivel skulle dagboken, som ni antyder förklara mycket av det som skedde men den har inte överlevt, och jag kan inte fråga Jack själv om det.
Vänligen,
Algernon Carlisle"
Det här fiktiva brevet, daterat 24 mars 1947, är inledningen på en av modern tids bästa spökhistorier.
Sanningar och lögner
Det där att dagboken inte finns - det är inte sant. Man vänder blad efter Algernons inledande brev och befinner sig plötsligt tio år tillbaka i tiden, den 7 januari 1937. Vi befinner oss i Jack Millers dagbok. En expedition till Arktis planeras till Spetsbergen. Fem modiga män ska ut på äventyr, fyra av dem från enpriviligierad bakgrund, den femte av dem, Jack Miller, kommer från helt andra förhållanden. Vid det första mötet är skräcken att han ska avslöjas som fattig, han har inte tillräckligt med pengar för att bjuda alla på en runda på puben, som seden anbefaller. Han “räddas” av att Gus inte beställer något.
Även om året är 1937 är det lätt att identifiera sig med Jack. Han är 28 år och funderar på meningen med livet och meningen med att hålla sig vid liv.
Livet enligt Jack
“Jag är 28 år och hatar mitt liv. Jag har aldrig tid eller energi att ta itu med hur jag skulle kunna ändra på det. Varje söndag går jag runt på något museum för att hålla mig varm eller försjunker i en biblioteksbok eller pillar med radiosändaren. Men måndagen hänger redan hotfullt över mig. Och jag har alltid en känsla av panik inom mig eftersom jag vet att jag inte kommer vidare, jag håller mig bara vid liv.”
1937 eller 2013 - det är inte mycket som förändras. All energi går åt att överleva för stunden, ingen till att förändra saker i grunden.
Jack beslutar sig för resan till Arktis som gruppens signalist. Även om han måste försöka dra jämt med fyra (ur hans synvinkel) “snobbar” är detta hans enda chans bort från monotonin.
Han drömmer om det stora äventyret ett oändligt sträckt landskap och ett svart hav översållat med isberg. Ett tält, en släde och några eskimåhundar. Att vara klädd som Shackleton.
Jack Miller har sitt förnamn gemensamt med Jack London - författaren till Skriet från vildmarken. Men det är också allt. Han har aldrig varit i närheten av vildmark eller äventyr, han har bara varit nära att skrika, av frustration, men aldrig gjort det. För så gör inte väluppfostrade engelsmän.
Jack följer med på äventyret men Jack kommer aldrig in i gruppen. De korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik och detta borde vara äventyret Jack drömt om, men istället blir det en mardröm.
Den arktiska sommaren tar snabbt slut, Jack funderar på om deras vik Gruhuken är hemsökt och vad är det där som han ser? En mörk skugga. En man? Ett monster? Ett spöke? Ett eko från det förflutna, som i viktorianska romaner?
Expeditionen är otursförföljd och en efter en måste expeditionens medlemmar ge sig av.
Till sist är Jack ensam kvar.
Problemet är bara detta: han är inte ensam.
Från vargar till spöken
Michelle Paver är mest känd för sina barn- och ungdomsserier Vargbröder ochBronsdolken, men med Evig natt har hon skapat en av modern tids bästa spökhistorier i kategorin skönlitteratur för vuxna. Evig natt är älskad av både kritiker och fans av spökhistorier och romanen fick toppbetyg av The Guardian, Daily Mail och The Observer. Paver har på ett lyhört sätt skildrat Spetsbergens skönhet och även lyckts få den ofta solbefriade miljön att bli en passande bakgrund till en spökhistoria.
Mörk Materia
Titeln Evig natt fångar det kusliga temat och hur det är på Arktis - bokstavligen evig natt - men originalets titel Dark Matter kopplar samman boken med huvudpersonen Jacks intresse för fysik, samtidigt som det låter ockult. Mörk Materia. Vad är det som finns där ute egentligen?
Liksom andra succéer både i popkulturen och bland klassikerna, från The Lord of the Flies till The Heart of Darkness, finns det en motsättning mellan natur och kultur, mellan det råa, ursprungliga och civilisationen, som är mycket yngre och bräckligare, och det råder ingen tvekan om vad som kommer att dra det längsta strået till sist.
“The horror, the horror!”
Är problemet mörkrets hjärta eller mörkret i varje hjärta? Finns ondskan verkligen där ute och har den tagit sin form i mörk materia eller finns ondskan i själva verket i den lilla gruppen av människor som desperat försöker överleva i en natur som är mycket starkare än de själva?
En sannerligen isande historia - på mer än ett sätt!
Belinda Graham
Om författaren
Michelle Paver föddes i Malawi i södra Afrika, hon växte upp i London, studerade i Wimbledon och Oxford och efter en karriär som advokat började hon skriva på heltid. Paver är känd för sitt grundliga researcharbete och bakgrunden till Evig natt är inspirerad av hennes arbete på plats i Spetsbergen.
Sköna maj välkommen!
Lundens skugga ... och vårkänslor!
“Ibland när mina vildaste stunder belägrar min trädgårdsfantasi ser jag min trädgård omgjord till en lund, och då menar jag verkligen hela trädgården. Jag ser skyar av rosa och vitblommande körsbärsträd tillsammans med magnolior och skenkamelior. Jag tänker att tulpanträden står vuxna med breda kronor och svullna knoppar, samtidigt som näsduksträdens foderblad lyser vita högt uppe i trädkronorna. På marken myllrar vivor, hundtandsliljor och förgätmigej…. I min lund finns det inga ogräs eller växter som beter sig, allt är som i en saga och ur den plockar jag blommor varje dag. Ja, om det vore så skulle världen rämna eller inte, men en sak är säker, jag skulle aldrig vilja lämna min lund när den blommade.”
Färgfrossa och vårkänslor!
Hannu Sarenström, Sveriges populäraste trädgårdsförfattare, skriver både kärleksfullt och poetiskt om trädgårdar i allmänhet och lunden i synnerhet. Lunden som man kopplar samman med våren, för då kommer alla de där underbara blommorna, både i träden och under dem. Hannu beskriver det som att efter en vinter av svartvitt får man äntligen frossa i färg!
Så träffsäkert! Våren firas ordenligt i Sverige, sjungs in både på Valborg och på första maj, med traditionella vårsånger, och när det är vår vill vårälskaren ha blommande magnolieträd, körsbärsträd, snödroppar, blåsippor och vitsippor och mycket mer.
Vårfirandet och vårkänslorna har av många beskrivits som typiskt svenskt (?) eftersom Sverige har en så lång och hård vinter. Men i alla länder som ligger tillräckligt långt norrut frodas vårkulten. Överallt finns människor som älskar körsbärsträd och snödroppar.
Hannu åker på trädgårdsresor för inspiration till sin lund, och flera av hans positiva exempel är från England. Föga förvånande för England är ett stort trädgårdsland och här finns mängder av människor som älskar våren och vårblommor efter en slaskig regnig vinter, här finns maniska fantaster som samlar på snödroppar och som vill ha varenda sort som finns.
Vackra “woodlands”!
Galanthus nivalis en snödroppe i samlingenExcentriskt är normalt när det gäller din trädgård. “Anything goes!” På engelska heter lund för övrigt “woodland” och Hannu har med bilder på sina finaste “woodlands” som han hittat i England. En bild som verkligen ser ut som Sofiero i Helsingborg, Skåne, Sverige är i själva verket från England:“Den klassiska lunden … på Knightshayes Court lockar massor av besökare året om men kanske mest på våren när det blommar. Uttrycket i lunden är på ett annat vis än natur men det blir fint ändå.”
Tankarna går som sagt till Sofiero, där Hannu själv har gjort flera trädgårdsutställningar (den från 2012 finns med i boken: “Hannu gör vår!”), kanske är det rhododendronen som förvillar? Men Sofiero hade ju mycket engelsk inspiration när trädgården anlades, man ville få fram den äkta engelska woodland känslan, som “verklig natur” - även om den är lagom anlagd.
Sofiero har norra Europas största samling av rhododendron, i parken finns cirka 10 000 rhododendronbuskar av 300 olika arter och lika många hybrider och parken utnämndes till Europas vackraste 2010.
Vår i Normandie
Hannu är en flitig trädgårdsresenär och han har även med fina lundexempel från Normandie i norra Frankrike.
“I en trädgård i Normandie såg jag denna plantering. Jag stannade till länge och njöt, mest av den vitbrokiga pagodkornellen som för länge sedan planterats i glipan mellan de omgivande träden. Jag inser nu att jag aldrig kommer hinna få en liknande upplevelse och det är inte utan att jag tänker på de träd som jag genom mitt trädgårdsliv planterat alldeles för tätt. Men som en ung och ivrig trädgårdsmänniska är det svårt att stå emot och då blir det oftast tätt.”
Allt växer inte optimalt i Hannus trädgård
Hannu Sarenström är själv bosatt på Kinnekulle och till skillnad från matfantaster som gärna kan ta med sig recept och ingredienser hem (i alla fall i viss mån) kan inte trädgårdsfantaster vänta sig att allt de älskar och allt de vill ha klarar av att växa på hemmaplan.
Hannu vet att våren börjar i söder, kommer sedan till honom i “mellangärdet” av Sverige för att sedan gå vidare till Norrland. Han vet också om att han har träd som egentligen skulle trivas bättre längre söderut - men han vill ha dem i alla fall. De blommar i alla fall lite grann!
“Det är nu som lunden belönar med sitt blommande överdåd och efter en lång svartvit vinter berikas mina ögon av färg, blommor och bladskimmer.”
Hannu Sarenström trädgårdsexpertMan behöver inte vara trädgårdsfantast för att känna igen denna känsla!Så är det: jorden vi ärvde. Trädgården vi ärvde. Det finns någon annans drömmar kvar att bygga runt. Och sedan gäller det även att bygga för nästa generation.
Lundens skugga är som en evig vår i bokform, att ta till innan våren har kommit på allvar, och även sedan vår- och sommar har kommit på allvar.
Det är ett sätt att besöka någon annans trädgårdsdrömmar och Hannu inbjuder läsaren till sin egen trädgård, att följa med och låtsas dricka kaffe under äppelträden.
Man måste inte ha egen trädgård för att njuta av en sådan bok, det räcker att man gillar träd och blommor och ett poetiskt språk - Hannu har en egen stil att beskriva allt på, precis så att man tycker att man hör hans entusiastiska röst.
Buxbomsbesvikelser och blåsippsdrömmar
Men allt är inte en dans på vårens julrosor, Hannu delar också med sig av besvikelser och problem, som när buxbomen blev sjuk och fick brännas. En sorgens dag för trädgårdsälskaren.
Liksom många människor som INTE har någon egen trädgård går även Hannu runt i andras trädgårdar och låtsas att det är hans. Eller i naturen och låtsas att det är hans egna blåsippor. För man får inte plats med allt i sin egen trädgård, och när naturen bjuder på gratis blåsippor är det bara att tacka och ta emot. Ute i naturen behöver man inte kratta eller rensa ogräs! Allt sköter sig själv ändå.
Snöklockornas paradis i Sverige
Hannu besöker trädgårdar både i Sverige och utomlands och delar med sig av sina favoritresmål. De bästa snöklocksupplevelserna finns tydligen 1) i Ystad, i en trädgård anlagd av guldsmeden Aspelin (som planerade för kommande generationer och där Engelska Bok Caféet ligger idag, och 2) vid Eftra kyrka i Halland. Se där alla snöklocksfantaster - nu vet ni era nästa resmål!
Om du inte vet vad snöklockor är? De är större än snödroppar, har gula eller gröna märken på kalkbladens utsida, och ger lika mycket vårkänslor som snödropparna. Och ja, det finns samlare av snöklockor också, liksom av snödroppar.
Desdemona i närbildÄven Othello var besatt!I boken visar Hannu stolt upp sin nya snödroppe “Desdemona”(som fått namn efter Othellos vackra hustru, en av Shakespeares tragiska hjältinnor).
“Snödroppen Desdemona väckte mina begär …just denna fick jag som present men det utesluter inte resten av släktet. Men så klart att jag inte behöver alla åttahundra registrerade sorter. Eller jo, det gör jag!”
Så talar (eller snarare skriver!) en äkta trädgårdsfanatiker!
Man kan sammanfatta denna trädgårdsvandring i bok-lunden, tillsammans med författaren Hannu Sarenström, med Mae Wests klassiska ord: “För mycket av det goda kan vara underbart!“
Detta gäller i synnerhet snödroppar och vårkänslor!
Belinda Graham
Källa
Hannu SarenströmLundens skugga - Här växer trädgårdens vackraste blommorNorstedts
tisdag 23 april 2013
Världsbokdagen
The Internet. Kindle. E-books. Google scanning everything in the world, providing the service “for free”. Reports of the book dying, and why it is dying, are everywhere these days. According to trend experts: books may be becoming obsolete, rather like the gallant knight! So let’s take this day, the 23rd of April, and celebrate the book - and the gallant night! For World Book Day is also St George’s Day. At least in England.
St George and the DragonSt George is the knight that is known for slaying the dragon. Knight and dragon are depicted in numerous works of art, paintings as well as sculptures. Such as the sculpture in The Church of St. Nicholas (commonly known as Storkyrkan) in Stockholm, Sweden, where St George is known as “Sankt Göran“.
St George, of course, is also known as the knight who has lent his cross to the English flag – also the center red cross of the Union Jack, the flag of the United Kingdom.
UNESCO’s lucky number 23
World Book Day, organized and promoted by UNESCO, is another kettle of fish completely - celebrated in England, Spain, Sweden … in many different countries where there are still libraries and book stores and books and where people still read them.
But why celebrate on the 23rd of April?
If you’re English you say it is because of Shakespeare. Naturally.
If you’re Spanish you are equally certain it is because of Cervantes.
If you’re Swedish you say it is so librarians will have something to do.
In fact, more people celebrate the national cinnamon bun day in Sweden (4th of October) than World Book Day (maybe because a bun costs less than a hardback?) but in England and Spain people don’t have cinnamon buns, so in those countries World Book Day wins out in the end!
Gregorian vs. Julian
Actually, although the 23rd of April is stated as the anniversary of the deaths of both William Shakespeare and Miguel de Cervantes, this is a “fact” which can be debated. Cervantes died on the 22nd of April and was buried on the 23rd of April according to the Gregorian calendar; however, at this time England still used the Julian calendar. Shakespeare did die on the 23rd of April, according to the Julian calendar. Nevertheless, Shakespeare actually died eleven days after Cervantes because of the discrepancy between the two date systems. The apparent correspondence of the two dates and the World Book Day can be seen as a fortunate coincidence for UNESCO.
2012 was the 80th anniversary of the World Book Day. According to all our calendars! ;D
Union jack St George Red Cross CenterThe Day of the Rose – since 1436A charming Catalan custom is to exchange roses and books, because the 23rdof April is also “The Day of the Rose”. Roses are everywhere - red and poetic and gorgeous - red like St George’s cross. “The Day of the Rose” goes as far back as 1436, and is rather like St Valentine’s Day – women get roses, men are now-a-days supposed to get a book as a return gift. (In 1436 this would have been a hard task to complete for one’s sweetheart; there weren’t that many books around to buy!)
I’d rather have a blue book than a red rose. Or a book by any other colour. As long as the contents is good. Don’t the women feel short changed? In fact, modern statistics indicate that women read more than men. 80% more. Maybe the givers in secret sneak their gift book back later? After 20 % of the book is read? ;D
Let’s celebrate!
For now: the book is still alive, so let’s celebrate it! And while we are at it, let’s celebrate roses too! And knights! Wherever they are and whatever they are doing now-a-days. It can’t be easy having a Masters in Dragon Management these days. What with the current job situation, the exchange rate, the EU-regulations and the global dragon shortage.
So here’s a lament by a modern St George:
Britain Needs You at Once - WWI recruitment posterDamage in distress! (Lament by a modern St George)I must profess!
Where can one find
A willing damsel in distress?
Who needs a lean, mean
fighting machine
when dragons are so few
and far between?
I’ve started to advertise
“Gallant knight for hire!
Diploma in jostling,
dragon killing
and fighting supernatural fire!”
The last damsel I met
had the dragon on a leash
she rewarded my help
with a vile and angry speech
I thought I had saved her day
but understood her dismay
when it turned out that the dragon
was her much beloved pet!
Doesn’t anyone need a gallant knight?
I’m waiting to be a hero yet!
Världsbokdagen
The Internet. Kindle. E-books. Google scanning everything in the world, providing the service “for free”. Reports of the book dying, and why it is dying, are everywhere these days. According to trend experts: books may be becoming obsolete, rather like the gallant knight! So let’s take this day, the 23rd of April, and celebrate the book - and the gallant night! For World Book Day is also St George’s Day. At least in England.
St George and the Dragon
St George is the knight that is known for slaying the dragon. Knight and dragon are depicted in numerous works of art, paintings as well as sculptures. Such as the sculpture in The Church of St. Nicholas (commonly known as Storkyrkan) in Stockholm, Sweden, where St George is known as “Sankt Göran“.
St George, of course, is also known as the knight who has lent his cross to the English flag – also the center red cross of the Union Jack, the flag of the United Kingdom.
UNESCO’s lucky number 23
World Book Day, organized and promoted by UNESCO, is another kettle of fish completely - celebrated in England, Spain, Sweden … in many different countries where there are still libraries and book stores and books and where people still read them.
But why celebrate on the 23rd of April?
If you’re English you say it is because of Shakespeare. Naturally.
If you’re Spanish you are equally certain it is because of Cervantes.
If you’re Swedish you say it is so librarians will have something to do.
In fact, more people celebrate the national cinnamon bun day in Sweden (4th of October) than World Book Day (maybe because a bun costs less than a hardback?) but in England and Spain people don’t have cinnamon buns, so in those countries World Book Day wins out in the end!
Gregorian vs. Julian
Actually, although the 23rd of April is stated as the anniversary of the deaths of both William Shakespeare and Miguel de Cervantes, this is a “fact” which can be debated. Cervantes died on the 22nd of April and was buried on the 23rd of April according to the Gregorian calendar; however, at this time England still used the Julian calendar. Shakespeare did die on the 23rd of April, according to the Julian calendar. Nevertheless, Shakespeare actually died eleven days after Cervantes because of the discrepancy between the two date systems. The apparent correspondence of the two dates and the World Book Day can be seen as a fortunate coincidence for UNESCO.
2012 was the 80th anniversary of the World Book Day. According to all our calendars! ;D
Union jack St George Red Cross CenterThe Day of the Rose – since 1436A charming Catalan custom is to exchange roses and books, because the 23rdof April is also “The Day of the Rose”. Roses are everywhere - red and poetic and gorgeous - red like St George’s cross. “The Day of the Rose” goes as far back as 1436, and is rather like St Valentine’s Day – women get roses, men are now-a-days supposed to get a book as a return gift. (In 1436 this would have been a hard task to complete for one’s sweetheart; there weren’t that many books around to buy!)
I’d rather have a blue book than a red rose. Or a book by any other colour. As long as the contents is good. Don’t the women feel short changed? In fact, modern statistics indicate that women read more than men. 80% more. Maybe the givers in secret sneak their gift book back later? After 20 % of the book is read? ;D
Let’s celebrate!
For now: the book is still alive, so let’s celebrate it! And while we are at it, let’s celebrate roses too! And knights! Wherever they are and whatever they are doing now-a-days. It can’t be easy having a Masters in Dragon Management these days. What with the current job situation, the exchange rate, the EU-regulations and the global dragon shortage.
So here’s a lament by a modern St George:
Britain Needs You at Once - WWI recruitment posterDamage in distress! (Lament by a modern St George)I must profess!
Where can one find
A willing damsel in distress?
Who needs a lean, mean
fighting machine
when dragons are so few
and far between?
I’ve started to advertise
“Gallant knight for hire!
Diploma in jostling,
dragon killing
and fighting supernatural fire!”
The last damsel I met
had the dragon on a leash
she rewarded my help
with a vile and angry speech
I thought I had saved her day
but understood her dismay
when it turned out that the dragon
was her much beloved pet!
Doesn’t anyone need a gallant knight?
I’m waiting to be a hero yet!